Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Höganäs 2. Municipalsamhälle - Höganäs-Mölle järnväg - Höganäs pionjärkår - Höga porten - Hög-Ardennerna - Högasiatiska rasen - Hög-Asien - Höga Tatariet - Höga visan - Högben - Högberg, Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven ett glasbruk, som nedlades 1869, och 1864
ea bergoljefabrik för att få användning för
den mellan kolen liggande skiffern, men den
nedlades snart, och skiffern användes numera
vid tillverkningen af kloakrör. 1908 anlades en
afdelning för tillverkning af elektroder. Ett
gasverk byggdes 1857 (ombyggdt 1891). 1874
anlades vattenledning. För transporten mellan
schakten och bruket samt hamnen (se H. 2) är
en smalspårig järnväg anlagd. 1889 inköptes
inmutningarna vid Stabbarp, hvars eldfasta
leror äro af bästa beskaffenhet, men där
ingen brytning nu förekommer. 1903 sammanslogs
H. stenkolsaktiebolag med Billesholm-Bjufs (se
Billesholm) till Höganäs-Billesholms
aktiebolag, hvars bolagsordning antogs 5
febr. 1903 och hvars inbetalda aktiekapital nu
är 11,5 mill. kr. 1904 köpte detta nya bolag
aktiemajoriteten i Skromberga stenkols-
och lerindustriaktiebolag med grufva och
verk i Ekby socken, så att alla äldre
stenkolsgrufvor i Skåne bragts under samma
ledning. – Jfr E. Erdmann, "Beskrifning öfver
Skånes stenkolsförande formation" (1872) och
"Beskrifning öfver Skånes stenkolsfält och
-grufvor" (i "Sveriges geologiska undersökning",
1887), samt H. A. Mueller, "Minnesblad till
Höganäs 100-års jubileum" (1897).
1. Wbg. 2. Wbg. L. W:son M. 3. Wbg.
Höganäs–Mölle järnväg, bredspårig (1,435 m.),
10 km. lång, Höganäs–Mölle järnvägsaktiebolag
tillhörig järnväg från Mölle (se d. o.) till
slutstationen, Höganäs nedre, för den
från Västkustbanan vid Kattarps station
mellan Ängelholm och Hälsingborg utgående
statsbanelinjen. Järnvägen, som antagligen
kommer att öppnas för trafik i slutet af 1909,
skall enligt kontrakt trafikeras af Statens
järnvägar med dessas rullande materiel samt
lokomotiv- och tågpersonal mot viss årligen
bestämd afgift, men förvaltningen och trafikens
handhafvande i öfrigt ombesörjas af bolaget.
A. d’A.
Höganäs pionjärkår. Se Ingenjörtrupper.
Höga porten. Se Porten.
Hög-Ardennerna. SeArdennerna.
Högasiatiska rasen, ett af Fr. Muller föreslaget
mera träffande namn på den människoras,
som vanligen kallas den mongoliska.
H. A.*
Hög-Asien, en af H. von Schlagintweit (d. 1882)
införd benämning på det stora berglandet n. om
Ostindien, hvilket innesluter bergskedjorna
Himalaya, Trans-Himalaya, Karakorum och Kwen-lun
samt bildar ett högland, som i utsträckning
och höjd öfverträffas af intet annat på
jorden. J. F. N.
Höga Tatariet. Se Turkestan.
