Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indoeuropeiska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
indoeuropeiska typen kommit till utprägling,
varit trakterna omkring södra Östersjöbäckenet,
alltså norra Tyskland, Danmark och södra
Sverige. Härför tala ej blott ofvan anförda
geografiska synpunkt, utan också växt- och
djurgeografiska, etnologiska och arkeologiska
skäl (se Indoeuropeiska folk, sp. 568–569, samt,
i fråga om hithörande litteratur, särskildt
sp. 569).
Men det gemensamma hemlandet må ha varit
beläget hvar som helst, alla de indoeuropeiska
stammarnas förfäder bodde där som ett enda,
troligen icke mycket talrikt folk, talande ett
och samma, eller i det närmaste samma, språk,
och spredo sig därifrån åt olika håll. Huru
denna spridning försiggått, har varit föremål
för stridiga åsikter. En äldre åsikt var, att
vid olika tider delar af urfolket skilt sig
från hufvudstammen, utvandrat i olika riktningar
och intagit nya trakter, som de sedan antingen
behållit eller efter en längre eller kortare
tid åter lämnat för att i samlad massa, eller
vanligen splittrade i smärre afdelningar,
förflytta sig till andra hemvist. Vid den
historiska tidens gryning befinnas de särskilda
stammarnas områden i det stora hela inneha det
läge i förhållande till hvarandra, som de sedan
behållit. Andra (t. ex. J. Schmidt) voro af
den meningen, att spridningen skett, icke genom
egentliga klyfningar, utan sålunda, att folken
småningom och steg för steg utbredt sig från
en medelpunkt öfver allt större och aflägsnare
områden, hvarför ursprungligen hvarje språk, som
talades af någon af delning af det indoeuropeiska
folket, genom flera eller färre mellanleder
sammanhängde med och öfvergick i de språk,
som talades af de öfriga delarna. Släktskapen
mellan språken skulle sålunda stå i direkt
proportion till afstånden mellan de särskilda
delarna af stammen. Då därför anhängarna af den
förra åsikten söka åskådliggöra de indoeuropeiska
språkens släktskapsförhållanden genom bilden af
ett stamträd, som delar sig i grenar och kvistar,
eller af en familj, från hvilken vid olika
tider medlemmar, tillhörande olika generationer,
utvandra och blifva stamfäder för nya familjer,
framställer Schmidt de indoeuropeiska språkens
utveckling ur grundspråket under bilden af
en våg, som från ett centrum utbreder sig i
koncentriska ringar, hvilka blifva svagare
i förhållande till afståndet. I det stora
hela taget har denna teori företrädet och har
vid språkvetenskapens fortgående utveckling
mer och mer bekräftats. Man har dock måst
göra medgifvanden åt den förra åsiktens
berättigande i viss utsträckning. Troligen
kommer man sanningen närmast, om man antager,
att utvecklingen skett såväl på det ena som
på det andra sättet, men olika under olika
förhållanden, vid olika perioder och på
olika trakter, samt att de historiskt bekanta
språkförhållandena äro ett resultat af de bägge
faktorerna. Så bör man nog anse, att den öfversta
principen för språksplittring varit en utefter
radierna i en cirkel gående spridning utåt i
olika riktningar. När geografiska förhållanden
medfört afbrott, ha isolerade stammar och språk
uppstått, som eventuellt förskjutits och i
sin spridning följt riktningar, som icke voro
bestämda af den ursprungliga, mera regelbundna
expansionstendensen. Det är ett säkert faktum,
att mångfaldiga vandringar och omflyttningar af
folken egt rum. Men å andra sidan är
det visst, att många förmedlande länkar mellan
de för oss kända språken under tidernas lopp
gått under och försvunnit. – Af de stamträd,
som uppställts för de indoeuropeiska språken,
ha följande haft den största betydelsen. Enligt
Fr. Bopps antagande skilde sig från grundspråket
tidigast den språkgren, som sedan delade sig i
de klassiska (d. v. s. grekiska och italiska),
germanska och keltiska språken, och först senare
afsöndrade sig de slavo-baltiska, eller, såsom
Bopp kallar dem, de lettisk-slaviska idiomen
från den indo-iranska grenen. Aug. Schleicher
däremot ansåg, att grundspråket äldst klufvit
sig i en nordlig och en sydlig gren. Den nordliga
l. nordeuropeiska grenen omfattade de germanska
och de slavo-baltiska (eller litu-slaviska)
språken. Den sydliga grenen delade sig därefter
i en indo-iransk och en sydeuropeisk del. Den
sydeuropeiska klöf sig i en grekisk och en
italo-keltisk afdelning. Sist skilde sig det
italiska språket från det keltiska. De anförda
olika stamträden ega ett särskildt intresse,
emedan de äro uttryck af olika utvecklingsstadier
af den indoeuropeiska språkforskningen. Det visar
sig, att dennas stora framsteg i öfrigt endast
småningom medfört ökad säkerhet i afseende på
språkens släktskapsförhållande. Såsom de första
säkra fakta framstod, att inderna och
iranerna skilt sig från hvarandra först en
troligen ganska lång tid efter söndringen från
de öfriga indoeuropeiska folken, samt att de
slaviska språken och de baltiska, med
hvilka förstås litauiskan, lettiskan och den
nu utdöda fornpreussiskan, äro med hvarandra
närmast besläktade af alla de indoeuropeiska
språken i Europa. Armeniskan, som förut
räknats till de iranska språken, har bevisats
representera en särskild mellan de ariska samt
tracisk-frygiska resp. baltisk-slaviska liggande
familj. Den tracisk-frygiska familjen har först
sent blifvit godkänd som särskild själfständig
grupp. Samma är förhållandet med albanesiskan
såsom enda kvarlefvande representant för
illyriska familjen. Alla de nu senast nämnda
familjerna kunna emellertid sammanfattas till
en större grupp och ställas i motsättning till
de öfriga, grekiska, italiska, keltiska och
germanska. En enhetlig behandling i hvardera
gruppen af de indoeuropeiska guttural-
och palatalljuden berättigar till denna
tvådelning af det ursprungliga indoeuropeiska
språkområdet i en väst- och en öst-indoeuropeisk
dialektsplittring. – I senare tid har den frågan
uppstått, om icke en del (utdöda) språk i Mindre
Asien, såsom lykiskan, kariskan, hettitiskan
o. s. v., skulle ha indoeuropeiskt ursprung
eller åtminstone från indoeuropeiskt håll rönt
inflytande. Man har försökt sammanfatta dem
till en enhetsgrupp under namn af den anatoliska
(Bugge). Man har ock tänkt sig närmare sammanhang
med det språk, som är ursprunget till den senare
armeniskan (Jensen). Rörande etruskiskan har
man länge varit lika oviss. På den allra sista
tiden har inom etruskerforskningen den åsikt
(företrädd af bl. a. O. A. Danielsson) gifvit de
bästa stöd för sig, enligt hvilken etruskiskan
icke är ett indoeuropeiskt språk (se vidare
Italiens fornspråk). Att baskiskan icke heller
är ett indoeuropeiskt språk, t. ex. keltiskt,
är att betrakta som fullt afgjordt. – När det
indoeuropeiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
