Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreningen K. H. S. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
419
Föreställningsförmåga-Författaransiag
420
denna utveckling förvandlas öfvergången
mellan de individuella föreställningarna och
begreppen af sådana sväfvande föreställningar,
som kallas schemata, och hvilka bestå
af en mångfald, ej tydligt från hvarandra
särskilda, genom likhetsassociation sammanhållna
fragmentariska individuella föreställningar. -
Föreställningslivet regleras af lagarna för
idéassociationerna (se d. o.). - Ofta fattas
termen föreställning i vidsträcktare eller
inskränktare bemärkelse än den här använda. Så
förekommer den stundom i öfverens-stämmelse med
bruket inom en del af den tyska litteraturen i
så vidsträckt betydelse, att därmed betecknas
alla teoretiska själsfunktioner, sålunda äfven
de omedelbara förnimmelserna. Inom den svenska
filosofien är det efter Boströms föredöme
vanligt att skilja föreställningarna ej blott
från de omedelbara förnimmelserna, utan äfven
från begreppen. Föreställningarna karakteriseras
då såsom otydliga och såsom objektiverande sitt
innehåll i rummet, under det att begreppen äro
tydliga och andliga. S-e.
Föreställningsförmåga, filos. Se Föreställning
och Själsförmögenhet.
Föresäng (fsv. Förisæng. Jfr Fyrisvall), en
kungsgård invid Uppsala, på det s. k. Islandet,
hvilken vid slutet af medeltiden utgjorde bostad
för fogden i Uppsala län. Där firade konung Erik
Eriksson sitt bröllop (1244).
Företeckning, mus., gemensamt namn på de
(försättnings-) tecken, {j eller |7, hvilka,
anbragta i början af linjesystemet omedelbart
efter klaven (och sedan för hvarje nytt
linjesystem), angifva ett styckes tonart
(utan att dock af göra, huruvida durtonarteu
eller dess parallelltonart i moll menas); äfven
de strax efter tonartsföreteckningen anbragta
siffror eller tecken (£, 2/4, 8/4, 6/« o- s. v.),
hvilka angifva taktarten. Taktföreteckning var
i bruk redan på 1300-talet; då företecknades
dock ej med siffror, utan med en cirkel (=
tretakt) eller halfcirkel (= tvåtakt; jfr
Mensuralmusik). Tonartsföreteckningen var ganska
ofullständig långt in på 1600-talet, så länge
kyrkotonarterna lefde i bruk. Ännu på 1500-talet
företecknade man endast med ett enkelt JJ eller
|7, an-gifvande grundskalans transposition till
öfverkvinten eller till underkvinten. Jfr
Försättningstec-k e n och N o t e r.
E. F-t.
. Företeelse, filos. Se Fenomen.
Förf., förkortning af författaren (-innan).
Förfall, jur., hinder, hvarigenom någon blir
ur-ståndsatt att fullgöra en viss skyldighet inom
därför bestämd tid. I rättegång kallar man laga
förfall sådana hinder för inställelse, hvilka
af lagen godkännas och följaktligen för den
uteblifne medföra befrielse från de påföljder,
hvilka eljest äro förenade med försummelsen att
iakttaga inställelse vid rätten. Enligt 12 kap. l
§ rättegångsbalken äro dessa laga förfall: om man
sjuk är; om man i konungens och rikets tjänst är
uppbådad eller faren; om man i häktelse sitter;
om man af fienden eller annan fara, vådeld eller
vattuflod hindras; om man ifrån sinnen kommen är;
om man eller hustru, barn eller föräldrar dö den
tid man bör sig för rätten inställa: om man förut
till annan rätt är stämd att svara å samma tid;
samt andra förfall, om domaren prof var dem
vara af den vikt, att de gälla må. Äfven utom
rättegång gälla dylika omständigheter såsom
grund för befrielse från viss skyldighet; så
t. ex. behöfver den, som tingat
plats såsom passagerare å fartyg, vid
laga förfall betala endast half afgift.
