Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornnorska. Se Fornnordiska språket och Norska språket - Fornovo di Taro - Fornpersiska. Se Ariska språk, sp. 1466, och Persiska språket - Fornpreussiska. Se Lettiska språk - Fornsachsiska (Fornlågtyska i inskränkt mening) - Fornsaker. Se Fornminnen - Fornskriftsällskapet, Svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fornnorska. Se Fornnordiska språket och Norska
språket.
Fornovo di Taro [fårnåvå di tārå], by i italienska
prov. Parma, vid floden Taro. 6 juli 1495 vann
Karl VIII af Frankrike en seger därstädes öfver den
förenade venezianska och påfliga hären.
Fornpersiska. Se Ariska språk, sp. 1466, och Persiska
språket.
Fornpreussiska. Se Lettiska språk.
Fornsachsiska (Fornlågtyska i inskränkt mening),
det språk, som talades af den tyska stammen sachsare
under den äldsta period, från hvilken detsamma är
kändt (800–1200). Från och med 1200-talet, då detta
språk började alltmer och mer röna inflytande från
högtyskan, kallas det medellågtyska och
efter 1500 vanligen nylågtyska eller
plattyska. – Man har trott sig inom fornsachsiskan
kunna urskilja två från hvarandra föga skiljaktiga
hufvuddialekter, den westfaliska (i nuv. Westfalen
och västra Hannover) och den ostfaliska (i östra
Hannover, Braunschweig och prov. Sachsen). Till
språkområdet hörde emellertid äfven Holstein,
Oldenburg och östligaste delarna af Nederländerna. –
Från de närmast besläktade språken (forn)högtyska
och (forn)lågfrankiska, skiljer sig fornsachsiskan
hufvudsakligen genom den konsekventa förenklingen
af diftongerna ai och au till ē (utom före j)
och ō (utom före w), t. ex. stēn (ty. stein), drōm
(ty. traum), samt genom bortfallandet af n före s,
ð, f, t. ex. ūs (ty. uns), mūð (ty. mund), sāfto
(ty. sanft), yngre sachte, hvaraf sv. sakta är
lånadt. – Bland de fåtaliga litteraturalstren, som
nästan uteslutande tillhöra den westfaliska dialekten,
är att märka ett mycket framstående verk, en
evangelieharmoni, som bär namnet Hêliand (Frälsaren),
ett större originalarbete i allittererande versform
och författadt i förra hälften af 800-talet
(förf. okänd). Öfriga skrifter äro såväl till
innehåll som omfång obetydliga. Dessutom har man
funnit några få runinskrifter (å lösa föremål),
i hvilka språket med all sannolikhet är att anse
som fornsachsiska (väl från tiden före 800). Jfr
för öfrigt R. Kögel och W. Bruckner i "Grundriss
der germ. philologie" (2:a uppl. 1901), II,
29 ff. – En länge saknad tidsenlig behandling
af fornsachsiskans grammatik föreligger nu i
F. Holthausens "Altsächsisches elementarbuch" (1899).
Ad. N-n.
Fornsaker. Se Fornminnen.
