Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gusum - Gut - Gutaland - Gutar - Guta saga - Gutberlet, Konstantin - Gutenberg, Johann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
järnbruket raserades 1665, och mässingsbruket
nedbrann 1677, men återuppbyggdes och hade
tidtals flera egare på samma gång. I slutet af
1600-talet voro Georg Spalding och hans svåger
M. Vesterberg bland egarna, och deras arfvingar
blefvo ensamma egare af G. i början af
1700-talet. Därefter anlades knappnålsfabrik
(1742), järn- och stålmanufakturverk samt
stångjärnsbruk (1821). De senare nedlades
1888, men däremot utvidgades mässingsbruket med
tillverkning af manufakturvaror, och 1896 anlades
ett metallduksväfveri för alla sorters metallduk,
hvaribland dukar för pappersmaskiner o. d. af 3-4
cm. bredd. Efter 1812 voro G:s egare endast
af släkten Vesterberg. Sedan 1875 tillhör
egendomen Gusums bruks- och fabriksaktiebolag
(disponent Ax. Yesterberg). - G. har egen kyrka
och begrafningsplats. Bruksförsamlingen utgöres
hufvudsakligen af personalen vid bruket,
hvilken 1907 uppgick till 640 pers. Den
härvarande brukskyrkan samt prästgården med
jord äro af Gusums bruksegare öfverlämnade till
Gusums "kyrkolag". Gudstjänsten uppehålles af
komministern i Ringarums församling, hvilken är
bosatt vid G.
Gut [ga’t], fr. crin de Florence,
eng. silkworm-gut, begagnas liksom gimp till
tafsar på metrefvar. Ehuru mycket finare än
gimp är gut synnerligen stark, och metfisket
har, sedan man därvid började begagna sig af
guttafsar, förbättrats i hög grad. Gut är samma
ämne som silke och tillverkas på det sätt,
att sådana larver af silkesfjärilar, som äro
färdiga att förpuppa sig och därvid spinna sina
kokonger, dödas i stark vinättika. Sex eller
åtta timmar därefter uttages silkesämnet l. de
båda s. k. silkesmasktarmarna och sträckas, så
att de få den lämpliga tjockleken samt en längd
af 20 å 90 cm. Efter ytterligare behandling
på flera sätt blifva guttafsarna färdiga. De
buntas slutligen ihop och sändas i handeln.
F. T-m.
Gutaland. Se Gottland.
Gutar. Se Gottland, sp. 24.
Guta saga kallas efter K. Säves föredöme några
historiska anteckningar om Gottlands forntid,
som torde ha sammanställts på 1200-talet
och som vi känna hufvudsakligen genom en
forngottländsk handskrift från 1300-talet
och en tysk från 1400-talet. I Gutasagan, som
icke till alla delar torde vara tillförlitlig,
meddelas en folktradition om Gottlands första
bebyggande och om en utvandring från ön åt
ö. och s. ö. ända in på den grekiske kejsarens
område. Vidare omtalas Olof den heliges
kristendomsförkunnelse på Gottland, gutarnas
första kyrkobyggnader samt deras frivilliga
underkastelse under sveakonungen och biskopen i
Linköping. Sägnen om en emigration från Gottland
till Svartahafstrakterna har sammanställts med
Jordanes’ berättelse om goternas utvandring
från Skandinavien. H. P.
Gutberlet [got-], Konstantin, tysk-katolsk
filosof, f. 1837 i Geismar, professor vid
biskopliga seminariet i Fulda, har skrifvit
Lehrbuch der philosophie (6 dlr, 1878-85;
3:e uppl. 1896-1900), Das gesetz von der erhaltung
der kraft (1882), Lehrluch der apologetik (3 bd,
1884-94; 3:e uppl. 1903-04), Ethik und religion
(1892), Die willensfreiheit und ihre gegner
(1893), Der mechanische monismus (1893), Der
mensch, sein ursprung und seine entwickelung
(1896; 2:a uppl. 1903) m. fl. Han är utgifvare af
"Philosophisches jahrbuch". Hans
ståndpunkt är en kristen aristotelism
under inflytande af Tomas från Aquino.
