Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreningen K. H. S. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen för riksdagen vid ett gemensamt
sammanträde på rikssalen 21 febr. och antogs
af de ofrälse stånden, men icke af adeln,
ehuru konungen, för att bryta detta stånds
motståndskraft, dagen förut låtit fängsla flera
af dess förnämste medlemmar. Då det vid 1786
års riksdag stadgats, att blott tre stånds
samtycke erfordrades för lagförändringar,
utan att därvid särskildt undantag gjorts för
grundlagsfrågor, ansåg konungen den nya lagen
för antagen, ehuru adeln protesterade häremot,
och han förmådde äfven landtmarskalken att
å adelns vägnar underteckna densamma. Lagen
erhöll kunglig stadfästelse 3 april 1789,
och vid 1800 års riksdag förmåddes adeln
att genom hyllningseden gifva ett slags
erkännande åt dess giltighet. Förenings- och
säkerhetsaktens egentliga betydelse ligger i
de ökade rättigheter, som den gaf åt konungen
och de ofrälse stånden. Med afseende på själfva
regeringens förande erhöll konungen envåldsmakt,
dock så att medborgarnas säkerhet till person
och egendom skulle vara oför-kränkt och endast
infödda få utnämnas till statens ämbeten,
hvarjämte genom stadfästelsen vissa ämbetsmän
(särskildt domare) förklarades ej kunna afsättas
utan laga dom. Rådets antal skulle bero på
konungens godtfinnande. Då detta af Gustaf III
tillämpades på sådant sätt, att han upplöste
rådkammaren, bortföll just den myndighet, som
af ålder haft att kontrollera regeringsmaktens
utöfning. Den domsrätt, som förut tillhörde
rådet, öfverlämnades däremot till en särskild
Högsta domstol, i hvilken konungen hade endast
två röster. På ständernas bekostnad ökades
konungamakten därigenom, att konungen fick
rätt att utan deras samtycke börja krig, och
därigenom att endast konungens propositioner
skulle på riksdagarna få förekomma. Stadgandet
att "svenska folket" skulle med konungen
bestämma om nya skatter hade kunnat leda till ett
förbigående af riksdagen i beskattningsfrågor. Då
konungen emellertid ej erhöll rätt att efter
behag pålägga nya skatter, då riksdagens
samtycke fortfarande fordrades för nya lagars
stiftande och rättskipningen ej var öfverlämnad
åt konungens godtycke (anmärkas bör dock, att
Högsta domstolens ledamöter tillsattes endast
på förordnande), kan likväl ej ett fullständigt
envälde sägas ha blifvit infördt genom Förenings-
och säkerhetsakten. De fördelar, som de ofrälse
stånden genom denna vunno, voro: rätten att
förvärfva vanlig frälsejord utsträcktes till
alla svenska medborgare; skjutsningsbesväret blef
lika fördeladt på all jord utom ypperligt frälse
och boställen; ofrälse män fingo tillträde till
Högsta domstolen, och endast hofämbeten samt
rikets höga och förnämsta ämbeten förbehöllos
adeln. Genom särskilda förordningar, som
bekräftades i sammanhang med Förenings- och
säkerhetsakten, erhöllo dessutom präster, borgare
och bönder åtskilliga förmåner. – Förenings-
och säkerhetsakten upphäfdes i Sverige 1809,
men har fortfarande gällt för Finland efter dess
skilsmässa från Sverige.
S. B.
Föreningsregister. Se Handelsregister.
Föreningsrätten. Se Förenings- och
församlingsfrihet.
Förens svåra stång, sjöv. Se Förstång.
Förenta staterna. Se Nord-Amerikas förenta stater.
Föresats, psyk., ett beslut, som afser en framtida
verksamhet. Huruvida detta beslut verkligen
kommer till utförande, beror på förhållandet vid
den afsedda tidpunkten mellan de pådrifvande
och de afhållande motiven. För en utpräglad
karaktär, som är van att handla planmässigt och
för hvilken föresatstroheten är nära knuten
till aktningen för sig själf, blir själfva
föresatsen ett starkt motiv för handlingens
utförande. Men för den karaktärssvage tjänar
föresatsen ofta endast såsom undanflykt inför
pliktens fordringar, i det hans samvete slår
sig till ro vid de goda föresatserna, men han
underlåter att förverkliga dem, så snart någon
lockelse i motsatt riktning gör sig gällande.
S–e.
Föreställare, artill., framvagnen till ett
afbröstningsfordon. Se Fordon, fig. 4.
Föreställargrop, befästningsk. Se Vagngraf.
Föreställning, psyk., en medelbar uppfattning,
d. v. s. en uppfattning, hvars innehåll ej
omedelbart är verkligheten, utan en inre
bild af denna. Man skiljer därför mellan
det, som är verkligt, och det, som man "blott
föreställer sig". Men ytterst härstammar äfven
föreställningens innehåll från den gifna
verkligheten. Människan kan ej skapa något
nytt innehåll i sitt själslif, utan blott
dana det genom erfarenheten gifna innehållet
i nya former. Föreställningen förutsätter
därför föregående omedelbara förnimmelser,
hvilka bevarats i minnet för att i och med
föreställningen återkallas till medvetande. Är
därvid formen oförändrad, så att föreställningen
troget åter-gifver den ursprungliga
förnimmelsen, så kallas föreställningen en
reproducerad föreställning eller ett minne
(minnesbild); är den däremot förändrad,
säges den vara yttring af den produktiva
föreställningsförmågan eller fantasien och
utgöres därför af en fantasibild. Eeproduktionen
är dock under normala förhållanden ej så trogen
och fullständig, att icke vi äro medvetna om en
skillnad mellan den ursprungliga förnimmelsen och
föreställningen. Denna skillnad består dels däri,
att föreställningen ej upptager den omedelbara
uppfattningens alla moment, utan enligt regeln
är mer eller mindre abstrakt och fragmentarisk,
dels däri att den vanligen är svagare,
mindre liflig än förnimmelsen, men framför
allt skiljes föreställningen från motsvarande
förnimmelse därigenom, att den ej är åtföljd af
de bisensationer, som, då det yttre sinnesorganet
är i verksamhet, uppstå samtidigt med den
specifika sinnesförnimmelsen. Så t. ex. åtföljas
synförnimmelserna af muskelsensationer,
som uppstå vid ögats inriktande å det sedda
föremålet. När vi ha en synuppfattning, men denna
ej åtföljes af sådana muskelsensationer, så märka
vi, att vi ej se föremålet med det yttre ögat,
utan "blott föreställa oss det"; sålunda veta vi
oss då ha en synföreställning, ej en omedelbar
synförnimmelse. Men under mer eller mindre
abnorma själstillstånd kunna dessa särskillnader
förlora sin betydelse och föreställningen te sig
för den uppfattande alldeles på samma sätt, som
om den vore en omedelbar sinnesförnimmelse. En
sådan föreställning, hvars innehåll kan
förblandas med den yttre verkligheten, är
det, som kallas hallucination (se d. o.). –
Föreställningen kan vidare antingen verka
individuell eller generell. I förra fallet är
dess innehåll ett eller flera enskilda föremål,
i senare fallet det hos flera föremål lika och
gemensamma. När de generella föreställningarna
blifvit så bestämda till sitt innehåll, att
de kunna definieras, kallas de begrepp (se
d. o.). Dessa utvecklas ur de individuella
föreställningarna genom abstraktion. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
