Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folklore - Folklåt, mus. Se Låt - Folkmarknad. Se Västerås - Folkminskning. Se Befolkningsstatistik, sp. 1178-80 - Folknamn. Se Namn - Folkomröstning - Folkparker. Se Folkträdgårdar - Folkpartiet - Folkpartiet i Finland, Svenska. Se Svenska folkpartiet i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
litt.sällskapet offentliggjort stora samlingar. Danmark
intager på detta område en framstående plats genom
Sven Grundtvig, som kan sägas ha grundlagt den danska
"folkeminde-"vetenskapen dels genom sin 1853 påbörjade
stora edition af "Danmarks gamle folkeviser", dels
genom häfte-skriften "Gamle danske minder i folkmunde"
(1854-63). Hans verksamhet har fortsatts af docenten
vid Köpenhamns universitet i nordisk litteratur
och folklore A. Olrik, läraren E. T. Kristensen,
som 1883 stiftade Dansk samfund til indsamling af
folkeminder och som utgifvit betydande samlingar
(t. ex. "Jydske folkeminder", 13 bd, 1897), d:r
H. F. Feilberg, dialektforskare, förf. af en
hel rad afhandlingar i folkloristiska ämnen. Det
vetenskapliga hufvudorganet är tidskriften "Dania"
(10 bd, 1890-1903), fortsatt af "Danske studier"
(fr. o. m. 1904). Sedan 1904 finnes i Köpenhamn
Selskabet Nordiske folkemindeforskere. Såsom äldre
norska representanter för folkloristiken kunna
nämnas P. Chr. Asbjörnsen och J. Moe, samlare
och utgifvare af "Norske folkeeventyr" (1842-52),
folkvisesamlaren M. B. Landstad ’(Norske folkeviser",
1850) samt professorerna S. Bugge och M. Moe (i
folktradition och medeltidslitteratur).
I Sverige kunna såsom föregångsmän nämnas
A. A. Afzelius, R. Dybeck, G. O. Hyltén-Cavallius och
N. G. Djurklou, vidare E. Bergström, J. A. Lundell,
särskildt såsom utgifvare af den sedan 1876
utkommande tidskriften "Svenska landsmål och
svenskt folklif", urspr. ett organ för de på 1870-
och 1880-talen verksamma "landsmålsföreningarna"
vid universiteten. Ytterligare kunna nämnas
E. Svensén, Aug. Bondeson, A. Ahlström, R. Steffen
och E. Hammarstedt. Såsom organ för den svenska
folklifsforskningen böra utom "Svenska landsmålen" i
första rummet nämnas Nordiska museets publikationer,
bl. a. tidskriften "Fatburen" (utg. sedan 1906
af B. Salin) samt fornminnesföreningarnas (se
d. o.) tidskrifter. (&. Stn.)
Folklåt, mus. Se Låt.
Folkmarknad. Se Västerås.
Folkminskning. Se Befolkningsstatistik, sp. 1178-80.
Folkmoot [få’lkmåHt]. Se England, sp. 606.
Folkmål, detsamma som dialekt, bygdemål, munart,
landsmål m. fl.
Folkmängdstäthet. Se Befolkningsstatistik, sp. 1180.
Folknamn. Se Namn.