Fornskriftsällskapet, Svenska, har till ändamål
"att verka för utgifning i tryck af Sveriges
bokskatt, äldre än 17:e årh., samt att understödja
utgifvandet af därpå grundade historiska, filologiska,
litterärhistoriska och bibliografiska arbeten"
(enligt ordalydelsen i sällskapets senaste stadgar,
af 1896). Svenska fornskriftsällskapet stiftades l
dec. 1843 på föranledande af prof. G. Stephens och
G. O. Hyltén-Cavallius, hvilka då tjänstgjorde
vid k. biblioteket i Stockholm. Dessa jämte
dåv. k. bibliotekarien A. I. Arwidsson inlade den
största förtjänsten om sällskapets bringande till
stånd. Det har alltifrån sin stiftelse utvecklat
en liflig verksamhet, och dess publikationer stå i
högt anseende för den på desamma nedlagda omsorgen
och noggrannheten samt den stränga troheten mot
handskrifterna. Bland sällskapets skrifter är en stor
mängd för första gången utgifven af detsamma;
andra, som förut blifvit offentliggjorda, men
endast finnas i föråldrade, opålitliga eller svårt
tillgängliga upplagor, ha genom sällskapets försorg
framträdt i en forntrognare dräkt. 1844-1907
har sällskapet utgifvit 132 häften af större
eller mindre omfång. Bland medeltidsskrifterna i
bunden stil må särskildt nämnas de under namn af
"Drottning Eufemias visor" kända rimverken om
"Flores och Blanzeflor", "Herr Ivan Lejonriddaren"
och "Hertig Fredrik af Normandie"; den bekanta dikten
om "Konung Alexander", de för svenska historien
viktiga "Rimkrönikorna" samt "Svenska medeltids-
dikter och rim". Bland prosalitteraturens alster
möta oss "Namnlös och Valentin", "Sagan om Didrik
af Bern", "Skråordningarna", "Heliga Birgittas
uppenbarelser", ett omfångsrikt "Fornsvenskt
legendarium", "Svenska medeltidens bibelarbeten",
"Bonaventuras betraktelser öfver Kristi lefverne",
"Gregorius af Armenien", "Helige Bernhards skrifter",
"Susos gudeliga snilles väckare", "Själens
tröst", "Klosterläsning", "Medeltidspostillor",
"Skrifter till läsning för klosterfolk", "Läke-
och örteböcker", "Prosadikter från medeltiden",
"Historia Trojana, en medeltidsroman", "Jungfru Marie
örtagård, Vadstenanunnornas veckoritual", "Speculum
virginum", "Hel. Mechtilds uppenbarelser", "Svenska
kyrkobruk under medeltiden", "Helige mäns lefverne",
"Skrifter till uppbyggelse" och "Svenska böner från
medeltiden". Härtill komma tvenne lageditioner,
"Upplandslagen" och "Södermannalagen", efter förut
outgifna handskrifter, "Upplands lagmansdombok
1490-94", två bibliografiska arbeten: G. E. Klemming,
"Sveriges dramatiska litteratur", och R. Geete,
"Fornsvensk bibliografi", äfvensom K. F. Söderwall,
"Ordbok öfver svenska medeltidsspråket" (22 häften,
1884-1906, omfattande bokst. A - Var öker). - Såsom
bilagor till sällskapets tryckta årsberättelser
ha dessutom 1868-81 af G. E. Klemming utgifvits
medeltidsskrifter af mindre omfång, utg. samlade
1881 under titeln "Smärre skrifter på forn svenska"
och innehållande bl. a. skråordningar, gillestadgar,
gårdsrätter, lagfragment m. m. En ny serie af dessa
bilagor började 1900 att utgifvas af R. Geete och
innehåller bl. a. rimdikten "Den vises sten", "Två
svenska rimdikter från medeltiden", "Åbo klockarelag",
"Fragment af en svensk gillestadga" (från 1300-talet),
ordningar vid val af abbedissa och confessor
generalis i Vadstena kloster, "Handlingar på svenska
rörande vårfrupenningen till Vadstena kloster" samt
"Stadga för Vadstena klosters ekonomi". - Konungen
är sällskapets höge beskyddare, och till främjande
af dess fosterländska syfte har riksdagen lämnat
bidrag, som på senare tiden uppgått till 2.000
kr. årligen. Enligt senaste årsberättelsen (1907)
räknade sällskapet 137 ledamöter. Bland utgifvarna
af sällskapets skrifter intages främsta rummet af
G. E. Klemming, hvilken ensam offentliggjort 16 bland
arbetena. Öfriga utgifvare äro bl. a. G. Stephens,
G. O. Hyltén-Cavallius, F. A. Dahlgren,
J. A. Ahlstrand, R. Bergström, H. Wieselgren, R. Geete
(11 arbeten), K. H. Karlsson och O. von Friesen. - Om
motsvarande sällskap i Danmark och Norge se Nordiske
oldskriftselskabet och Norske oldskriftselskabet.
Th. W. (R. G.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
