Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gesällbok ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<i>välkomman</img>, den så rikt som möjligt sirade
festpokalen (se fig. 5), och fanan (se fig. 4),
som vid festliga tillfällen uthängdes genom
fönstret. Gesällhärbärget utmärktes äfven
genom en ofta konstskickligt arbetad skylt
(se fig. 6). Brödraskapens förtroendemän
omtalas i senare tid under benämningarna
"åltgesäll", "örtgesäll", "krogfader" eller
"härbärgefader". Från en del brödraskap
voro länge gifta gesäller uteslutna, trots
öfverhetens upprepade förordningar med förbud
mot seden att ej tåla gift gesäll.
Öfverheten, som af erfarenhet hade sig nogsamt
bekant, att gesällerna voro "unga människor
med rörliga sinnen", hvilka ej så sällan råkade
i delo med ordningsmakten, följde såväl deras
föreningar som dem själfva med vaksamt öga. För
att hålla reda på det rörliga och oroliga
element inom samhället, som gesällerna utgjorde,
utfärdades äfven ganska stränga bestämmelser om
skyldighet för vandrande gesäll att uppvisa pass
och medföra betyg eller schen (ty. schein). Mot
slutet af skråtiden ålades gesäll att inneha
gesällbok, hvari hvarje mästare, som haft
honom i sin tjänst, skulle anteckna intyg.
Liksom mästarnas skrå användes äfven gesällernas
brödraskap i vissa fall af öfverheten såsom
en militär indelning. Så deltog "ogifta
skomakaregesällskapet" på 1600- och 1700-talen
vid vakthållningen i hufvudstaden. Det utgjorde
ett särskildt kompani, som själft valde sin
kapten och andra officerare och uppträdde under
sin egen fana.
Genom de stora reformerna 1846 och 1864, hvilka
förde näringsfrihetens grundsats till seger,
sönderbröts den förutvarande organisationen
af handtverket, och nya rättsliga grundvalar
lades för förhållandet mellan arbetsgifvare
och lönarbetare. Sedan den tiden finnas ej mer
gesäller i ordets gamla mening i vårt land. De
fabriks- och handtverksföreningar, som
bildats enligt 1864 års förordning, utfärda
emellertid alltjämt gesällbref åt lärlingar,
som blifvit utlärda hos föreningens medlemmar. I
samband härmed förekomma äfven
gesällprof. Ett dylikt gesällbref har numera den
betydelsen, att det utgör förutsättning för
erhållande af vissa stipendier, som utdelas
till yrkesskicklighetens höjande. – I de stora
biblioteken, i Nordiska museet och i flera
landsortsmuseer förvaras otryckta handlingar och
föremål från gesällföreningarna. Se J. Lundell,
"Om handtverksskrån, näringsfrihet och
arbetets organisation" (1846), G. Upmark,
"Tunnbindaregesällernes i "Stockholm och
Bagaregesällernes i Karlskrona välkomster"
(i "Minnen fr. Nord. museet", bd 1, 1880–85),
C. Lundin och A. Strindberg, "Gamla Stockholm"
(1882) och E. Sommarin, "Skråtvånget" (i
"Verdandis småskrifter", 1904).
K. G. Wn.
Gesällbok. Se Gesäll.
Gesällbref. Se Gesäll, sp. 1076 och 1081.
Gesällhärbärge. Se Gesäll.
Gesäll-låda. Se Gesäll.
Gesällpass. Se Gesäll.
Gesällprof. Se Gesäll.
Gesällvandring. Se Gesäll.
Gesäter, socken i Älfsborgs län, Vedbo
härad. 2,858 har. 498 inv. (1907). Annex till
Rölanda, Karlstads stift, Västra Dals kontrakt.
Get. 1. Zool. Se Getsläktet. – 2. En
kälke. Se Getdoning.
Geta, kapell under Finströms imperiella pastorat
på Åland, Finland. Areal 80,8 kvkm. Befolkningen,
svensktalande, 1,227 pers. (1906).
A. G. F.
Geta, son af Septimius Severus, yngre
broder till Caracalla (se d. o.), lefde i
oenighet med denne. Fadern sökte flera gånger
återställa endräkten mellan bröderna, men
förgäfves. Efter Severus’ död, i Britannien
211 e. Kr., utropades G. till imperator
jämte Caracalla. Denne försonade sig då till
skenet med honom, men kort efter återkomsten
till Rom lät han 212 döda G. i moderns armar
och aflifva alla hans anhängare. G. var till
karaktären föga bättre än sin broder; han
var liksom denne själfvisk och utsväfvande.
R. Tdh.
Getapel, bot. Se Rhamnus.
Getapulien (af get och Apulien), skämtsam
benämning på (de inre magrare och fattigare
delarna af) Småland, där getskötsel förr mycket
idkats. Ordet är ett slanguttryck från nyare tid.
Getdjur, Caprinæ l. Caprovinæ, zool., äro en
grupp inom slidhornsdjurens familj och genom
öfvergångsformer förbundna med några vanligen
som antiloper uppfattade djurformer. Gruppen,
som bildas af getsläktet, Capra, och fårsläktet,
Ovis, igenkännes därpå, att nosen är hårig och
öfverläppen framtill försedd med en lodrät
naken fåra, att svansen är kort och platt,
att klöfkörtlar vanligen förefinnas och att
kindtänderna ha höga kronor. – Getdjuren ega i
allmänhet icke någon betydande storlek, men äro
starka och synnerligen skickliga klättrare. Alla
äro bergsbor, lefva flockvis och äro mest i
rörelse om dagen. Af alla slidhornsdjur äro
getdjuren de historiskt yngsta; de uppträda först
under pliocenperioden. Se f. ö. Fårsläktet och
Getsläktet (inom hvilket hannen benämnes bock).
L-e.
Getdoning, timmerkälkstyp, som, ursprungligen
hemmahörande i Värmland, numera spridts till
landets norrländska skogsbygder, består af
en främre kälke, stöttingen, bocken, och en
bakkälke, geten, hvilken har utliggare och två
fasta bankar, den främre lägre än den bakre.
H. J. Dft.
Geten, zool Se G e t s l ä k t e t.
Geter voro jämte dacerna en gren af den
indo-europeiska traciska stammen (se Tracien;
i en senare tid begagnade grekerna namnet geter,
getai, ofta som en gemensam beteckning på både
geter och dacer). På Herodotos’ och Thukvdides’
tid (senare hälften af 5:e årh. f. Kr.) bodde
geterna mellan Hæmus (Balkan) och Donau,
d. v. s. i det nuv. Bulgarien. Men sedermera
invandrade de i Dacien (se d. o.), där de fingo
dacerna till västra grannar. Där bekrigades de
af Alexander den store 335 och Lysimachos 292
f. Kr., hvilken senare blef geternas fånge
och måste lösköpa sig. Själfva utan högre
odling, ledo geterna och dacerna under den
följande tiden intrång af jazyger, bastarner
m. fl. barbariska folk. I allmänhet voro de
splittrade i en mängd små samhällen, men omkr. 60
f. Kr. lyckades den daciske konungen Boirebistes
(Burvista) att grundlägga ett mäktigt rike,
som i s. sträckte sig till Hæmus och i ö. ända
inemot Borysthenes (Dnjepr). Men det upplöste
sig vid hans död (45 1. 44 f. Kr.). Mot slutet
af l :a årh. e. Kr. stiftade Decebalus ett
nytt dacisk-getiskt rike, mpn han besparades
af kejsar Trajanus, som förvandlade Dacien till
romersk provins (107). - Geterna hade en stark
odödlighetstro, och deras förnämste gud var
liksom germanernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
