Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ihmels, Ludwig - Ihre, svensk adlig ätt - Ihre 1. Tomas I. - Ihre 2. Johan I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ihmels, Ludwig, tysk teolog, f. 1858,
professor i Erlangen 1898 och i Leipzig
1902, torde f. n. vara den mest betydande
representanten inom den systematiska teologien
för den s. k. Erlangenskolan (se Dogmatik,
sp. 625). Han är närmast en lärjunge till
F. H. R. von Frank (se denne), och hans
hittills mest betydande arbete, Die christliche
wahrheitsgewissheit (1901), utgör ett försök
att med undvikande af Franks ensidigheter och
på delvis nya vägar häfda grundtanken i dennes
visshetslära. I. intar en inflytelserik plats i
Tysklands kyrkliga lif som ordf. (sedan 1907)
i Allmänna evangelisklutherska konferensen,
närmast en sammanslutning mellan Tysklands
bekännelsetrogna lutheraner, men alltmer
utvidgande sig till att omfatta alla lutherska,
särskildt ock de skandinaviska, kyrkosamfunden.
E.Bg.
Ihre, svensk adlig ätt, enligt en dock osäker
uppgift af skotskt ursprung. Rådmannen i Visby
Nicolaus I., f. 1624, d. 1688, var far till
domprosten Tomas I. (se I. 1), hvilkens son Johan
I. (se I. 2) 1757 erhöll adlig värdighet. En af
Johans sonsöner, Albrekt Elof I. (se I. 3),
upphöjdes 1843 i friherrligt stånd och slöt själf
1877 sin friherrliga ätt; den adliga ättgrenen
fortlefver ännu.
1. Tomas I., universitetslärare, präst,
f. 3 sept, 1659 i Visby, d. 11 mars 1720 i
Linköping, blef student i Köpenhamn 1677 och i
Uppsala 1680 samt filos. magister 1685. Efter
flera års vistelse i utlandet förordnades han
1692 till e. o. teol. professor i Uppsala. 1693
utnämndes han till 3:e teol. professor i Lund,
1711 till 2:e teol. professor därsammastädes och
1717 till domprost i Linköping. - I. deltog i
riksdagarna 1710 och 1719. Utom några program
m. m. utgaf I. en latinsk grammatik, In nuce
Roma (Rostock 1680, nya uppl. 1706, 1759,
1780 och 1799). .
2. Johan I., den föregåendes son,
språkforskare, universitetslärare, f. 14 (3
g. st.) mars 1707 i Lund, där fadern då var
teologie professor, d. l dec. 1780 i Uppsala.
Redan vid 12 års ålder egde
I. grundliga insikter, särskildt i de
klassiska språken. Efter faderns död (1720)
upptogs han hos sin morfader, ärkebiskop
M. Steuchius i Uppsala, och under dennes inseende
fullbordade han med ledning af de bäste lärare,
såsom M. Beronius (sedermera ärkebiskop),
A. Winbom, J. Hermansson m. fl., sina lärda
studier. 1728 aflade han filosofisk examen
och erhöll därvid af fakulteten det vitsord,
att "hos honom befanns en ogemen kvickhet och
färdighet i alla de stycken, hvaruti han blef
tillspord och pröfvad". S. å. försvarade han en
akademisk afh., De vi materiæ, och promoverades
1731 under frånvaron i utlandet till filos.
magister. 1730-33 tillbragte I. på resor
och under studier vid universitet i Tyskland,
Holland, England och Frankrike, öfver den första
delen af denna tid förde I. en
dagbok, som ännu finnes i behåll. Nyss
hemkommen kallades I. (1734) till sekreterare
i Vet. soc. i Uppsala och erhöll en docentur i
filosofiska fakulteten, 1735 utnämndes han till
vice bibliotekarie, erhöll 1737 professuren
i latinsk poesi och kallades 1738 att intaga
den skytteanska lärostolen, i ledigheten
efter sin gamle lärare J. Hermansson. På
denna plats verkade I. sedan oafbrutet i 42 år
(under hvilken tid han, enligt eget yttrande,
ej behöft inställa tvenne föreläsningar) till
sin död. I. blef led. af Vitterhetsakad. (1755),
erhöll 1756 kansliråds värdighet och.upphöjdes
1757 i adligt stånd.
Som skytteansk professor föreläste I. öfver
"genväg till de förnämste staters historia",
Europas, särskildt Englands, politiska historia
samt (från 1750) öfver Livius. Föreläsningar
öfver svenska språket höll han, såvidt man vet,
ej offentligt, men väl vid de privatkollegier
han gaf. En summarisk öfversikt af dessa
föreläsningar (hvilka numera endast till minsta
delen finnas i behåll) utgaf han i Utkast till
föreläsningar öfver svenska språket och thes
närmare kännedom (1745,. ny uppl. 1751). I:s
arbetsförmåga väcker med rätta förvåning. Utom
sina trägna läraråligganden (under hans inseende
ventilerades ej mindre än 453 afhandlingar, de
allra flesta författade af honom själf) hade han
som professor skytteanus att vaka öfver de adlige
studerande, som vistades vid universitetet, och
sedan dessa bildat en särskild "nation" (1768),
blef han dess inspektor. I. utöfvade som lärare
ett mycket stort inflytande på den akademiska
ungdomen, ej minst genom sitt personliga umgänge
med densamma. Hans samtal utmärkte sig för
belefvenhet och kvickhet, och hans gästfrihet
hade inga gränser. Hans föreläsningar och
disputationer utmärka sig framför många af hans
ämbetsbröders genom grundlighet, men tillika
genom en ofta lekande liflighet.
I:s frimodighet i religiöst och politiskt
hänseende höll på att bringa honom i fördärf. En
af honom 1742 utgifven afh., De principiis et
nexu religionis naturalis et revelatæ, i hvilken
förnuftets rätt i religiösa ting förfäktades,
satte hela teol. fakulteten i uppror. Man yrkade
på skriftens indragning, men I. lyckades genom
en offentligt afgifven trosbekännelse lugna de
upprörde fäderna. Saken glömdes för en tid, men
upprefs ånyo genom en i Strängnäs af J. Mozelius
utgifven synodaldisputation, "De evangelio", i
’hvilken I. strängt kritiserades. I. svarade
i ett akademiskt program, och inom kort
stod striden i full låga. Mozelius och
biskop D. Lundius i Strängnäs besvärade sig
hos regeringen, hvarefter saken drogs inför
prästeståndet vid riksdagen 1747. Slutet blef
endast en varningsskrifvelse till universiteten
med förbud för lekmännen att genom inblandning i
teologiska frågor väcka split bland akademiska
medborgare. Ännu större misshag ådrog I. sig
genom sin inblandning i några ömtåliga politiska
frågor. I fyra afh.: De tumultu dalekarlorum
(1743), som egentligen skulle handla om
"näftåget" på konung Sigismunds tid, men i
stället ansågs innehålla direkta förhållningsorder
för de upproriske dalkarlarna, samt De victima
publica (1743), De ratione status (1745) och De
poenis innocentum (1747), dref I. sådana satser,
att han för dem åtalades (1747). Kanslirättens
utslag (1750) lydde å 700 dal. smt böter jämte
skrapa, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