Folkomröstning. Viktiga politiska frågor
ha stundom i nyare tid i olika länder med
förbigående af folkrepresentationerna eller i
form af bekräftelse på deras beslut underställts
allmän folkomröstning. För dylika omröstningar i
Frankrike och de därvid alla franska medborgares
godkännande underställda resolutionerna upptogs under
revolutionstiden det klassiska namnet
plebiscit (se d. o.). Napoleon I och Napoleon III använde
såväl detta namn som folkomröstningsmetoden, hvilken
särskildt af den senare utbildades till att blifva
en tom form, afsedd att med "folkviljans" sanktion
helga redan på förhand faktiskt afgjorda resultat af
regeringspolitiken. Sålunda kallades Napoleon III till
tronen genom folkomröstningen 20-21 nov. 1852, efter
en i Savojen och Nizza år 1860 företagen omröstning
införlifvades dessa områden med Frankrike, och
folkomröstningen af 8 maj 1870 skulle genom
godkännande af den Ollivierska konstitutionella
reformplanen stärka kejsardömets vacklande
ställning. Liknande folkomröstningar egde rum i Norge
13 aug. 1905 till bekräftande af stortingets åtgärder
för unionens upplösning och 12-13 nov. ang. den
monarkiska styrelseformens bibehållande. Genom
folkomröstningar i Australiens alla stater godkändes
1899-1900 den nya förbundsstatens författning. Som
en statsrättslig institution ingår folkomröstning i
Schweiz’ statsskick; se därom Referendum och Schweiz
(Författning). V. S-g.
Folkparker. Se Folkträdgårdar.
Folkpartiet, svenskt politiskt parti 1895-1900. Den
genom öfverraskning tillvägabragta "sammanslagningen"
af Gamla och Nya landtmannapartiet vid 1895 års
riksdag, till hvilken det förras mera utpräglade
vänsterelement vägrade ansluta sig, framkallade bland
vänstern ute i landet liflig förtrytelse. Denna tog
sig bl. a. uttryck däri, att ett 30-tal redaktörer
af frisinnade landsortstidningar vid ett sammanträde
i Stockho1m i mars s. å. utfärdade ett upprop om
bildande af ett frisinnadt folkparti. Uppmaningen
hörsammades af 32 medlemmar af Andra kammaren,
hvilka 29 april 1895 bildade folkpartiet, som angaf
sig vara en sammanslutning emellan frisinnade
riksdagsmän från land och stad, med uppgift att
verka för bl. a. utvidgad politisk och kommunal
rösträtt, lifsmedelstullarnas af skaffande,
utvecklad arbetarskyddslagstiftning och verksam
nykterhetslagstiftning, införande af själfdeklaration
och progressiv inkomstskatt, de s. k. ministeriella
målens öfverflyttning till statsrådet och riksdagens
medbestämningsrätt i fråga om krig och traktater,
unionens befästande på likställighetens grund med
gemensam utrikesminister (svensk eller norrman)
och gemensam diplomati i utlandet. Bland partiets
förtroenderåd märktes J. Bromée i Billsta, M. Höjer
och F. Berg, och som dess bakom kulisserna mest
verkande kraft angafs oemotsagdt D. Bergström. Vid
1896 års allmänna val kastades stridshandsken af
partiet och dess tidningar mot landtmannapartiet och
dess män. Första stöten lyckades öfver förväntan,
då landtmannahöfdingen O. Jonsson i Hof föll igenom
för folkpartiets kandidat, J. Ericsson i Vallsta. Men
flera af partiets tidningar sviktade i attacken mot
framskjutna motståndare, och folkpartiets numerär blef
ej högre 1897 än 1896. Icke desto mindre hade dess
anfall undergräft landtmannapartiets maktställning,
i det att på grund af valmännens påtryckningar
åtskilliga af dess mera frisinnade element 1897
utbröto sig ur partiet och gingo som "vildar", hvilkas
antal aldrig under det nya representationsskicket
varit så stort som under perioden 1897-99. Folkpartiet
höll emellertid troget samman kring sitt program. Och
sedan genom 1899 års val dess numerär stigit till
46 och den politiska vinden äfven i öfrigt blåst
i liberal riktning, ansågs vid början af 1900 års
riksdag tiden mogen för en sammanslutning på bredare
grund af Andra kammarens frisinnade element. Sedan
inbjudning utfärdats till en sådan af 8 personer,
med S. von Friesen och grefve H. Hamilton i spetsen,
bildades i jan. 1900 liberala samlingspartiet (se
d. o.), i hvilket folkpartiet beslöt uppgå. V. M.
Folkpartiet i Finland, Svenska. Se Svenska folkpartiet
i Finland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
