Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jesus Kristus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1401
Jesus Kristus
1402
förlåtelse, där han fann en längtan därefter,
m. a. o. visade sig som syndares vän (se Mark. 2:
5, 15-17; Luk. 7: 36-50; 19: 1-10). Gentemot
fariséernas klandrande anmärkningar mot
honom härför hänvisade han till ändamålet
med sin ankomst i världen ("att uppsöka och
frälsa det, som var förloradt", Luk. 19:
10), till den himmelske faderns sinnelag
(liknelsen om den förlorade sonen, Luk. 15),
människosjälens eviga värde (liknelsen om det
förlorade fåret och den borttappade penningen,
Luk. 15) och människors olika hj ärteställning
till Gud (liknelsen om fariséen och publikanen,
Luk. 18). Mot slutet af detta första år har
J. utsändt sina 12 lärjungar för att vidare
utbreda hans förkunnelse bland folket och i
hans namn göra samma barmhärtighetsverk som
han (Matt. 10 med parallellst.), och måhända
samtidigt härmed besökte han ensam Jerusalem
vid en där firad fest (Joh. 5). - G: Ett år af
öfvervägande motstånd och kamp. J. fortsatte
under detta år sin verksamhet i Galiléen och
gjorde för en kort tid äfven en resa till
trakten n. om denna provins. Sedermera drog
han sig till Judéen och Jerusalem. Utmärkande
för stämningen visavi J. under detta år är
ett alltjämt växande motstånd, som till slut
stegras till dödlig fiendskap. Krisen synes
ha börjat efter den underbara bespisningen af
den stora folkskaran ö. om sjön Genesaret,
då J. nekade att gå in på folkets önskan
att få göra honom till sin konung (Mark. 6:
30-46 med parallellst. Joh. 6). T. o. m. bland
lärjungeskaran inträdde nu en allvarlig kris med
begynnande affall (Joh. 6: 60, 66). Därefter
måste J. noga vakta sig för allt, som kunde
ge anledning till en uppstående folkrörelse
till hans förmån (Mark. 7: 4, 24, 36; 8: 30;
9: 9). Samtidigt vidgade han den uppkomna
klyftan mellan sig och folkets andliga ledare
genom att skoningslöst angripa deras skrymteri,
afvisa deras begäran att få se tecken och varna
sina lärjungar för dem (Mark. 7: 1-13; 8: 11
ff., 15; Matt. 12: 38-42 m. fl.). Ställningen
blef på detta sätt allt allvarligare äfven
för lärjungarna, och J. tecknade den skarpt i
ord sådana som Luk. 14: 25-35. Om stämningen
i hans egen själ få vi en aning af ställen
sådana som Luk. 12: 49 ff. Om hans känslor vid
af skedet från Genesarets om gi f ning vittna
orden i Matt. 11: 20-24. Troligen för att undgå
fientliga ränker och samtidigt kunna egna sig
åt lärjungarnas fostran begaf sig J. därpå ut
på vandring mot n., hvarvid han fick tillfälle
att bringa hjälp åt den kananeiska kvinnan
(Mark. 7: 24-30 med parallellst.). Återkommen
till sin hemprovins, stannade han först i trakten
af Caesarea Philippi, där Petrus aflade sin
bekännelse och sin tro på mästaren som Messias
(Mark. 8: 27-30 med parallellst.); i samband
härmed började J. förkunna för de sina sitt
lidande (Mark. 8: 31 ff.). En vecka därefter
fingo tre af hans förtrogna lärjungar upp-lefva
hans förklaring (Mark. 9: 2-8), hvilken hade
till uppgift att på en gång bekräfta Petrus’
nyss aflagda bekännelse och stadfästa Jesu
fortsatta förkunnelse af sitt lidande (Mark. 9:
31 ff. med parallellst.). Redan på hösten synes
J. ha lämnat Galiléen för att i Jerusalem
bevista löfhyddohögtiden (okt.; Joh. 7: 2,
10). Efter att ha stannat i hufvud-staden till
tempelinvigningsfesten (december; Joh. 10: 22),
drog han sig tillbaka till trakten af Jordans
nedre lopp (Joh. 10: 40). Härifrån gjorde han ett
