Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 9. Fruktodling - Gossensass / 621-622 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galler ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

långvariga och blodiga krigen ödelagda Gallien måste
omsider böja sig under segrarens ok. Till den
förut varande romerska provinsen vid Medelhafvet
lades nu de "tre Gallierna" (Aquitania, Gallia
lugdunensis och G. belgica), först förvaltade
såsom en enda provins, sedan af Augustus delade
i tre provinser. Med romerskt herravälde vunno
äfven romersk civilisation och med tiden jämväl
romerskt språk och romersk nationalitet insteg
i det eröfrade landet, ehuru i många hänseenden
modifierade af dettas äldre språk, nationalanda
och rättssedvänjor. – Gallerna hade redan före
den romerska eröfringen uppnått en civilisation,
som var deras östra, ger-


Gallisk krigare, bärande fälttecknet (gyllene vildsvin).


Gallisk bonde.

Efter fornsaker och bilder på monument.

manska, grannars icke obetydligt
öfverlägsen. Sålunda hade i Gallien,
tidigare än i Germanien, stenåldern fått
vika för bronsåldern, under hvilken gallerna
uppnådde en ganska hög utveckling, och äfven
järnåldern torde väl i Gallien vara äldre än i
Germanien. På Cæsars tid bodde gallerna redan i
befästa städer, idkade jord- och bergsbruk samt
egde rikedom på ädla metaller, som de förstodo
att med stor konstfärdighet bearbeta. Om denna
konstfärdighet vittna deras guldmynt, de rika
tempelskatterna, t. ex. i Tolosa (Toulouse),
samt de guldkedjor och andra dyrbara smycken,
som buros af deras praktälskande ridderskap. –
Deras religion röjer en viss förvantskap med
de germanska folkens (jfr Druider). Åt gudarna
offrades af gallerna, liksom af germanerna,
äfven människor, i synnerhet krigsfångar. Men
från germanerna skilde sig gallerna däruti, att
de hade ett särskildt, talrikt och hierarkiskt
organiseradt prästestånd, druider (se d. o.),
under en öfverstepräst på karnuternas område
(kring Chartres). – Gallernas
samhällsförfattning synes under tidernas lopp ha undergått stora
förändringar. På Cæsars tid lågo allt anseende
och inflytande hos två stånd, druiderna och
ridderskapet; det öfriga folket befann sig i ett
beroende, som närmade sig träldom. Sannolikt är,
att de rika och


Galliska bronshjälmar.

förnäma släkternas makt småningom vuxit till
följd af de hos gallerna tidigt utbildade
vasallförhållandena, som mycket erinra
om likartade företeelser under den äldre
medeltiden. Hufvudmännen för de adliga ätterna
kunde nämligen förfoga öfver en talrik skara
af släktingar, "vänner" och skyddslingar;
och sålunda stödda på talrika väpnade följen,
blefvo de farliga såväl för folkfriheten som,
genom inbördes täflan om makten, för samhällenas
inre lugn. I krig bildade denna adel ett rytteri,
som blef de galliska härarnas hufvudvapen och
vid sidan af hvilket fotfolket alltmera förlorade
sin forna vikt. Emedan druiderna, på grund
af sin prästerliga värdighet, voro befriade
från krigstjänst och väl mestadels själfva
tillhörde adelssläkterna, saknade ridderskapet
en motvikt, som kunnat inskränka dess politiska
öfvermakt. Under sådana förhållanden kunde
det prästerliga (teokratiska) konungadöme, som
tyckes ha varit de galliska fylkenas ursprungliga
författning, ej på längden ega bestånd. Redan
före Cæsars tid hade det blifvit störtadt
af krigaradeln, hvars hufvudmän sedermera
sinsemellan täflade om makten. Dessa söndringar
inom de galliska fylkena och de ofta därmed
sammanhängande striderna mellan fylkena medförde
deras undergång såsom oberoende samhällen. Senare
återfinnas dessa samhällen (af romarna kallade
civitates) såsom romerska municipier och
slutligen som frankiska grefskap. Gallernas
språk är utdödt, men något känner man om det
genom inskrifter och hos romerska författare
förekommande ord och namn. Om druidernas skrift
se Druider. Litt.: Cæsar, "De bello gallico",
samt den i art. Frankrike, sp. 1138, och art.
Gaidoz åberopade litteraturen.

Medan sålunda Gallien kufvades af romarna,
kämpade de galliska folken s. om Donau en
hård kamp med de från n. och n. v. påträngande
germanerna och dukade slutligen under i denna
strid. Sammaledes gick det i Böhmen, där
på kejsar Augustus’ tid de galliske bojerna
underkufvades af de germanske markomannerna
under Marbod. – Redan dessförinnan hade
de galliska folken uti Illyrien efter
tappert motstånd och ofta förnyade krig (135,
119, 114–110 f. Kr.) omsider dukat under för de
romerska vapnen, och samma öde drabbade ung. vid
samma tid äfven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>