Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkpensionering - Folkpsykologi - Folkraser. Se Människoraser - Folkrepresentation l. Nationalrepresentation - Folkriksdag - Folkräkning - Folkrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Folkpensionering, en på senare tid förekommande
benämning, som vanligen af ser samma ändamål som
invaliditetsförsäkring (se d. o.), t. ex. det af
frih. C. A. Raab m. fl. 1906 till K. M:t inlämnade
förslaget till allmän folkpensionering i Sverige,
men äfven kan anses motsvara ålderdomsförsäkring (se d. o.).
Folkpsykologi (ty. völkerpsychologie), genom
språkforskarna Lazarus (se d. o.) och Steinthal
(se d. o.) införd beteckning för vetenskapen om
människan som samhällsvarelse i motsats mot
individualpsykologi. Se Psykologi.
Folkraser. Se Människoraser.
Folkrepresentation l. Nationalrepresentation,
samlingen af de män, som, på grund af val, utnämning
eller arfsrätt, utöfva de folket såsom ett politiskt
helt tillkommande rättigheterna, såsom rätt att
lagstifta (eller deltaga i lagstiftningen), rätt
att sig själf beskatta, välja statschef, ställa
ministrarna till ansvar o. s. v. Folkrepresentationen
bär i olika länder olika namn, t. ex. riksdag,
storting, parlament, nationalförsamling, kongress,
riksduma och landtdag.
Folkriksdag var namnet på de sammankomster, som
1893 och 1896 höllos i Stockholm af genom val på
grundvalen af allmän rösträtt för män och kvinnor
utsedda delegerade och till syfte hade den allmänna
rösträttens införande i Sverige. Beslutet om den
första "folkriksdagens" anordnande fattades på ett
rösträttsmöte i Stockholm 1892, och namnet antydde ett
anspråk på att fullständigare än den lagliga riksdagen
representera det svenska folket. Ordförande var vid
den första "folkriksdagen" J. Mankell och vid den
andra filos. d:r (numera generalkonsul) D. Bergström
(se d. o.), hvilken sistnämnde var den egentlige
ledaren utaf denna gren af rösträttsagitationen.
Folkräkning. Officiell räkning af ett lands eller
en orts befolkning är något, som enstaka förekommit
sedan äldsta tider. Regelbundet hölls "census" i det
gamla Rom, men omfattade icke hela folkmängden. I
nyare tid ha regelbundet återkommande folkräkningar
införts först i Sverige, år 1749, till en början
hvart år, sedan hvart tredje, därefter hvart femte
och slutligen, fr. o. m. 1860, hvart tionde år
(med uträkningar äfven för de mellanliggande åren
på grund af kyrkoböckerna). Näst Sverige följde
Förenta staterna, med allt sedan 1790 hvart tionde
år återkommande "census", hvarvid inhämtas ej blott
uppgifter om folkmängden, utan en mängd upplysningar
inom alla näringslifvets områden. I Europas länder
hållas folkräkningarna äfven mestadels hvart
tionde år (i regel mot årets slut och under årtal,
som sluta på O, men bl. a. i England och Frankrike
med deras kolonier under våren af årtal, som sluta
med 1). Femåriga folkräkningar äro införda i Tyska
riket och Frankrike och erkännas allmänt vara ett
önskemål. – En nutida folkräkning försiggår helst
på en enda dag och afser ett visst klockslag; den
sysselsätter därför i de stora länderna tiotusental
räknare och kräfver stora omkostnader. I Sverige
ske folkräkningarna icke på ofvan angifna sätt, utan
genom afskrifter ur församlingsböckerna. Detta blir
synnerligen billigt och ger tillförlitligare kännedom
om ålder och civilstånd m. m., emedan uppgifterna
hämtas ur officiella handlingar och ej, såsom i andra
länder, lämnas af invånarna själfva. För att fungera
på ett tillfredsställande sätt kräfver dock systemet
en synnerlig noggrannhet vid kyrkobokföringen. Vid
folkräkningarna efter den allmänna metoden (med
räknare) hänföres hvarje person till den ort, där
han på folkräkningsdagen befinner sig, i Sverige
åter till den ort, där han är kyrkskrifven. Äfven,
här är naturligtvis den svenska metoden att föredraga;
dock är skillnaden mellan dessa båda olika folkmängder
(den "faktiska" och den "rättsliga") i regel mindre
betydande. Vid folkräkningarna pläga inhämtas
upplysningar äfven om lytta (hvilket dock närmast
tillhör medicinalstatistiken) samt om yrke. I
senare tider har man i Tyskland infört särskilda
yrkesräkningar, hvilket är att föredraga. Ett önskemål
vore att få en dylik yrkesräkning utförd äfven i vårt
land, emedan i detta "hänseende våra kyrkoböcker
äro mindre noggranna.
G. S–g.
Folkrätt (lat. jus gentium, fr. droit des gens,
eng. law of nations, ty. völkerrecht), jur., sammanfattningen
af de rättsregler, som bestämma de till folkrättssamfundet
hörande staternas förhållande till hvarandra. Till
folkrättssamfundet räknas de stater, hvilka på
grundvalen af gemensamhet i kultur och intressen
ha gemensam öfvertygelse beträffande normerna för
sina inbördes rättigheter och plikter. Om hänsyn
tages till en viss stats rättsförhållanden, till
andra, så erhålla, från denna synpunkt betraktade,
de folkrättsliga reglerna karaktären af yttre
statsrätt. Folkrätten var ursprungligen ett slags
naturrätt, och romarnas jus gentium utgjorde en
supplementarrätt, att tillämpas på de rättsfall, för
hvilka privaträtten (jus civile) saknade bestämmelser,
äfvensom då mål rörande främlingars rättsförhållanden
drogos inför romersk domstol. Då i de kristna staterna
folkrättsliga spörsmål begynte afgöras på fredlig väg,
sökte man i det utbildade romerska rättssystemets
grundsatser ledning för rättsfrågornas bedömande
och lösning, och namnet "jus gentium" låg nära till
hands för att därmed beteckna de rättsgrundsatser,
som tillämpades på internationella rättsförhållanden,
ehuru benämningen jus inter gentes, jus internationale
(mellanfolklig rätt) vore riktigare. Man har satt
i fråga, om det finnes någon folkrätt, enär det
icke gifves någon med förpliktande kraft gällande
folkrättskodex och det för folkrättsfrågor saknas
såväl lagstiftande makt och domstol, hvars domar
kunna få sig tillerkänd rättskraft, som exekutiv
makt att bereda sådana domar verkställighet. De
regler, som följas, förmenas vara dels endast
sedlighetsmaximer, dels fragmentariska alster af
en godtycklig häfd, som stundom fått sitt uttryck
i statsfördrag, af långt ifrån säker helgd. Däremot
måste emellertid invändas, att såväl rättsmedvetandet
som rättsbegreppet fordrar tillvaron af folkrätt. Så
snart en ömsesidighet af rättighet och förpliktelse
kommit till stånd, måste i och med detsamma en viss
gemensamhetsordning vara grundad, hvilken just utgör
karaktären hos rätt. Lika nödvändigt som det är att
inom staten alla gemensamhetsförhållanden, som
framkallas af individernas samverkan för förnuftig
verksamhet, måste, för att komma till stånd och ega
varaktighet, ordnas efter hvad rättsgrundsatserna i
de särskilda fallen fordra, lika oumbärligt är ock att
rätt förverkligas i staternas inbördes förhållanden,
om ock ej på samma sätt som inom staten. Äfven folken
emellan måste rättigheter och förpliktelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
