Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japan. Historia. III. Japan i brytning med kristenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1469
Japan (Historia. Brytning med kristenheten,
omkr. 1540-1853)
1470
tvifvel var underrättad därom, lat likväl ännu
så länge därvid bero. Under de närmaste åren
(till 1590) var han upptagen af att med lyeyasus
bistånd ordna förhållandena i Kwanto, ända bort
till den lilla i 15 :e årh. anlagda kolonien på
Yezo (under ätten Matsumaye, som gaf sitt namn
åt det intill den senaste reformperioden mest
betydande faktoriet på ön). Han följde äfven där
planmässigt den grundsatsen, att alla tillfällen
och frestelser till farliga lokala kombinationer
emellan vasallerna skulle förebyggas genom länens
omflyttning och deras omväxlande fördelning
bland hans äldre pålitliga anhängare och sådana
daimyo, som först nyligen hyllat hans öfverhöghet
och som på detta sätt kunde bekvämt hållas i
styr. lyeyasu, som nu likaledes måste formligen
erkänna honom som sin länsherre, belönades med
en betydande utvidgning af sitt område, dock mot
afträdelse af ett par landskap i väster, trängdes
alltså undan åt ö. och n. och tillstyrktes att
taga sitt residens i det lilla fiskeläget Yedo
("vikdörren"; där fanns en förfallen borg,
anlagd 1456 af riddaren OtaDokwan), som likväl
under lyeyasus omvårdnad snart uppväxte till en
ansenlig handelsstad. För öfrigt var Hideyoshi
sedan länge allvarligt betänkt på att fullfölja
Nobunagas eröfringsplaner, och han ansåg tiden
därtill inne, sedan han bragt hela J. under
sitt välde, som skulle än mer befästas genom
alla partiers samling till väldiga företag
utåt. Japanerna hade redan på egen hand, ju
vidare européerna framträngde, själfva börjat
sprida sig till Stilla hafvets aflägsnare
kustländer och öar. På 1550-talet sökte de,
utom sina vanliga sjöröfverier, sätta sig fast
på Jangtse-flodens stränder och brandskattade
sjäfva Nanking. De uppträdde som legoknektar
i Kochinkina, i Annam och i synnerhet i Siarn
(1579), där deras efterkommande hade mycket att
betyda långt in i 18:e årh. De visade sig tidigt
på Formosa och gjorde ett försök att grunda en
koloni på Luzon (1540), långt innan spanjorerna
begynte taga Filippinerna i besittning genom
Manilas anläggning (1571). Äfven efteråt slogo de
sig talrikt ned där och blefvo ganska besvärliga
för de spanska myndigheterna; H a r a d a M a
gös h i c h i ro, en af jesuiterna döpt köpman,
bedref invecklade intriger för att åvägabringa en
japansk eröfring af Manila. Hideyoshi lyssnade
icke utan välbehag till hans förespeglingar
och uppfordrade t. o. m. skriftligen (1591)
den spanske guvernören att förklara sig för
japansk vasall. Men i främsta rummet riktades
naturligtvis riksföreståndarens blickar
mot Korea, som af ålder betraktades som ett
uppstudsigt lydland. De koreanske konungarna af
den sista, ännu i dag ej utslocknade dynastien
(fr. 1392) erkände däremot villigt de kinesiske
Ming-kej-sarnas öfverhöghet. De hade likväl
länge äfven till Ashikagahofvet i Kyoto plägat
affärda beskickningar, som där uppfattades
som vittnesbörd om vasallskap. Men japanernas
upprepade sjöröfvener vedergälldes omsider
(1510) med deras kolonisters fördrifvande
ur Koreas hamnstäder, och efter denna
katastrof upphörde också de koreanska
uppvaktningarna hos J:s vanmäktiga officiella
statsöfverhufvud. Hideyoshi, som redan gjort sitt
bästa att uppegga Nobunagas eröfringslystnad,
begagnade sig af koreanernas ohöf-lighet för att
finna en förevändning till fredsbrott. Genom
