Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fornminnen - Fornminnesföreningar - Fornnordiska litteraturen - Fornnordiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
horn, ben, trä, lera, bärnsten m. m., hvartill mot
slutet af denna tid komma koppar och guld. Äfven
tygrester, färgstoffer, lifsmedelsrester o. d. äro
funna. Under bronsåldern och järnåldern tillkomma
ytterligare fornsaker af en mängd andra metaller
och legeringar, t. ex. tenn, brons, silfver, bly,
elektron och järn. Föremål af lättare förgängligt
material bli också vanligare. Fornsakerna utgöra,
jämte de fasta fornlämningarna, det material, med
hvilket fornkunskapen (se d. o.) arbetar. I Sverige
finnes en särskild lagstiftning till fornminnenas
skydd och vård (se nedan), och den fornminnesvårdande
verksamheten utöfvas af Vitterhets-, historie-
och antikvitetsakademien (se d. o.) genom dess
sekreterare, riksantikvarien. I Finland utöfvas en
liknande verksamhet af Arkeologiska kommissionen
(se d. o.). Jfr Fornminnesföreningar.
Ang. forntida minnesmärkens fredande och bevarande
har utfärdats en k. förordn. af 29 nov. 1867, med
ändringar och tillägg af 30 maj 1873 och 21 april
1886. Däri stadgas bl. a. följande. Egare eller
innehafvare af jord kan med Vitt. hist. o. ant. akad:s
tillstånd få förändra eller borttaga en fast
fornlämning. En hvar, som genom sprängning,
nedrifning, gräfning, plöjning eller på annat sätt
olofligen rubbar, undanröjer, förstör eller på annat
sätt ofredar fast fornlämning, straffas med böter från
5 till 500 kr., om det befinnes, att han bort känna,
att det var en fornlämning, och vare pliktig att,
såvidt möjligt är, återställa densamma i dess förut
varande skick; om han tredskas att sådant fullgöra,
må återställandet verkställas på hans bekostnad. En
hvar, som i jorden, i vatten, i gamla byggnader
eller annorstädes finner forntida mynt, vapen,
redskap, prydnader, kärl eller andra fornsaker af
guld, silfver eller koppar, är skyldig att de funna
mynten eller fornsakerna, utan att desamma genom
brytning, filning, skurning eller på annat sätt skada,
omsorgsfullt förvarade ofördröjligen inlämna antingen
till närmaste kronobetjänt eller omedelbart hos
K. M:ts befallningshafvande med noggrann uppgift om
fyndstället, sättet, huru fyndet blifvit anträffadt,
om någon fast fornlämning finnes i grannskapet
med hvad mera kan till upplysning tjäna. Finner
Vitt. hist. o. ant. akad. hela fyndet eller någon del
däraf böra för statens samlingar inlösas, skall den
för det, som inlöses af guld eller silfver, erlägga
fulla metallvärdet med en åttondedels förhöjning
samt för koppar och brons hvad utöfver metallvärdet
kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde. Den,
som undandöljer, nedsmälter, förskingrar, bortskänker
eller föryttrar fynd af guld, silfver eller koppar,
innan det varit K. M:t och kronan hembjudet,
miste utan lösen hvad han af fyndet eger kvar
och böte dubbla värdet af hvad han nedsmält etc.
T. J. A.
Fornminnesföreningar, föreningar af enskilda personer
för att bevara och bekantgöra ett lands eller
ett landskaps fornminnen. I Sverige finnas flera
sådana landskapsföreningar, af hvilka den äldsta är
Föreningen för Närkes folkspråk och fornminnen,
stiftad 1856. De öfriga äro, i den ordning
de tillkommit: Hälsinglands fornminnessällskap,
Södermanlands, Västmanlands, Gästriklands och Dalarnas
fornminnesföreningar, Värmlands naturhistoriska och
fornminnesförening, Västergötlands och Östergötlands
fornminnesföreningar, Föreningen för Skånes
fornminnen och historia samt Hallands
fornminnesförening (dessa två äro numera förenade
under nanm af De skånska landskapens historiska
och arkeologiska förening), Upplands, Kalmar läns,
Dalslands, Blekinges, Kristianstads, Västerbottens
läns och Jämtlands läns fornminnesföreningar,
Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria,
Härjeådalens fornminnesförening, Kulturhistoriska
föreningen och Etnologiska föreningen i Lund
samt De sju häradenas kulturhistoriska förening
i Borås (omfattande sju härad i Västergötland)
och Norra Smålands fornminnesförening. Göteborgs
och Bohusläns fornminnesförening har sedan
1887 i fråga om fornminnesvården efterträdt
länets hushållningssällskap, som förut lämnat
anslag till utgifvande af "Bidrag till kännedom
om Göteborgs och Bohus läns fornminnen och
historia". Först 1896 började den äldsta af
våra fornminnesföreningar, Närkes, att utgifva en
publikation ("Meddelanden"). Flera af dessa föreningar
ha verkat genom utgifvande af tidskrifter. Dessutom
äro föreningar under namn af Gottlands fornvänner
och Västernorrlands läns museisällskap bildade för
tillvaratagande af dessa trakters fornminnen. 1869
stiftades Svenska fornminnesföreningen (se d. o.),
hvilken verkat genom möten, hållna i olika delar
af landet, genom bekostande af undersökningar
och forskningsresor samt genom utgifvande af en
tidskrift och andra arbeten. - Under de senaste
åren har ett nytt uppsving försports bland
fornminnesföreningarna, bland hvilka åtskilliga
regelbundet utgifva egna tidskrifter. Stockholms stad
eger äfven sin fornminnesförening i det 1900 stiftade
Samfundet S:t Erik, som utger publikationen "S:t Eriks
årsbok". 1907 bildades en fornminnesförening för Ystad
med kringliggande nejd. Finska fornminnesföreningen
(se d. o.) stiftades 1870. I Norge stiftades
1844 Föreningen til norske fortidsmindesmærkers
bevaring. Äfven i Tyskland, England, Frankrike,
Italien och andra länder finnas fornminnesföreningar.
(T. J. A.)
Fornnordiska litteraturen innehåller de skrifter, som
under medeltiden (12:e-15:e årh.) upptecknades på det
för Norge och Island fordom gemensamma tungomålet, som
de gamle själfva benämnde norrönt, men i en senare tid
kallats fornnordiska språket (se d. o.). Se Isländska
språket och litteraturen och Norska litteraturen.
Fornnordiska språket (da. oldnordisk,
ty. altnordisch) är en hos oss numera alldeles
obruklig, men i Danmark och Tyskland ännu (efter
Rasks och J. Grimms föredömen) gängse benämning
på det fornvästnordiska - alltså isländsk-norska -
litteraturspråket. Benämningen beror på den fordom
allmänt gängse villomeningen, att från detta språk
härstammade alla de nuv. nordiska språken. Man
har äfven plägat kalla detta språk - som de gamle
själfva benämnde "norrönt" - än för isländska,
på grund af dess fortlefvande i jämförelsevis
oförändradt skick på Island, än för fornnorska
(no. och da. oldnorsk), af det skäl, att språket
borde benämnas efter moderlandet och icke efter en
koloni. Numera säger man vanligen "(forn)isländska"
endast då fråga är om språkliga minnesmärken från
Island, och å andra sidan "fornnorska" blott då det
gäller sådana från Norge. Se vidare Isländska språket
och litteraturen, Nordiska språk och Norska språket.
Ad. N-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
