Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1175-1176 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frans, konungar af Bägge Sicilierna, F. I - Frans, hertigar af Este (se d. o.) - Frans, franska konungar, F. I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

besittning, Sicilien, den af sicilianska riksständerna
1812 antagna konstitutionen, som var bildad efter
den engelska. Efter restaurationen (1815) skickades
F. 1816 såsom guvernör till Sicilien och öfvertog,
efter utbrottet af revolutionen i Neapel 1820,
skötseln af regeringen. Han sammankallade ett
parlament, som efter mönstret af 1812 års spanska
konstitution skulle utarbeta en efter neapolitanska
förhållanden lämpad författning, hvarefter han och
konungen besvuro denna nya författning. Sedan den fria
författningen genom Österrikes väpnade mellankomst
upphäfts (1821), lefde F. i stor tillbakadragenhet,
till dess han efter sin faders död, 4 jan. 1825,
besteg tronen. Såsom konung blef han sina forna
liberala sympatier otrogen och slöt sig h. o. h. till
Österrikes reaktionära politik. Ett långt drifvet
gunstlingsyälde gjorde hans despotism ytterligare
förhatlig. - Han var två gånger gift: 1) med
Klementina (1790), kejsar Leopold II:s dotter
(moder till hertiginnan af Berry), 2) med Maria
Isabella (1802), dotter af Karl IV af Spanien (moder
till konung Ferdinand II och drottning Kristina
af Spanien).

2. F. II, den föregåendes sonson, son till Ferdinand
II och Maria Kristina af Sardinien, f. 16 jan. 1836,
d. 27 dec. 1894 i Arco (Tyrolen), uppfostrades af
jesuiterna. 22 maj 1859 öfvertog han regeringen efter
sin fader, fullkomligt oförberedd för en regents
kall. Hofkamarillan med änkedrottningen i spetsen
fortfor att styra och utöfvade ett fruktansvärdt
skräckvälde. Förgäfves uppmanades F. af de främmande
makternas sändebud att ändra regeringssystem. Efter
de stora tilldragelserna i öfre och mellersta
Italien - störtandet af det österrikiska väldet i
Lombardiet, revolutionen i Toscana, Modena, Parma och
legationerna - växte i Neapel och Sicilien jäsningen
bland folket, och samtidigt tilltog förtrycket. I
april 1860 utbröto oroligheter på Sicilien. I maj
s. å. landsteg Garibaldi i Marsala, eröfrade hela
ön och flyttade sedan striden till det neapolitanska
fastlandet. Förgäfves afskedade konungen sina hatade
ministrar, återställde 1848 års författning och
utfärdade en allmän amnesti. Folket trodde icke på
hans löften. Flottan afföll, hären upplöste sig. 7
sept. 1860 höll Garibaldi sitt intåg i hufvudstaden. I
tre månader försvarade sig F. bakom Gaëtas starka
murar, understödd af sin modiga gemål, Maria Sofia
Amalia af Bajern (f. 4 okt. 1841), med hvilken han
var förmäld sedan 3 febr. 1859. Efter fästningens
kapitulation (1861) begaf sig exkonungaparet
till Rom och några år senare till Bajern. F:s
protester mot hans rikes införlifvande med det nya
konungariket Italien voro vanmäktiga. Jfr De Cesare,
"La fine di un regno", bd 2: "Regno di Francesco II"
(1900). Hans gemål, syster till kejsarinnan Elisabet
af Österrike, är bosatt i Paris. Hennes lefnad är
skildrad af Clara Tschudi, "En forglemt heltinde"
(1904; "En glömd hjältinna", s. å.). (V. S-g.)

Frans (it. Francesco), hertigar af Este (se d. o.).

Frans (fr. François), franska konungar. 1. F. I,
son af Karl af Orléans och Lovisa af Savojen,
f. 12 sept. 1494, d. 31 mars 1547, blef 1 jan. 1515
Frankrikes konung efter sin svärfader, Ludvig XII. Ung
och ärelysten, upptog han dennes anspråk på Milano
och besegrade de med Maximilian Sforza förbundne
schweizarna vid Marignano (13-14 sept. 1515),
hvarefter Milano eröfrades och Sforza mot
en penningsumma och en pension afstod sina
anspråk. F. lyckades därpå sluta "den eviga freden"
(la paix perpétuelle) med schweizarna i Freiburg 29
nov. 1516, där dessa mot stora penningsummor till
olika kantoner förbundo sig att icke taga tjänst mot
F. i någon af hans besittningar.

Frans I. Efter Tizians målning (i Louvre).

F. lyckades
också ingå förbund med Karl I af Spanien i Noyon (13
aug. 1516), där bägge monarkerna lofvade hvarandra
vänskap. Men denna upphörde, när de båda friade till
tyska kejsarkronan och Karl blef vald. Intressena
i Italien föranledde sedermera fyra krig mellan
F. och Karl. Det första (1521-26) afgjordes dels
genom konnetabelns af Bourbon (se d o.) öfvergång
till fienden, dels genom slaget vid Pavia (1525),
där F. blef fången. "Tout est perdu sauf 1’honneur"
("allt är förloradt utom äran"), skref F. vid detta
tillfälle. I fördraget i Madrid (1526) återfick
F. friheten, men nödgades afträda Burgund och
anspråken på besittningarna i Italien. Löst från sin
vid fredsfördraget aflagda ed genom påfven Klemens
VII, vägrade F., ytterligare styrkt af de franska
ständernas gillande, att uppfylla fredsvillkoren,
hvilket föranledde det andra kriget med Karl
(1527-29). Därunder eröfrade F:s fältherre Lautrec
större delen af Neapel (1528), men då den genuesiske
sjöhjälten Andrea Doria (se d. o.) öfvergick till
kejsaren, återvände krigslyckan till den senare. Genom
freden i Cambrai (3 aug. 1529) fick F. igenlösa
Burgund, men Italien gick förloradt för Frankrike och
kunde ej heller återvinnas genom F:s två följande krig
(1536-38 och 1542-44) med kejsaren. Den slutliga
freden i Crépy (18 sept. 1544) stadgade ung. samma
villkor som i Cambrai. F. hade under dessa krig trädt
i förbindelse med turkarna, af hvilkas flotta han
därunder haft värdefull hjälp. Striden mellan F. och
Karl har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>