Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreningen K. H. S. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till återställande af den ordning, som någon
församling stört. – Sveriges grundlag innehåller
ingen föreskrift angående denna rätt, och ej
heller i allmän lag är någon allmän grundsats
uttryckt angående densamma. Den förutsättes
gifven i sakens natur såsom inbegripen under
svenska folkets urgamla frihet. Den enda
inskränkning, som gjorts uti denna frihet,
har stått i samband med kyrkoförfattningen och
främmande trosbekännares religionsöfning. Såsom
grundsats gäller därför såväl att föreningar
för främjande af lofliga ändamål kunna bildas,
som ock att sammankomster eller församlingar må
hållas, utan att därtill erfordras offentlig
myndighets samtycke; icke ens anmälan därom
behöfver ske. En förening blir föremål för
lagstiftningens uppmärksamhet och behöfver
särskild auktorisation endast i det fall,
att den skall i gå såsom en integrerande del
i förvaltningen, t. ex. skytteförbund, eller
skall erhålla rättighet att ikläda medlemmarna
särskilda förpliktelser mot föreningen
eller mot hvarandra af den beskaffenhet,
att fullgörandet kan lagligen uttvingas,
och föreningen sålunda erhåller karaktären
af en juridisk personlighet. Konungen kan
genom sin ekonomiska lagstiftning enligt
regeringsformens § 89 utfärda inskränkande
föreskrifter beträffande föreningsfriheten,
då sådant erfordras till samhällets skydd och
bästa, och om någon föreningsverksamhet skulle
befinnas samhällsskadlig eller lagstridig,
bör vederbörande myndighet ingripa, upplösa
föreningen eller tillsvidare förbjuda
dess verksamhet. Rörande sammankomst af
menighet stadgar Straffl. (10 kap. 15 §), att
tillträde till sammankomsten ej kan vägras
offentlig myndighet, och att denna endast i
det fall har rätt att upplösa sammankomsten,
då därvid företages något, som är stridande
emot lag. Församlingsrätten i Sverige är
dels religiös, dels politisk och social. För
främmande trosbekännares rätt till offentlig
religionsöfning fordras statens erkännande, på
sätt den s. k. dissenterlagen (k. förordn. 31
okt. 1873) närmare utvisar. Enligt k. förordn. 11
dec. 1868 är det medlemmar af statskyrkan
tillåtet att sammankomma till gemensamma
andaktsöfningar utan vederbörande prästerskaps
omedelbara ledning, dock att sammankomsten
å tid, då allmän gudstjänst förrättas i
församlingen, ej får ega rum så nära det
ställe, där gudstjänsten hålles, att denna
eller ordningen därvid störes. Tillträde
får ej vägras församlingens prästerskap,
medlem af dess kyrkoråd eller den offentliga
myndigheten i orten, hvilken sistnämnda
eger att upplösa sammankomsten i händelse
af olaglighet eller oordning. Den politiska
och sociala församlingsrätten är underkastad
vissa inskränkningar enligt ordningsstadgan
för rikets städer 24 mars 1868. (Jfr äfven Lag
om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa
sammankomster 16 juni 1906.) I stad eller eljest,
där stadgan i denna del är tillämplig, skall den,
som vill hålla allmänt föredrag eller allmänt
sammanträde, därom göra anmälan inom stadgad tid
hos polismyndigheten samt, när så påfordras, dels
styrka, att den uppgifna lokalen eller platsen
blifvit af egaren eller innehafvaren upplåten
för ändamålet, dels ock lämna äskade upplysningar
för ordningsföreskrifters meddelande. Men härtill
kommer, att församlingar å gata, torg m. m., dit
allmänheten eljest har obehindradt tillträde,
ej få ega rum utan förut
inhämtadt tillstånd af polismyndigheten. Slutligen
eger ifrågavarande myndighet förbjuda förnyandet
af ett möte, där det visar sig, att det innebär
eller åsyftar något, som strider mot sedlighet
eller allmän lag eller föranleder till svårare
oordning. Upplösningsrätt förefinnes utom i de
af Strafflagen angifna händelser, äfven därest
anmälan ej gjorts om mötet eller i de fall,
då sådant skall ske, tillstånd ej afvaktats. –
Ordningsstadgan för rikets städer afser icke
sammankomster för andaktsöfningar. – Tager man
hänsyn till de rättigheter och plikter för den
enskilde medborgaren, hvilka förenings- och
församlingsrätten innebär, så följer af det,
som ofvan blifvit anfördt, att den inbegriper
rätt för medborgare att frivilligt förbinda
sig till främjande af ett visst lofligt ändamål
samt rätt att sammanträda till öfverläggning och
tankeutbyte angående gemensamma intressen. Dessa
rättigheter skilja sig från hvarandra däruti,
att föreningen, om ock frivillig, likväl innebär
en varaktigare förbindelse. Föreningen uppträder
såsom en enhet, och hvarje föreningsmedlem är
moraliskt och juridiskt ansvarig för de fattade
besluten, äfven om de gå mot hans vilja, och
han kan endast genom utträde ur föreningen
undandraga sig ansvar därför. Däremot är
ingen närvarande såsom sådan ansvarig för de
beslut, som fattas af en församlad menighet,
ty därvidlag är hvar och en enskild ansvarig
endast för hvad han yttrat och gjort. Man
bör äfven göra skillnad emellan en förening
och en juridisk person, likasom ock mellan en
förening och en statskorporation. Föreningen
är en frivillig förbindelse, i hvilken hvar
och en kan ingå, om han så finner godt och
i densamma upptages, och ur hvilken han kan
utgå, när han så pröfvar skäligt. Sådant
är ej förhållandet med ledamotskap i en
statskorporation, t. ex. en kommun, eller i
ett bolag, ty därvidlag beror det på lag eller
af offentlig myndighet stadfäst reglemente,
om ej vissa förpliktelser skola fullgöras,
förrän utträde kan ega rum. Föreningsfriheten
och församlingsfriheten stå emellertid i
nära förbindelse med hvarandra, ty eger ej
församlingsfrihet rum, äro väsentliga hinder i
vägen för föreningars bildande, och funnes ej
föreningsfrihet, skulle församlingsfriheten och
den frihet till tankeutbyte, som därmed beredes,
oftast blifva utan resultat. Litt.: H. L. Rydin,
"Om föreningsrätt och församlingsfrihet med
särskild hänsyn till svenska lagstiftningen"
(i "Tidsskrift for retsvidenskab", 5 årg. 1892).
H. L. R. (Ask.)
Förenings- och säkerhetsakten, statsr., den
grundlag, som Gustaf III på revolutionär
väg ge-nomdref vid 1789 års riksdag och
genom hvilken 1772 års regeringsform dekis
förändrades. Orsakerna till denna statshvälfning
voro dels konungens begär efter större makt,
dels de ofrälse ståndens önskan att på adelns
bekostnad erhålla ökade rättigheter. För att för
framtiden bryta den adliga opposition, som under
kriget funnit ett uttryck i Anjalaförbundet (se
d. o.) och som äfven på riksdagen syntes honom
vilja träda i vägen för hans planer, gjorde sig
nämligen Gustaf III till ledare för de ofrälse
stånden. Han förmådde dessa att 17 febr. 1789
nedsätta ett utskott, med hvilket han kunde
öfverlägga om privilegier, som de redan påtänkt,
och resultatet af dessa öfverläggningar blef
Förenings- och säkerhetsakten. Denna framlades af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
