Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ihre, svensk adlig ätt - Ihre 2. Johan I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dom, som fastställdes af konungen och rådet, till
hvilka I. vädjat. Den misshällighet, som genom
denna affär uppstod mellan I. och regeringen,
häf-des emellertid snart, och ställningen blef en
alldeles motsatt. I. afhöll sig för framtiden
från inblandning i de politiska frågorna,
och regeringen, som till fullo uppskattade
hans förtjänster- om de akademiska studierna,
öfverhopade honom sedermera med ynnestbevis.
Ehuruväl I., enligt en af sina biografer,
kan betraktas som sin tids mest framstående
publicist i Sverige, var det likväl ej på
det politiska området han skulle göra sitt
namn berömdt: som språkforskare vann han en
ryktbarhet, som sträckte sig utom fäderneslandets
gränser. Första uppslaget till ett djupare
studium af modersmålet fick han, enligt egen
uppgift, genom öfversättandet af E. Steeles
"Ladies’ library", hvilket utkom under titeln
"Fruntimmers bibliothec" (1734-38). Enär under
arbetets fortgång, såsom I. själf uttrycker
sig, "tvifvelsmål gemenligen förekommo så
om ordens ortografi som om deras böjelser och
egentliga betydning", såg han sig föranlåten
"att söka fastare grunder än them en hazard
eller blott ungdoms vana bibragt", - "och",
fortfar han, "vinlade mig therföre med all
möjlig flit om att hemta ljus utur the gamle
närskylte språken, moesogöthiskan, isländskan,
allemanniskan och anglosaxiskan". Frukten af sina
studier i modersmålet nedlade han i åtskilliga
akademiska afhandlingar, af hvilka den första,
De mutationibus linguæ sueogothicæ (1742),
utgör en svensk språkhistoria "in nuce". Tre år
senare utgaf han, hufvudsakligen för att lämna
de studerande en vägledning vid rättskrifningen,
sitt ofvannämnda "Utkast till föreläsningar
öfver svenska språket". Äfven i fråga om språkets
rensande från onödiga främmande ord och riktande
med nya ur det inhemska språkmaterialet tog
I. med värme till orda. Ju mera han fördjupade
sig i sitt ämne, dess lifligare erfor han
nödvändigheten af att grundligt studera äfven
de öfriga germanska språken, i synnerhet
de äldre bland dem. Sålunda indrog han inom
omfånget för sina undersökningar å ena sidan de
svenska dialekterna, å den andra gotiskan och
isländskan. Som resultat af sina dialektstudier
utgaf han Svenskt dialektlexikon (1766), hvilket,
trots sina stora brister och sin ofullständighet,
likväl i någon mån fyllde en lucka. Det är,
som dess förf. tydligen betonar, snarast att
anse som ett försök att uppmuntra andra till
likartade forskningar. I:s förnämsta lifsgärning
var emellertid hans Glossarium suiogothicum (2
dlr, 1769), ett monumentalt verk, på hvilket han
under åratal offrade arbete och en oförtruten
flit. Det var också på sin tid föremål för
allmänt intresse, och äfven riksdagen visade sig
ha sinne för det fosterländska företaget. Redan
1756 anslogo nämligen ständerna till verkets
utgifvande en summa af 10,000 dal. smt. Genom
detta sitt verk bröt I. en ny bana för den
svenska språkforskningen, hvilken ända dittills
hade gått i O. Rudbecks spår. I motsats till
de fleste af sina föregångare går I. till väga
med stor försiktighet och kritisk sans. Hans
metod var att vid undersökningen af ordens
härledning alltid först gå tillbaka till vårt
eget fornspråk. Där detta tröt, tog han sin
tillflykt till isländskan, "enär detta språk",
såsom han själf säger, "för 900 år sedan ej var
skildt från
vårt och städse förblifvit mera oberördt af
främmande inflytelser". Därifrån gick han
tillbaka till forntyskan, angelsaxiskan och
mesogötiskan för att vinna de upplysningar
han behöfde. I. var ej heller okunnig om
sambandet med keltiskan, grekiskan, latinet
och persiskan, .om än hans föreställningar om
detta samband ännu voro tämligen oklara. Äfven
konsonanternas växlingar hade ej undgått hans
skarpsinne, och man finner hos honom spridda
iakttagelser öfver den s. k. ljudskridningen,
en företeelse, som i senare tid satts i system
af Rask och J. Grimm. Enligt R. v. Raumer har
I. i denna punkt haft till förebild arbeten af
G. Vossius. Den nyare forskningen har i många
fall öfvergifvit de af I. gifna etymologierna,
men hans verk, så nytt i vårt fädernesland, så
utmärkt af lärdom och skarpsinne, utöfvade det
största inflytande på samtidens vetenskapliga
hållning. Ännu af våra dagars lärde betraktas
det som ett mönster i många hänseenden. Visst
är, att det står utan motstycke i den svenska
språkforskningens annaler.
I. är berömd äfven för sina arbeten på gotiskans
och den nordiska fornkunskapens områden. Redan
genom E. Benzelius’ upplaga af den i Uppsala
bibliotek befintliga Codex argenteus (se
d. o.), som efter hans död utgafs i Oxford
af E. Lye (1750), var en väckelse gifven till
studium af gotiskan. Genom de afhandlingar
öfver Wulfila, som I. 1752-73 offentliggjorde,
spreds nytt ljus öfver denna litteratur. I. lät
bl. a. genom E. af Sotberg verkställa en
sorgfällig kollationering af Codex argenteus och
bragte därigenom i dagen en mängd nya läsarter,
hvilka han framlade i Ulphilas illustratus
(1752-55). I:s arbeten öfver den gotiska
formläran beteckna, ehuru i många punkter vidt
aflägsna från den nyare forskningens resultat,
likväl ett ofantligt framsteg i jämförelse
med föregångarna. Hur öfverlägsen han var sin
samtid inom detta område, framstår bäst af hans
förbättringar i F. A. Knittels läsning af det
s. k. Wolfenbüttel-fragmentet af Romarbrefvet,
utgifna i Fragmenta versionis ulphilanæ
(1763). Det var jämväl I., som en gång för alla
gjorde slut på den gamla tvistefrågan om språket
i Codex argenteus. I sin af handling De lingua
Codicis argentei (1754) framställde han nämligen
mot M. Lacroze i Berlin, hvilken förklarade
det för frankiskt, ojäfaktiga bevis, att i
Codex argenteus föreligger den gotiske biskopen
Wulfilas bibelöversättning och detta i en form,
som mångenstädes troget sluter sig till den gamla
latinska öfversättningen. Att gotiskan röjer
mångfaldiga öfverensstämmelser med grekiskan
och latinet framhåller I. på flera ställen, men
beträffande arten af denna öfverensstämmelse
kommer han ej till full klarhet. Han kallar
visserligen grekiskan och latinet för "systrar
eller snarare döttrar till gotiskan", men kommer
dock ständigt tillbaka till att förklara dessa
språks likhet därmed, att Grekland och Italien
i äldsta tid bebotts af "skyter". En samlad
upplaga af I:s gotiska arbeten utgafs 1773 af
A. F. Büsching under titel Scripta versionen
ulphilanam et linguam moesogothicam illustrantia.
Af stor vikt äro likaledes I:s undersökningar
öfver den s. k. Snorres edda (prosaiska eddan). I
ett bref till Sv. Lagerbring öfver den i Uppsala
förvarade handskriften af detta verk (1772)
söker han å ena sidan beriktiga de dunkla
föreställningar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
