Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gallaudet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställningen 1900 var ett rum i Finlands paviljong
möbleradt efter ritningar af G.; möblerna finnas
nu i Hamburgs konstindustrimuseum). På flera
områden ha hans uppslag och föredöme verkat
befruktande. "Utan bestämd afsikt eller någon en
gång för alla uppgjord plan har G. med större
ursprunglighet och kraft än någon annan finsk
konstnär försinnligat den finska kulturens rent
nationella strömningar och därigenom blifvit
en banbrytare inom den finska konsten. Det
är hans arbeten, som först visat världen, att
denna konst står på egna ben och går sina egna
vägar". Jfr monografi af W. Hagelstam (1904).
G-g N.
Gallenga, Antonio Carlo Napoleone, italiensk
författare, f. 1810 i Parma, d. 1895, var
lärare vid universitetet i nämnda stad, men
måste 1831 gå i landsflykt, enär han som medlem
af ett mazziniskt sällskap undandragit sig det
honom af sällskapet gifna uppdraget att döda
konung Karl Albert, vistades därefter omväxlande
i flera länder, tills han 1838 bosatte sig i
London. Sedermera besökte han sitt fädernesland
vid åtskilliga tillfällen och invaldes 1854 och
1859 i dess parlament. 1859 -83 reste G. i Gamla
och Nya världen såsom korrespondent till "Times"
och skildrade i dess spalter bl. a. dansk-tyska
kriget. Af hans i bokform (merendels på engelska
och ofta under pseudonymen L. Mariotti)
utgifna arbeten må nämnas Italy past and present
(1846), Scenes from italian life (1850), Italy
in 1818 (1851), History of Piedmont (1854-55),
Castellamonte, an autobiographical sketch
(1856), Italy revisited (1874), The pope and
the king (1878), South America (1881), L’Italia
presente e futura (1886) och Vini italiani
(1888).
Gallén-Kallela. Se Gallén, A. V.
Galler (lat. galli, fr. les gaules), namn på
en del af den keltiska stammen (se Kelter),
förekom hos de gamle i en inskränktare och en
vidsträcktare bemärkelse. I den förra betecknade
det den äldsta historiskt kända befolkningen
i mellersta Gallien, mellan Garonne, Seine,
Atlantiska hafvet, Alperna och Medelhafvet, samt
dennas stamförvanter i norra Italien, Schweiz,
södra Tyskland, Böhmen, österrikiska arfländerna,
Illyrien och Mindre Asien (Galatien). I
vidsträcktare mening omfattade det äfven
belgierna i norra och akvitanerna i södra
Gallien. Akvitanerna, bosatta mellan Pyrenéerna
och Garonne (i nuv. Gascogne), voro dock icke en
gallisk, utan en iberisk stam (basker, vascones,
gascognare). Belgierna voro däremot gallernas
språk- och stamförvanter, om ock till någon del
uppblandade med invandrade germaner. Äfven de
egentlige gallerna hade vid Medelhafskusten
blandat sig med en antagligen före dem där
befintlig ligurisk befolkning, sannolikt af
iberisk stam, men det galliska språket och
folkelementet blefvo där härskande. Det ser
ut, som om keltiska (galliska och belgiska)
stammar en gång innehaft landet mellan
Elbe och Rhen, men omkr. 400 f. Kr. blifvit
därifrån undanträngda af germanerna. Därigenom
förklaras den stora rörelse, som vid nämnda tid
inträffade bland de keltiska folken, hvilka då
dels invandrade och bosatte sig i norra Italien
(Gallia cisalpina) och omkr. 390 f. Kr. ödelade
Rom, dels utbredde sig öfver hela södra
Tyskland, Schweiz (Helvetien), Böhmen (som erhöll
sitt namn efter de keltiske bojerna),
Steiermark, Kärnten, Krain, Slavonien och Illyrien,
omkr. år 280 f. Kr. öfversvämmade Macedonien
och Grekland, stiftade ett eget rike (Tyle)
i Tracien och slutligen gingo öfver till Mindre
Asien, där de likaledes grundlade ett eget rike,
Galatien (se d. o.). De i norra Italien
bosatte gallerna blefvo efter hårdnackade krig
(225–221, 200–191 f. Kr.) kufvade af romarna,
hvilka därefter vände sina vapen mot de v. om
Alperna (Gallia transalpina) bosatta galliska
fylkena (125–121 f. Kr.) och där grundade
en romersk provins, Gallia narbonensis
(mellan Alperna, Pyrenéerna, Cevennerna och
Medelhafvet). Sextio till sjuttio år senare
(58–52 f. Kr.) lyckades Cæsar underkufva hela
det öfriga Gallien, från Pyrenéerna till
Rhen, därvid gynnad af inre söndringar och
partistrider bland gallerna själfva. Dessa voro
nämligen delade i en mängd fylken, af hvilka
de mäktigaste stodo i spetsen för mer eller
mindre omfattande förbund, men ofta sinsemellan
täflade om den politiska öfvervikten. En sådan
förhärskande ställning intogo i senare hälften
af 2:a årh. f. Kr. arvernerna (i Auvergne)
och därefter æduerna (mellan Loire och
Saône) och sekvanerna (i Franche-Comté). De
sistnämnde kallade till sin hjälp svever och
andra germanska krigarskaror under Ariovistus’
befäl. Vid samma tid ansattes helvetierna,
hvilkas område ursprungligen skall ha sträckt
sig från Genèvesjön och de Penninska alperna
ända till Main, af andra sveviska skaror,
hvadan de beslöto att söka sig nya bostäder
på santonernas område (Saintonge). Cæsar
tvang dera likväl att återvända hem samt
angrep och besegrade därefter Ariovistus i
trakten af Mülhausen i södra Elsass. Därmed
var Gallien räddadt från faran att komma under
germanskt öfverherrskap, men det kom i stället
under romerskt. Cæsar genomförde nämligen
58–56 Galliens underkufvande. Det envisaste
motståndet gjorde de belgiska fylkena, som
förenat sig i ett förbund under svessionernas
(kring Soissons) konung Galba. Remerna (kring
Reims), det mäktigaste belgiska fylket, hade dock
slutit sig till Cæsar. Redan 54 f. Kr. utbröt
emellertid ett farligt uppror, hvartill
eburonerna (i Belgien), under sina konungar
Ambiorix och Catuvolc, gåfvo signalen, och som
hastigt spred sig öfver hela Gallien. Blott
æduerna och remerna framhärdade i sin trohet
mot romarna. Det lyckades dock snart nog Cæsar
att undertrycka detta uppror, men kort därpå
(53–52) utbröt ett nytt, för hvilket arvernerna
trädde i spetsen och som blef farligt i synnerhet
genom sin ledares, Vercingetorix’, tapperhet och
fältherreskicklighet. Blott med stor ansträngning
förmådde Cæsar intaga det tappert försvarade
Avaricum (Bourges), och en ännu hårdare kamp
väntade honom utanför arvernernas hufvudstad
Gergovia (vid Allier, s. om Clermont), hvars
försvar leddes af Vercingetorix själf. Då
romarnas försök att storma staden blef med stor
förlust tillbakaslaget, afföllo æduerna och
belgierna. Romarnas ställning i Gallien blef
därigenom ytterst betänklig, och belägringen
af Gergovia måste upphäfvas. Men sedan Cæsar
lyckats förena sig med sin i norra Gallien
kommenderande legat, Labienus, ryckte den
förenade hären mot det af Vercingetorix med en
betydande styrka försvarade Alesia (Alise, vid
Armançon i dep. Côte-d’Or), som omsider nödgades
af hungersnöd att gifva sig. Det af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