S-e.
Gutenberg [go’-], Johann (hette egentligen
Henne Gensfleisch, men är mest känd under
namnet G., upptaget efter en gård, som i flera
släktled tillhört familjen), boktryckarkonstens
uppfinnare, f. mellan 1394 och 1397 i Mainz,
d. där 1468. Både på fädernet och mödernet
härstammade han från gamla patriciska
familjer. Om hans lefnadsomständigheter
känner man icke mycket. Redan före 1430
lämnade han Mainz, och sedermera begaf han sig
till Strassburg, där han bevisligen uppehöll
sig 1434 och där han under de följande åren
sysselsatte sig med "geheime und wunderbare
künste". 1439 uppstod mellan honom och hans
kompanjoner en process, hvars handlingar,
som ännu finnas i behåll, äro af stor vikt för
historien om boktryckarkonstens ursprung. Under
vistelsen i Strassburg företog G. sina första
tryckningsförsök, och tanken att använda rörliga
typer torde redan där ha uppstått hos honom. Det
var dock först sedermera, som han använde sin
konst för praktiska ändamål. Efter att 1444
ha lämnat Strassburg, där han på sina försök
förlorat hela sin förmögenhet, och åter bosatt
sig i Mainz, ingick han 1450 med guldsmeden
Johann Fust (Faust) en öfverenskommelse, till
följd hvaraf den senare försträckte honom de
summor, som voro nödiga för uppsättandet af
ett tryckeri. Därefter utbildade G. sin konst
med förvånande hastighet. Typerna skuros
till en början i metall, men då detta till
verkningssätt befanns otillfredsställande,
började G. låta gjuta dem och förbättrade
därigenom sin uppfinning i hög grad. De första
alster, som före Fusts inträde i firman utgingo
från tryckeriet, bestodo af latinska abc-böcker,
små bönböcker, "konfessionalier" och "donater"
samt en 1901 funnen kalender för 1448 (alltså
väl tryckt 1447) och en tysk dikt om yttersta
domen, hvaraf ett fragment 1904 kom i dagen
(förvaras nu i Gutenbergsmuseet i Mainz). Den
första frukten af den förbättrade metoden var
Biblia latina vulgata, "den 42-radiga bibeln",
som började tryckas 1453 och efter stora
ansträngningar fullbordades 1454 (i 2 folio-band
med tillsammans 641 blad). Efter bibeltrycket
följde ett liturgiskt psalterium (fragment i
Bibliothèque nationale i Paris) och förarbetena
till konstens mästerverk, 1457 års Psalterium,
hvars fullbordande dock undanrycktes G. Fust,
som var en mycket egennyttig man, önskade
nämligen att behålla fördelarna för sig ensam
och stämde därför i okt. 1455 G. inför rätta,
med yrkande, att den senare skulle återbetala de
försträckta summorna, hvilket var honom alldeles
omöjligt. Tvisten slutade därmed, att Fust behöll
tryckeriet. Äfven G :s medarbetare, kalligrafen
Peter Schöffer, som kallats från Paris för att
i Mainz biträda vid typernas förbättrande, slöt
sig till Fust, och dessa bägge fortsatte sedan
tryckeriets verksamhet. Genom rådsherren doktor
Konrad Humerys hjälp blef dock G. snart åter satt
i stånd att uppsätta en tryckarverkstad, men
rörande omfattningen af hans senare verksamhet
råder stor ovisshet. Den nyare forskningen vill
frånkänna honom all andel i den s. k. "36-radiga
bibeln" och flera med samma typer tryckta
småskrifter från 1450-talet. Dessa typer
tillhörde senare Alb. Pfister i Bamberg. Äfven
mot den gamla åsikten, att G. skulle tryckt J. de
Januas Catholicon af 1460 (se färgplansch till
art.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