L- A. (I. Afz.)
Förfallobok, hand., en hjälp- eller bibok
vid bokföring, hvari införas alla fordringar
och skulder (räkningar, accepter, reverser
m. m.), som ha bestämda förfallotider.
A. W:son M.
Förfallodag, Förfallotid, jur., den tid, då
fullgörandet af en obligatorisk förbindelse
(prestation) kan från borgenärens sida
fordras. Prestationen eller skulden säges
vara förfallen från och med denna tid.
c- G- BJ.
Förfallotid, jur. Se Förfallodag.
Förfalskning, jur., tages stundom så vidsträckt,
att däri innefattas alla möjliga svikliga
förfaranden, hvarigenom yttre föremål erhålla
utseende af att vara något annat, än de i själfva
verket äro (jfr språkbruket i Straffl. 22: 3,
11, där det talas om förfalskning af lifsmedel
och gods). I de nyare strafflagarna hänföres
dock den stora mängden af sådana handlingar
till bedrägeri (se d. o.). Under förfalskning
inbegripas i dem endast vissa åtgärder, genom
hvilka man eftergör eller svikligen ändrar
föremål, hvilka i rättslifvet göra tjänst såsom
bevismedel. Den svenska strafflagen egnar ett
särskildt kapitel åt förfalskningsbrotten. Den
upptager där förfalskning af (allmänna och
enskilda) handlingar, af allmänna stämplar
och märken, af gränsmärken samt af mynt och
sedlar. Äfven de danska och norska strafflagarna
behandla förfalskningsbrotten för sig. Finlands
strafflag sammanför däremot alltjämt
förfalskningsbrotten med bedrägeribrotten,
likväl med undantag för myntförfalskning.
J. H-r. (N.S-g.)
Om förfalskning af födoämnen och njutningsmedel
se Födoämnen, sp. 353, och sådana specialartiklar
som t. ex. Kaffe, Mjöl, Mjölk. Smör, Vin. - Om
förfalskning af utsädesvaror se Fröförfalskning.
Förfara, sjöv., flytta. - F. en tälja, sedan tal
j an blifvit halad, så att blocken kommit intill
eller nära hvarandra, hala ena blocket åtskils
från det andra (ö f v e r h a l a) och flytta
det till annan plats. Jfr B l o c k, sp. 708.
O. E. G. N.*
Författaransiag utdelas af vissa stater som
fasta eller tillfälliga understöd åt lefvande
eller framstående, företrädesvis skönlitterära
skriftställare. Här i Norden har särskildt
Danmark ytterst frikostigt tillgodosett dessa
kraf och anvisat på finanslagen större och mindre
belopp som lifstidspensioner, fasta eller mera
tillfälliga understöd åt bestämda personer. I
Norge har stortinget anslagit digtergager (å
1,600 kr. hvardera, det första beviljades 1863
åt Björnson), liksom ock tonsättararfvoden för
vissa personer. Äfven i Finland anslås sedan
1906 fasta författarpensioner. Här i Sverige
uppfördes af Gustaf III å Svenska akademiens
stat 1786 ett belopp för åtta författarpensioner,
hvilka skulle utgå till personer, som i Svenska
och Vitterhetsakademierna genom snille, lärdom
och sina skrifter gjort sig däraf värdiga,
och år 1799 anslog Gustaf IV Adolf ytterligare
ett belopp, som ursprungligen hade varit afsedt
för utländska vittra män, men ej användts för
detta ändamål, till fem pensioner; hvaraf
en till författare utom akademien. År 1843
öfverflyttades dessa pensioner på akademiens
stat, men upphörde så småningom att utgå, i det
att medlen användes till akademiens allmänna
ändamål, företrädesvis till ordboksarbetet. Ar
1863- beviljade riksdagen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
