Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indoeuropeiska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundspråkets första splittring inträdde är
omöjligt att bestämma och kommer troligen
att för alltid blifva det. Bestämningsgrunden
synes nämligen knappast kunna vara något annat
än arten och graden af de förändringar, som
de särskilda språken visa sig ha undergått
från det gemensamma grundspråket, sådant
språkforskningen genom en jämförelse af alla de
förra kunnat rekonstruera det. Men därvid är
att märka, att de förändringar, som ett språk
är underkastadt, alls icke stå i något bestämdt
förhållande till den tidrymd, som det lefvat
själfständigt. Vissa språk, t. ex. litauiskan,
nygrekiskan och isländskan, visa härvid en
betydligt segare konservatism än andra, såsom
engelskan, de keltiska språken m. fl. Senare än
5,000 år f. Kr. torde dock icke tiden för den
indoeuropeiska språksplittringen i något fall
kunna sättas; högst sannolikt är den betydligt
äldre.
Språkvetenskapen medger oss möjlighet att uttala
oss om den kulturgrad, som det indoeuropeiska
urfolket hade uppnått. Genom analys och
jämförelse af de särskilda indoeuropeiska
språkens ordförråd kan språkforskaren ganska
säkert afgöra, hvilka ord tillhört deras
gemensamma grundspråk. Hvad som för alla eller
åtminstone de flesta af de förra är gemensamt
har man i allmänhet full rätt att anse som ett
arf från det senare. Och att icke urspråket egde
ord och uttryck för andra ting, förhållanden och
föreställningar än dem, som verkligen existerade
hos urfolket, är påtagligt. Resultaten af
denna "språkpaleontologi" äro mera betydande,
än man kunnat vänta. Det visar sig, att
indernas, grekernas, romarnas och vårt eget
folks gemensamma stamfäder redan hade fasta
boningsplatser, som ibland t. o. m. voro befästa,
och lefde af jordbruk jämte boskapsskötsel. Deras
husdjur voro alla våra viktigare, nämligen
hästen, oxen, fåret, geten, svinet och
hunden. De kände metaller, dock sannolikt ej
järnet, väfde kläder af ull, byggde båtar,
som drefvos med åror, samt begagnade svärd,
spjut och båge. Troligen var folket deladt i
en mängd patriarkaliskt styrda småstammar utan
starkare allmänt samband. Men familjen var fast
organiserad, och namn funnos redan för skyldskap
till andra och tredje graden icke blott vid
blodsförvantskap, utan äfven vid släktskap
genom gifte. Man räknade efter tiotalsystemet
åtminstone till hundra. Duodecimalsystemet
med större afsnitt betecknade med 12, 60, 120
("storhundra") är nog af babyloniskt ursprung,
kulturlån. (Jfr Joh. Schmidt, "Die urheimat der
indogermanen und das europäische zahlsystem",
i Berlin-akademiens "Abhandlungen", 1890,
som dock i fråga om urhemmet hyllar nu
alldeles öfvergifna åsikter.) Tidmätare var
månen, och åren räknades sannolikt efter
vintrar. Religionen var månggudadyrkan;
gudarna voro de personifierade naturkrafterna
på animistisk grund. De indoeuropeiska språken
tillhöra alla de flekterande språkens klass (se
Böjning 3). Grundspråket var, liksom dess äldre
dotterspråk, i hög grad syntetiskt, d. v. s. de
särskilda ordens förhållande till hvarandra i
satsen betecknades företrädesvis genom ordens
egna böjningsändelser, icke genom en bestämd
ordföljd eller genom propositioner. Af alla
språkstammar har den indoeuropeiska onekligen för
oss det största intresset, dels därför att vårt
eget språk utgör en del af densamma, dels emedan
en så stor del af civilisationens arbete utförts
af indoeuropeiska folk, dels också därför att det
är under och genom studiet af de indoeuropeiska
språken som språkvetenskapen fostrats och
utbildats och därför att de nämnda språken äro
i alla hänseenden de noggrannast genomforskade
och bäst kända. – De tyske språkforskarna ha i
st. f. namnet indoeuropeisk antagit benämningen
indogermansk, på den grund att inderna och
germanerna förut ansågos vara stammens östligaste
och västligaste representanter. Sedan det blifvit
bevisadt, att kelterna äro indoeuropéer,
har denna grund för längesedan bortfallit;
men det gamla namnet behålles ändock i
Tyskland. Äfven andra namn ha förekommit som
beteckning på den indoeuropeiska språkstammen,
såsom ario-europeisk, arisk (se Ariska språk),
jafetisk, men åtminstone de bägge senare
äro numera bortlagda.
Litt.: Fr. Bopp, "Vergleichende grammatik" (3:e
uppl. 1868–71), Aug. Schleicher, "Compendium der
vergleichenden grammatik der indogermanischen
sprachen" (4:e uppl. 1876) – båda utmärkta för
sin tid, nu i mycket föråldrade –, A. Kuhn,
samt efter honom E. Kuhn och Joh. Schmidt,
"Zeitschrift für vergleichende sprachforschung
auf dem gebiete der griechischen, lateinischen
u. germanischen sprachen" (1850 ff.; bd 42
under utgifning), viktig i synnerhet sedan
1876, A. Kuhn och A. Schleicher, "Beiträge
zur vergleichenden sprachforschung auf dem
gebiete der arischen, celtischen und slavischen
sprachen" (1856–76), Bezzenberger, "Beiträge
zur kunde der indogermanischen sprachen" (från
1876, afslutad 1906 med bd 30 och uppgången
i Kuhns "Zeitschrift"), Osthoff och Brugmann,
"Morphologische untersuchungen auf dem gebiete
der indogerman. sprachen" (1878–90), Brugmann och
Streitberg, "Indogermanische forschungen" (1890
ff., bd 24 under utg.), A. Fick, "Vergleichendes
wörterbuch der indogermanischen sprachen"
(4:e uppl. I, II, III, 1891, 1894–1908), redan
i många afseenden föråldradt, och "Die ehemalige
spracheinheit der indogermanen Europas" (1873),
Joh. Schmidt, "Die verwandtschaftsverhältnisse
der indogermanischen sprachen" (1872)
Den indoeuropeiska språkvetenskapen har
under de senaste 30 åren idkats synnerligen
lifligt. Frågor på detta område behandlas
utom i de nämnda tidskrifterna i en mängd
specialtidskrifter, såsom "Zeitschrift der
deutschen morgenländischen gesellschaft",
"Wiener zeitschrift für die kunde des
morgenlandes", "Beiträge zur geschichte
der deutschen sprache und litteratur",
"Zeitschrift für deutsche philologie",
"American journal of philology", "Journal
of the American oriental society", "Journal
of the oriental society of Great Britain
and Ireland", "Arkiv för nordisk filologi",
"Monde oriental" o. s. v. Af öfrig vetenskaplig
litteratur nämnes endast sammanfattande sådan:
De Saussure, "Mémoire sur le système primitif
des voyelles dans les langues indo-européennes"
(1879; omtr. 1887), Delbrück, "Einleitung in das
sprachstudium" (1880; 4:de uppl. 1904), Brugmann,
"Grundriss der vergleichenden grammatik der
indogermanischen sprachen" (bd I, 2:a uppl. 1897;
bd II, 1:a uppl. 1888–92, Indices 1893; af 2:a
uppl. ha utkommit del I, Nominalstammar 1906,
del. II, Nominal- och pronominalflexion 1909;
i anslutning härtill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
