Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Iro-skotska kyrkan l. Keltiska kyrkan - Irpa, nord. myt. Se Holgabrud - Irradiation, fys. ett otiskt fenomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kulturella historia viktiga kyrkobildning,
som formade sig på det af de keltiske
skoterna bebodda Irland (däraf namnet), när
kristendomen från slutet af 300-talet nådde
dit. Förbindelsen mellan dessa trakter och Rom
var så ofullständig och efter folkvandringarnas
ökade framfart från 410 så helt afbruten,
att här en särbildning kunde uppstå, i mycket
olika den katolska rikskyrkan. Missionärerna,
mest grekiska munkar, anknöto sig till skoternas
social-politiska indelning i klaner; för hvarje
vunnen klan upprättades ett kloster, och dess
abbot blef kyrkokretsens högste ledare; då
inga städer funnos, saknades förutsättningar
för skapande af biskopsstift (jfr Biskop och
Biskopsstift). För vissa kyrkliga handlingars
(konfirmation etc.) förrättande vigdes
visserligen i hvart kloster en munk till biskop;
men om han ej tillika blef abbot, hade han
intet med kyrkostyrelsen att göra. Ej heller
erkändes den af Rom fordrade ärkebiskopliga
jurisdiktionen. Den iro-skotska kyrkan blef
kloster- och klankyrka. Munkarna voro där ej
heller bundna vid sitt kloster, utan kunde
gå ut som missionärer öfver hela världen; ett
starkt missionsnit blef kännetecken för denna
kyrka. Hvad som mest föll samtiden i ögonen
voro de mot den i Rom fortgående utvecklingen
stridande, oftast äldre kristna seder och bruk i
fråga om påskfirandet (olika månadsberäkning),
tonsurens form (tonsura Pauli), dopritualen
(neddoppning 1 gång) och andra ceremonier,
hvilka på Irland bevarades och utformades
under den långa afskildheten från hela det
öfriga Västerlandet efter Englands eröfring
af de hedniske angelsaxarna (fr. 448). Den i
katolska kyrkan skedda utvecklingen af celibatet,
kanoniska rätten och latinska mässan kom ej
heller in i iro-skotska kyrkan; gudstjänsten
förrättades här på nationalspråket. Däremot
synes ej någon dogmatisk olikhet ha utvecklats,
äfven om iro-skotten Pelagius’ skrifter i
hans hemland blefvo bevarade; det var ej en
heretisk, utan en nationell motsättning mot
rikskyrkan. Irlands apostel, den helige Patrik
(d. 461), gjorde visserligen ett försök att
bringa landet under katolska kyrkan och Rom;
han lyckades kristna större delen af ön,
men ej ändra dess kyrkliga särkaraktär. Den
iro-skotska kyrkan vann nu i stället ökad
själfständig kraft med klostret Armagh som
centrum, lefde i århundraden ett rikt religiöst
lif och blef det bästa hemmet ej blott för den
grekiska, utan ock för den latinska bildningen,
som öfverallt eljest i Europa barbariserades,
men som här räddades fram till 9:e årh:s
renässans. Kyrkans kraft och missionsifver förde
henne snart öfver till Englands västra kuster och
det keltiska Bretagne; ett än viktigare område
vann hon i Skottland, där genom den sällsynt
begåfvade och ädle Columba d. ä. (d. 597)
klostret Iowa (senare genom felskrifning Iona)
med dess abbot blef centralmyndigheten. Kort
efteråt fördes iro-skotsk kristendom, munk
väsen och kyrkosed genom Columba d. y., Gallus
m. fl. öfver nordvästra Frankrike,
där så en klosterlig nyväckelse skedde, till
Tyskland, Schweiz och ända ned i Italien. Ett
viktigt resultat häraf blef införandet i
hela katolicismen af den i iro-skotska kyrkan
utbildade allmänna privatbikten för lekmän, med
särskilda bikthandböcker, poenitentialböcker,
för klerker. Iro-skotska kyrkan rotfäste i
den germanska världen en starkare syndakänsla,
ett djupare sökande efter kristendomens kärna,
som sedan
ej gick bort. Under 600-talet syntes den katolska
kyrkan i fara att förlora det transalpina Europa
åt den iro-skotska, då dess räddning kom
därigenom, att i det hedniska England från Rom och
under påflig ledning ett framgångsrikt missionsarbete
begynte (se Gregorius 1). Efter en 60-årig
hård täflan mellan den keltiska, från Hi ledda, och
den romerska missionen segrade den senare, då
konungen af Northumberland Oswy efter den stora
diskussionen mellan bägges ledare vid Whitby 664
slöt sig till det romersk-katolska partiet. Denna
händelse bestämde Europas religiösa historia. Sedan
engelsmännen blifvit katoliker, behöllo de som arf
den iro-skotska kyrkans missionsdrift, andliga kraft
och höga lärdom och gingo snart i hundratal ut
öfver kontinenten, ersättande iro-skotsk kristendom
och munkrörelse med romersk och skapande nya
katolska länder (se Bonifatius, sp. 1116).