fursten af Tsushima (af Taira-grenen So), som
af gammalt utgjorde J:s utpost mot Korea, upp-
fordrade han dem flera gånger på ett alltmer
hotande sätt (i synnerhet efter Kyushus eröfring)
att återknyta de diplomatiska förbindelserna,
och efter åtskilliga förhalningar bekvämade de
sig ändtligen (1590) att sända en ny beskickning
till Kyoto. Samtidigt anlände dit de jesuitiske
ledarna för den japansk-kristna legationen
till Europa, medförande sina skyddslingar
i spanska hofdräkter och förebärande ett
diplomatiskt uppdrag från vicekonungen öfver
det portugisiska Indien (som efter Portugals
förening med Spanien 1580 lydde under Filip
II). De uppträdde, i förtröstan på sina vänner
i Hideyo-shis omgifning, med stor prakt för att
öfverglänsa koreanerna, bedrefvo sin propaganda
i det fördolda och döpte flera stormän (bland
dem fursten af Tsushima). Båda beskickningarna
fingo länge vänta på audiens och besked (ända
till 1591), såsom det hette, med anledning af
Hideyoshis regeringsbestyr i Kwanto. Jesuiterna,
som ytterligare väckt hans harm genom sitt
politiska målsmanskap för de kristne furstarna
i J., fingo till svar, att han ej ville veta af
vice-konungens inblandning till deras utvisade
ordensbröders förmån; men f. ö. behandlades de
själfva väl, som om förbudet ej hade angått
dem, och de fingo, liksom äfven förut, höra
antydningar, att han ämnade med våld omvända hela
Korea till kristendomen och att han fortfarande
vore villig att uppmuntra portugisernas handel,
helst om de kunde till honom öfverlämna några
krigsfartyg. I själfva verket tvekade han ännu
emellan den kristna missionens utestängande
och dess begagnande för att öka sin rikedom och
makt. Jesuiterna voro dock ej i stånd, äfven om
de hade velat, att gå honom så till mötes, som
han önskat. Emellertid affärdades koreanerna
med det yrkandet, att de skulle öppna sitt
land för de japanska truppernas genomtåg emot
Kina, och samtidigt uppfordrades konungen öfver
Riukiu-öarna till hyllning; han svarade med en
undfallande beskickning, men underrättade på
samma gång sin egentlige öfverherre i Peking om
den hotande faran. Alltså hann den senare att
till Korea afsända en ambassadör, som genomdref
ett bestämdt af böj ande svar till J. i hånfulla
ordalag. Därmed var kriget enligt Hideyoshis
önskan gifvet. Han litade på sin seger-vana härs
eldvapen, i synnerhet på gevären; koreanerna
hade visserligen, liksom kineserna, ett slags
artilleri,, men hade för första gången sett ett
flintlås i Tsushima-furstens hand. Däremot voro
de öfver-lägsna i väl bevarade örlogsfartyg,
hvilket också Hideyoshi visste, ehuru han
underskattade denna sjömakts betydelse och
trodde sig ha nog med en snabb och lättrustad
transportflotta, möjligen äfven väntade sig
portugisisk hjälp. Men innan han öppnade
fientligheterna, ville han för alla händelser
trygga sitt regeringssystems bestånd. Han
öfverlät (1592) sitt ämbete som kwambaku åt
sin systerson H i d e t s u g u, naturligtvis
i kraft af kejserlig utnämning. Men äfven som
inkyo behöll han själf den högsta och bestämmande
makten under titel af tai-ko ("hög förtjänst",
"excellens", en häf d vunnen utmärkelse för en af
gå ende kwambaku) - bland folket är han därför
ännu mest känd som Taiko-sama (med ett japanskt
vördnadssuffix till den sinojap. titeln). Han
tog likväl ej personligen öfverbefälet i fält,
utan nöjde sig med den allmänna ledningen och
rustningarnas organiserande från sitt högkvarter
i Nagoya (1. Nakoya) ytterst i n. v. på Kyushu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
