Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. III. Japan i brytning med kristenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1471
Japan (Historia. Brytning med kristenheten,
omkr, 1540-1853)
Det första koreanska kriget (1592-93) motsvarade
ingalunda hans förväntan trots de manstarka
japanska härarnas tapperhet och fältherrarnas
verkligen lysande strategi. Främst bland
dem utmärkte sig de inbördes täflande Konishi
Yukinaga och K a t o Kiyomasa, båda uppkomlingar
ur det lägre folket, men båda redan daimyo
med vidsträckta besittningar på det eröfrade
Kyushu, den förre kristen, den senare en
ifrande anhängare af Nichiren-sekten. Med flit
hade Hideyoshi ställt dem jämsides i spetsen
för anfallet med hvar sina underbefälhaf-vare
och trupper af samma tro. Han hade intet emot
att låta de fanatiska skarorna upprifvas i
de värsta striderna, som dess säkrare skulle
lända både till seger och till rikets framtida
lugn. Stora framgångar vunnos också i början,
hufvudstaden och större delen af landet besattes,
men en stor japansk flotta förstördes af en
skicklig koreansk amiral, som bl. a. uppfunnit
en ohyggligt förödande "sköldpadd-båt", ett
både framåt och bakåt snabbgående krigsskepp
med järnpansradt och spikbeslaget däcktak och
kanongluggar åt alla sidor. Sä öfverskreds
Jalu af en stark kinesisk undsättningshär,
mot hvars artilleri och talrika järnklädda
kavalleri japanerna hade ganska svårt att reda
sig. Under svåra förluster måste de draga sig
tillbaka till Koreas sydkust och där afsluta
ofördelaktiga militärkonventio.-ner. Från Kina,
där man snart ledsnat på sitt lydlands försvar
och hoppades vinna mer på diplomatisk väg,
afsändes (1593) en beskickning med allmänna
fredsvänliga uttalanden till Hideyoshi,
som höll god min i elakt spel och tillät,
att fredsförhandlingar finge öppnas formellt
från japansk sida genom en af Konishis kristna
vapenbröder som sändebud till Peking (1594). Där
af slöts, såsom kineserna framställde saken, på
Japansk ansökan en preliminär traktat, hvartill
koreanerna måste trugas att samtycka. Villkoren
voro, att kejsaren skulle bekläda Hideyoshi
med konungslig värdighet (utan tributplikt),
att japanerna skulle utrymma Korea och lofva att
aldrig vidare angripa detta land. Det japanska
sändebudet hade troligen låtit öfverlista
sig af kinesernas smickersamma utlåtelser om
hans herre; de föreslogo bl. a., att Hideyoshi
skulle formligen af-sätta sin kejsare, som ju
egentligen vore hans egen undersåte, och öppet
förklara sig själf för J:s monark. Med denna
traktat affärdades en stor kinesisk legation till
,7. för att inhämta Hideyoshis ratifikation och
högtidligen bekläda honom med insignierna å den
höga rang, som Ming-kejsaren förlänat honom. Han
förhalade dock på hvarjehanda sätt beskickningens
mottagande, enär han noga visste, hvarom det var
fråga, och ville vinna tid för nya storartade
krigsrustningar, äfvensom för andra angelägna
ärendens skull. Hvarken genom hotfulla åtgärder
eller med lockande löften hade han lyckats vinna
jesuiternas och portugisernas understöd för
sitt krig, och under tiden erfor han, huruledes
den ene efter den andre äfven af hans mäktigare
vasallfurstar och deras följen öfvergick till
kristendomen, som innästlade sig t. o. m. i hans
egen familj. Hans spioner meddelade honom äfven
de hemligaste spåren af denna rörelse, och han
drog däraf den slutsatsen, att missionärerna icke
så mycket sträfvade efter själarnas frälsning som
efter politiskt välde öfver J., för sig själfva