Under 8:e årh. bortdog så det iro-skotska religiösa (ej
vetenskapliga) inflytandet på kontinenten. Samtidigt
började de kyrkoorganisatoriska och kultiska
egendomligheterna undanträngas i hemlandet; den lärde
abboten Adamnanus från Hi övergick till
romersk observans i fråga om påskfirandet och verkade
med sådan framgång i Irland, att han fick större
delen af folket med sig, 697. År 716 lyckades det
den likaledes för katolska kyrkan vunne munken
Egbert att påtvinga Iona-munkarna romersk
tonsur. Eljest bibehöllo sig lång tid både i Skottland och
Irland de gamla kyrkliga ordningarna och
sedvänjorna. Hårdaste slaget var, när från 797 de nordiske
vikingarna började härja; de lärde munkarna flydde
då öfver till kontinenten och gåfvo en betydande
tillsats till dess vetenskap och kultur; bland de främste
var Scotus Erigena (se Erigena). I Skottland
kom den verkliga romaniseringen först med konung
Malkolm III (d. 1093) och sonen David I (d. 1153).
På Irland skedde detsamma, sedan det eröfrats af
engelske konungen Henrik II 1172. Rester af det
iro-skotska kyrkoväsendet höllo sig ännu länge. I hvad
mån inflytande från denna kyrka nått äfven Sveriges,
är ännu outredt. — Hufvudarbeten: H. Zimmer,
”Keltische kirche” (i Haucks ”Realencyklopädie
etc.”, 1901), och J. B. Bury, ”Life of St. Patric”
(1905); jfr ock E. Brunnarius, ”L’église celtique
d’Irlande” (1905), G. F. Stokes, ”Ireland and the
celtic church” (6:e uppl., 1907), H. Gougaud,
”L’oeuvre des Schotti dans l’Europe continentale
du 6:e à 11:e siécle” (1908) samt bibliografierna i
F. Cabrol, ”L’Angleterre chrétienne avant les
normands” (1909).
Hj. H–t.
Irpa, nord. myt. Se Holgabrud.
Irradiation (af lat. irradiare, bestråla), fys.,
ett optiskt fenomen, som består däri, att ljusa
föremål på mörk grund synas större, men mörka
föremål på ljus grund förefalla mindre, än de i
verkligheten äro. Den lysande delen af månens
skifva synes tillhöra en större cirkel än den
öfriga i reflexljuset från jorden svagt synliga
delen. Gränslinjer mellan hvarandra nära liggande
ljusa eller starkt belysta föremål försvinna. En
tråd framför solskifvan eller ett hår framför
en ljuslåga kan ej ses, äfven med det största
bemödande att noga ackommodera ögat. De hvita
rutorna på ett schackbräde synas med sina hörn
sammanflyta, under det de svarta skiljas åt. En
linjal eller en käpp, som hålles framför en låga,
synes urtagen i kanterna på det ställe, där lågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
