Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förmögenhetsrätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommer vanligen såsom understöd hufvuddelen af
de kompanier, som framskjutit fältvakterna och
hvilka vid behof understödja dem eller upptaga
dem; dessa kompanier, eller skvadroner vid
kavalleribevakning, kallas förpostkompanier,
förpostskvadroner. Bakom dessa kommer
förposternas hufvudstyrka, hvilken utgör ett stöd
för det hela och hvars uppställning väljes så,
att förpostkompanierna lätt kunna understödjas,
att en god försvarsställning kan intagas, och
att de förnämsta vägar, som leda från fienden,
afstängas. Under mindre viktiga förhållanden,
såsom då fienden är långt aflägsen, kunna
anordningarna göras mindre fullständiga;
i närmaste närhet af en stridsberedd fiende
och i fästningskriget måste de göras mycket
fullständiga. Under alla förhållanden är
dock förposttjänstens riktiga bestridande af
synnerligt inflytande på arméns användbarhet.
C. O. N.
Förpostkompani, krigsv. Se Förposter.
Förpostskvadron, krigsv. Se Förposter.
Förpuppning, zool. Se Insekter.
Förridare l. Hingstridare, den ryttare, som
rider framför ett ekipage för att bana väg
för detsamma. I äldre tider användes förridare
mera allmänt; de voro då vanligen beridna på
hingstar, hvaraf den ännu brukliga benämningen
hingstridare härleder sig. Numera förekommer
bruket af förridare endast vid kungliga ekipage,
såsom vid gala eller särskilda tillfällen. Enligt
gällande reglemente för svenska armén skall vakt
göra föreskrifven honnör, då det är mörkt, endast
för kungliga personer, då de passera förbi åkande
med hingstridare, hållande brinnande fackla.
B. C-m.
Förr och nu, illustrerad litterär månadsskrift,
som 1869–79 utgafs i Stockholm af ett
aktiebolag med samma namn. Redaktör var
t. o. m. 1877 pastor B. Wadström, under de
två sista åren frih. A. Stjernstedt. Åren
1876–78 utgafs "Förr och nu" med bilagan
"Sverige", som utkom årligen i 5 häften af
samma format som tidskriften och redigerades af
H. Hofberg. Denna bilaga innehöll skildringar
af Sveriges land, folk och kulturförhållanden
samt var därjämte illustrerad. Bland de
fäste litteräre medarbetarna må omnämnas
R. Bergström och K. G. Starbäck; bland tecknarna
K. G. Hellqvist, J. Kronberg, K. Larsson,
G. Pauli och G. v. Rosen. Tidskriften utgafs i
ny följd 1886–91 under redaktion af B. Wadström.
Förrodd, sjöv., de främre roddarna i en båt,
till skillnad från akterrodd.
Förroder, skpsb. Se Roder.
Förruttnelse, kem., organiska ämnens
sönderdelning genom kemiska processer,
hufvudsakligen under medverkan af mikroorganismer
(se Förruttnelsebakterier), hvarvid illaluktande
gaser utvecklas.
Förruttnelsebakterier (jfr Bakteriologi),
hufvudsakligen sådana bakterier, Bacillus
putrificus Bienstock, maligna ödemets bakterie
m. fl., som genom sin lifsverksamhet kunna bringa
fibrin till sönderfall och upplösning under
utveckling af stinkande gaser. De anses af många
forskare – en åsikt, som redan Pasteur delade
– vara anaërober. d. v. s. bakterier, hvilkas
utveckling hindras redan genom närvaron af små
mängder syrgas i näringen. Aëroba (luftälskande)
bakterier förbereda förruttnelsen genom att
preparera jordmånen för anaëroberna, bl. a. genom att
förtära syrgasen i näringsmarken. Genom
detta förhållande förklaras t. ex., att i
slemmet å tänderna anaëroba bakterier kunna
utveckla sig trots den rikliga tillgången
på luft i munhålan. Vissa aëroba bakterier
påskynda fibrinets sönderdelning genom
förruttnelsebakterierna, under det att andra
fördröja eller hindra densamma. Till det senare
slaget hör den i människans tjocktarm rikligt
förekommande Bacterium coli, hvilken genom
denna sin fördröjande egenskap torde inverka
reglerande på förruttnelsen i tarmen. Från den
allmänna regeln, att förruttnelsebakterierna
äro anaërober, känner man ett undantag, i
det den svenske läkaren Fischer visat, att
en af honom studerad aërob bakterieart kunde
åstadkomma stinkande sönderfall och upplösning af
fibrin. Ett stort antal bakterier, som tidigare
gått under namnet förruttnelsebakterier, synes
icke ha mycket med förruttnelse att göra,
t. ex. Proteus-arterna. Det finnes ett stort
antal sinsemellan olika processer i naturen,
hvilka betecknas med det gemensamma namnet
förruttnelse, t. ex. förruttnelse af kött, linets
rötning, vattens ruttnande, frukters ruttnande,
uttömningarnas förruttnelse i septic tanks
m. fl. Frågan rörande förruttnelsebakterierna är
ännu ett mycket ofullständigt utredt kapitel af
bakteriologien. Se Almquist och Troili-Petersson,
"Mikroorganismerna i praktiska lifvet", sid. 128
(1901).
G. Wrgn.
Förryckthet (Paranoia) är en form af
sinnessjukdom med långvarigt (kroniskt) förlopp,
som utan att beröfva den sjuke hans logiska
förmåga medför en omgestaltning af hela hans
personlighet. Utmärkande för sjukdomen äro de
falska föreställningarna, tankevillorna, i form
af förföljelse- och storhetsidéer, och dessa
tankevillor uppträda icke i abrupta, oordnade
sammanhang, utan samarbetas på ett logiskt och
konsekvent sätt till ett system af falska idéer,
som antager karaktären af en mer eller mindre
grotesk lifsuppfattning. Denna lifsuppfattning är
än förbittrad af förföljeseidéer, än utpyntad med
storhetsidéer, och för utvecklingen af de falska
föreställningarna äro oftast hallucinationer
af betydelse.
Sjukdomen begynner långsamt och varslas
ofta rätt tidigt af vissa redan i
barndomen eller de tidiga ungdomsåren
förefintliga karaktärsegenheter. Dessa
egenheter utgöras vanligen af en abnorm
känslighet och egoism, af ömtålighet och
förhöjd själfkänsla i förening. Den egentliga
sjukdomsutvecklingen inträffar dock oftast efter
manbarhetsåldern. Kvinnor drabbas af sjukdomen
minst lika ofta som män. Förryckthetens tidigaste
symtom är vanligen misstänksamhet. De sjuke ha
en obestämd känsla af att människor behandla dem
illa, de lefva i ständig oro, de sofva oroligt
och följas äfven i drömmen af sina farhågor. Ur
själens djup stiga oupphörligen dunkla aningar om
illvilja och förföljelse, och de sjukes samvaro
med människor förbittras af tusen baktankar. När
de möta bekanta, äro de aldrig öppna, aldrig helt
sig själfva, misstanken ligger ständigt på lur,
och de bevaka noga hos den mötande hvarenda
liten rörelse, hvartenda litet ord. De tycka
sig märka hån och ovilja i den mötandes miner,
se för mycken eller för liten artighet i hans
hälsning, de missuppfatta ett hastigt yttrande i
förbifarten och tyda ett oskyldigt skämt som en
förolämpning. Ingen dag förgår, utan att deras
känslighet blir sårad af tusen oafsiktliga stötar
och styng. I sitt sätt äro de därför korta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