Höga visan (hebr. schir-hasch-schirim, "sångernas
sång", d. v. s. den vackraste sången), en bok af
poetiskt innehåll i 3:e delen af judarnas kanon,
hvilken varit föremål för mycket olika tolkningar
ända in i nyaste tid. Innehållet, som för en
naturlig uppfattning, utan några förutfattade
meningar, framträder som ett lofprisande af
den sinnliga kärleken mellan man och kvinna,
gjorde redan judarna tveksamma, huruvida
boken förtjänade en plats i deras kanon. Att
den, låt vara efter åtskilliga förhandlingar,
slutligen upptogs bland deras heliga skrifter,
berodde sannolikt därpå, att man redan då sökte
tolka innehållet allegoriskt, såsom en bildlik
framställning af Guds förhållande till Israel
som hans äkta maka. Från judarna öfvergick
denna uppfattning till de kristne, med den
skillnaden blott, att i st. f. Gud nu trädde
Kristus som brudgummen, och hans församling,
det andliga Israel, uppfattades som hans
brud. Först i nyare tid började den åsikten
tränga igenom, att bokens innehåll verkligen
rörde sig omkring den sinnliga kärleken och
att den egentligen vore att betrakta som
en samling kärlekssånger (Herder, Bleek,
Reuss m. fl.). Andra ha emellertid sökt
och trott sig finna en enhet i den märkliga
boken. En del menade, att den innehölle en
samling dialoger mellan två personer,
Salomo och Sulamit (biform till sunamit,
d. ä. en kvinna från staden Sunem), i hvilka
dessa förklarade sin kärlek och beundran
för hvarandra (Hengstenberg, Keil, Delitzsch,
Kingsbury i "Speaker’s commentary"). Andra åter
sökte påvisa, att de uppträdande personerna voro
tre, Salomo, Sulamit och en herde, på hvilka
innehållet alltså borde fördelas: en vacker
sunamitiska har vid ett tillfälle förts till
konung Salomos harem; konungen, som är betagen
i hennes skönhet, söker förgäfves att vinna
hennes kärlek, som hon redan gifvit sin älskade
(en herde). Slutligen gifver Salomo henne frihet
att återvända till sitt hem, där hon och hennes
älskade uppträda hand i hand och besjunga sin
lycka. Enligt denna uppfattning, som haft sina
förespråkare i Ewald, W. Robertson-Smith, Driver
m. fl., skulle boken alltså vara att uppfatta
som ett slags drama, hvars tendens låge i ett
lofprisande af den äkta kärleken genom att
teckna dess seger öfver alla yttre jordiska
lockelser. Alltsedan J. G. Wetztein (i Bastians
"Zeitschrift für ethnographie", 1873) framlade de
i Syrien ännu i dag förekommande bröllopssederna
och de där använda sångerna, har emellertid en
ny tolkning af Höga visan gjort sig gällande,
som numera torde omfattas af de flesta sakkunnige
på detta område. Enligt denna uppfattning äro
Salomo och Sulamit endast bildlika benämningar
på ett lyckligt brudpar (hvilket som helst)
och hela boken utgör en samling sånger, som
plägade sjungas vid bröllopshögtidligheter
i Israel, dels af brudparets omgifning, dels
af brudparet själft under högtidligheter, som
troligen, då såsom ännu, pågingo under en följd
af dagar (f. n. en hel vecka, hvarunder brud och
brudgum behandlas som konung och drottning, se
E. Stave, "Bilder från folkets lif i Palestina",
1901). Med denna tolkning af bokens innehåll
är det ej så lätt att bestämma tiden för dess
uppkomst. Sångerna kunna vara mycket gamla,
deras nedskrifvande däremot kan ha skett i
sen tid. Förhandenvaron af grekiska ord gör det
troligt, att detta egt rum först mot slutet af
4:e årh. f. Kr. Litt.: Godet, "Bibliska studier"
(3:e uppl. 1900), S. Œttli, "Das hohe lied"
(i "Kurzgefasster kommentar zu den heiligen
schriften", 1889), K. Budde, "Das hohe lied" (i
"Kurzer handkommentar" etc., 1898), C. Siegfried,
"Prediger und Hohes lied" (i "Handkommentar zum
A. T.", 1898). Svenska uttolkare: H. G. Lindgren,
"Jungfrun från Sulem eller Salomos höga visa, ett
hebreiskt drama" (1875), och O. C. P. Åhfeldt,
"Salomos höga visa" (1896).
E. S-e.
Högben, bygnk. Se Takstol.
Högberg, Olof, författare, f. 27 sept. 1855
i Högsjö socken, Västerbottens län, genomgick
Härnösands läroverk och aflade mogenhetsexamen
1876, inskrefs 1877 vid Uppsala universitet,
där han 1880
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