kort besök i Betania, där Läsarns uppväcktes,
hvarpå han åter drog sig tillbaka till trakten af
Jordan (Joh. 11: 54). Härifrån gjorde han, efter
ett nytt besök i Betania, sitt intåg i Jerusalem,
hvarmed inleddes den sisfra veckans händelser,
med nattvardens instiftelse på torsdagen,
Jesu död på fredagen och hans uppståndelse på
söndagen. - Innehållet i Jesu förkunnelse rörde
sig äfven under detta år omkring Guds rike, men
samtidigt ställde han nu sin egen person mera
fram i förgrunden. Vid Csesarea Philippi lät han
sålunda Petrus bekänna honom som Messias, vid
intåget i Jerusalem mottog han folkets hyllning
som sådan, och inför Stora rådet bekände han
sig själf vara det (Mark. 14: 61 f.). Guds
sändebud till Israel före honom betraktade han
som "tjänare", sig själf däremot som "Sonen"
(Matt. 21: 33-44). Lidandet och döden tedde
sig icke för honom som ett korsande af hans och
Guds plan, utan som ett led i hans egen gärning
(Luk. 12: 49 f., Mark. 10: 45, Joh. 10: 18;
14: 12; 17: 5, 13 m. fl.), och han var viss om,
att han efter döden skulle blifva förhärligad
samt att han en gång skulle återkomma för att
hålla dom öfver lefvande och döda (Matt. 24-25
och parallellst.). D: Verkan af Jesu uppträdande,
de yttre orsakerna till hans död. J. kunde under
den första delen af sin offentliga verksamhet
glädja sig åt en stor anslutning bland folket,
som i honom igenkände en stor profet (Luk. 7:
16) och i vissa ögonblick undrade, om han ej
rent af var den väntade förlossaren (Matt. 12:
23). Jesu hållning gentemot hela sin samtids
messiasförväntningar skapade emellertid
alltfort ovisshet rörande hans person. Och
själfve Johannes döparen, som dock i förstone
utpekat honom som Messias, råkade till sist
i tvifvel, om han var den, som komma skulle,
eller om man hade att förbida en annan (Matt. 11:
2 ff.). Folkets andliga ledare, fariséerna och
de skriftlärde, funno stora betänkligheter i
Jesu likgiltighet för deras fromhetsöfningar
(fasta, allmosegifvande), hans fria tolkning af
sabbatsbudet, hans umgänge med publikaner och
syndare, hans utdelning af syndaförlåtelse, hans
höga anspråk att vara Guds son, hans angrepp på
deras skrymteri etc. Att J. till sist kunde dömas
till döden, utan att någon vågade uppträda till
hans försvar, berodde därpå, att folket, som vid
intåget i Jerusalem gifvit honom sin hyllning,
snart svalnade i sin ifver, när han ingenting
gjorde för att förverkliga idealet af deras
Messias, att fariséerna numera i honom sågo en
fara ej blott för deras egen auktoritet, utan ock
för Israels religion, och att sadducéerna, som
hade den största makten i Stora rådet, fruktade
den folkrörelse, som J. framkallat, då den enligt
deras tro lätt kunde ge romarna anledning att
gripa in och taga ifrån dem den lilla rest af
makt, som de ännu innehade (jfr öfversteprästens
ord i Joh. 11: 47 ff.). - E: Trovärdigheten
af evangeliernas berättelser. Tilliten till
evangeliernas uppgifter om de där meddelade
Jesus-orden och hans verk är f. n. i stort sedt
större inom den vetenskapliga forskningen, än den
varit under gångna tider. Redan en jämförelse
med aposteln Paulus’ skrifter är egnad att
bestyrka den evangeliska traditionen: om man
blott diktat och icke haft något att bevara af
Jesu förkunnelse, så skulle denna sannolikt ha
kommit att likna Paulus’ talesätt, ty han var den
förnämsta personligheten efter J., men skillnaden
mellan bådas sätt att tala är betydande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