eller för sina främmande öfverherrar, genom sin
propaganda först och främst bland aristo-
kratien. Samtidigt märkte han, att läran nalkades
äfven från ett annat håll, men på ett sätt,
som för honom afslöjade en lucka i fiendens
rustning. Ha-rada, hvars ränker åsyftade en
fullständig brytning mellan J. och spanjorerna
på Filippinerna, begagnade sig slugt af deras,
såväl ämbetsmännens som köpmännens och munkarnas,
afund mot portugisernas och jesuiternas
framgångar. Portugal var genom unionen ej
införlifvadt i spanska riket, utan Filip II hade
uttryckligen (1581) garanterat Portugals och dess
koloniala handelsväldes alla rättigheter och
styrelse genom infödda ämbetsmän, och dessutom
hade påfven (1585) förbehållit åt jesuiterna
allena hela det japanska missionsverket. Det
oaktadt lyckades Ha-rada, med borttolkande af
Hideyoshis stränga uppfordran, förmå guvernören
af Manila att med några franciskaner, som (äfven
med hänsyn till påfvens bulla) icke uppträdde
som missionärer, utan som sändebud, afgifva det
svaret (1593), att han ej kunde utan besked från
sin herre konungen af Spanien yttra sig om sin
politiska ställning till den japanske härskaren,
men att han omedelbart önskade upprätta en för
båda parterna eftersträvansvärd handelssamr
färdsel emellan Filippinerna och J. Hideyoshi
blef eller låtsade sig vara ytterst förbittrad,
hotade att genast bortjaga sändebuden, men tillät
dem slutligen att stanna, om de på förhand
lofvade, att Filippinerna skulle ställa sig
under hans lydnad och att de själfva icke skulle
predika kristendomen i, J. Ehuru franciskanerna
afgåfvo dessa löften, började de djärft en
nitisk förkunnelse på olika orter under växande
missämja med jesuiterna, som sågo ej blott sitt
privilegium, utan äfven sitt försiktigare skötta
omvändelseverk svårt komprometteradt. Hideyoshi
lät därvid tills vidare bero; han hade fått
en uppenbar klagopunkt emot den splittrade
missionen, men han kände sig ännu ej fullt
beredd att slå till med full kraft. Han hade
grundade anledningar att misstro sin designerade
efterträdare, som inlät sig i stämplingar med
flera storvasaller. Dessutom hade en af hans
bihustrur, Y o d o g i m i, nyligen skänkt honom
själf en son, och han ansåg sig därför ej behof
va skona sin otacksamme systerson. Plötsligt
(1595) sammandrog han en stark härsmakt,
öfver-rumplade Hidetsugu och tvang honom till
själf mord, hvarefter den treårige H i d e y o
r i utnämndes till kicambaku (1596). Därefter
mottog han ändtligen den kinesiska beskickningen
i Osaka med stor ståt. Han höll till godo med den
högtidliga investituren (kunglig krona, kåpa och
gyllene insegel), men sedan han efter ceremonien
låtit tolka det kejserliga utnämningsdiplomet,
som befanns vara affattadt i en mycket nedlåtande
ton liksom till en lydfurste, ställde han sig
högst öfverraskad, enär han sade sig ha väntat
ett formligt erkännande som Ming-kejsa-rens
vederlike. Han hängaf sig åt våldsamma
vredesutbrott, sändebuden bortvisades tämligen
snöpligt utan afskedsaudiens och utan besked
om fredsvillkoren. Brytningen emellan J. och
Kina-Korea var alltså fullbordad. Hideyoshi
skyllde de diplomatiska missförstånden på
Konishi, mot hvilken också Katp Kiyomasa
intrigerade, men förnämligast begagnade han
bådas ängslan för hans missnöje och deras
inbördes osämja för att hålla dem båda i schack
och egga dem till så mycket ifrigare täflan i
hans tjänst. Kort efteråt, medan de brådstörtade
förberedelserna till det nya fälttågets öppnande
voro >i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
