Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppkomma, så snart någon gemensamhet dem emellan
uppstår, om också ingen positiv lag det bjuder. Dessa
rättigheters och förpliktelsers betydelse och verkan
kunna ej heller lämnas å sido, äfven om det för
tvistefrågors slitande saknas en öfver de särskilda
staterna stående domstol, hvars domar tillerkännes
förpliktande kraft. Genom användning af skiljedomare,
kompromisser m. m. gifvas i förlikningsväg medel för
pröfning och afgörande. Det finnes äfven folkrättsliga
exekutivmedel, t. ex. kriget, som, ur denna synpunkt
betraktadt, ej har svårare betydelse af våld än det
fysiska tvång, som är förenadt med verkställigheten
af dom eller straff i den enskilda staten. Skillnaden
är visserligen den, att den exekution, som af statens
myndigheter utöfvas, grundar sig på domstolsutslag
i kraft af positiv lag och utgör ett rättsmedel,
men att åt det folkrättsliga tvångsmedlet, kriget,
dessa egenskaper ej alltid kunna tillerkännas, vare
sig med afseende på dess befogenhet i det särskilda
fallet eller det sätt, hvarpå det användes. Men
äfven om man måste medgifva, att mycket återstår
att önska, för att en betryggad internationell
rättsordning skulle kunna danas, så får man ej förneka
tillvaron af själfva rätten. Erfarenheten har visat,
att förnuftets fordran på ett rättsligt ordnande af
staternas förhållanden alltmer tillfredsställes samt
att folkens rättsmedvetande erhåller allt rikare
innehåll och utöfvar allt större inflytande såsom
ett slags lagstiftare, medan hvarje folk blir alltmer
känsligt för historiens dom och erkänner sanningen af
yttrandet: die weltgeschichte ist das weltgericht
(världshistorien är världsdomstolen). Ehuru
således folkrätten ej under samma form som den
enskilda statens offentliga och privata rätt gör
sina rättsgrundsatser gällande och ehuru den
viktigaste rättskällan, positiv lag, saknas,
så har rättsvetenskapen kunnat i afseende på
staternas inbördes förhållanden framställa en
sammanfattning af rättsregler, hvilkas giltighet
erkännes af de europeiska staterna och öfriga, som
stå på ungefär samma odlingsgrad. Det rättssystem,
som sålunda kan anses erkändt af de civiliserade
folken, har blifvit bildadt genom sammanfattning
af de rättsregler, som förnuftet deducerar såsom
öfverensstämmande med allmän rättvisa ur naturen af
det samband, hvilket finnes mellan folken, och af
de bestämningar eller modifikationer, som kunna ha
blifvit eller blifva fastställda af sedvänja och
allmän öfverenskommelse. Vill man taga kännedom
om dessa folkrättsliga grundsatser, har man att
vända sig till vetenskapsmännens skrifter, som dels
upptaga de rättsliga grundsatserna, sådana de ur
rättsbegreppen utveckla sig, dels uppvisa dem sådana
de blifvit i det internationella samlifvet tillämpade
samt därvid modifierats och utbildats. Ursprungligen
hade folkrätten hufvudsakligen en rättsfilosofisk
karaktär. Dess vetenskapliga grund lade Hugo Grotius
med sitt berömda verk "De jure belli et pacis"
(1625). Ehuru han haft en likartad betydelse för
rättsfilosofien, nöjde han sig ej med att framställa
endast själfva rättsprinciperna. Han sökte nämligen
äfven genom utdrag ur bibeln och framstående
författares skrifter visa, att dessa grundsatser
blifvit framhållna såsom rättesnören för människans
handlingar, och genom exempel ur historien ådagalägga,
att de blifvit tillämpade af staterna i deras inbördes
förhållanden. Innan det historiska materialet
blifvit samladt och bearbetadt, utgjorde folkrätten,
med undantag af vissa speciella tvistefrågor,
föremål för rättsfilosofernas bearbetning. Men
sedan traktatsamlingar blifvit utgifna och
sedan man öfvergått från diskussionen om,
hvilka rättsgrundsatser böra vinna erkännande
till en undersökning af de rättsgrundsatser,
som verkligen blifvit tillämpade och allmännare
erkända, har folkrättsvetenskapen alltmer erhållit
karaktären af positiv rätt, som upptager endast de
rättsnormer, hvilka verkligen blifvit erkända. Den
vetenskapliga verksamheten har gått ut på att
sammanföra de rättsregler, som verkligen blifvit
tillämpade och hvilka äro att söka i traktater, i
kongressbeslut, i folkrättsliga skiljedomar, krigares
och diplomaters historia, de särskilda staternas
lagar, förordningar, proklamationer, deras domstolars
utslag i folkrättsliga tvistefrågor, särskildt i
sjökrigsmål. Af dessa rättsregler finnas åtskilliga
införlifvade med särskilda länders rättssystem och ha
tagit form af positiva lagbud, utgörande bestämmelser
af yttre statsrättslig natur. Denna praktiska riktning
inom folkrätten gjorde sig gällande i midten af
1700-talet. Schweizaren Emerich de Vattels verk
("Droit des gens", 1758) förskaffade sig, genom
sin mera praktiska och lättlästa framställning,
plats bredvid Grotius’ arbeten i statsmännens
bibliotek. Det är dock G. Fr. von Martens, som genom
sina arbeten i folkrätten ("Précis du droit des gens
modernes de l’Europe", 1789; senaste uppl. 1864)
och traktatsamlingar ("Recueil des principaux
traités", 7 bd, 1791-1801, suppl., 2 bd, 1802; 2:a
uppl., 8 bd, 1817-35) kan anses ha lagt grundstenen
till en vetenskaplig bearbetning af den positiva
folkrätten. Denna litteratur har i senare tider
vuxit betydligt. Utom Martens böra nämnas H. Wheaton
("Elements of international law", 1836; ny upplaga,
af Atley, 1904), A. W. Heffter, "Das europäische
völkerrecht der gegenwart" (1844; 8:e uppl. 1888,
bearb. af F. H. Geffcken), v. Holtzendorff, "Handbuch
des völkerrechts" (1885-89), F. v. Martens,
"Völkerrecht. Das internationale recht der
zivilisierten nationen" (1882; 2:a uppl. 1887 ff.),
Rivier, "Lehrbuch des völkerrechts" (2:a uppl. 1899),
Matzen, "Forelæsninger over den positive folkeret"
(1900), Fr. von Liszt, "Das völkerrecht" (4:e
uppl. 1906) o. s. v. Af hithörande tidskrifter böra
särskildt nämnas "Revue de droit international et de
législation comparée" samt "Revue générale de droit
international public". Ofvannämnda traktatsamling
har fortsatts af "Nouveau recueil de traités" (16
bd, 1817-42; suppl., 3 bd, 1839-42) och "Nouveau
recueil général de traités" (20 bd, 1843-75). Öfriga
folkrättsliga samlingsverk äro "Staatsarchiv" och
"Archives diplomatiques" samt det af Descamps och
Renault utgifna "Recueil international des traités
du XX:e siècle".
Stor förtjänst om folkrättens utveckling har inlagts
af Institut de droit international (se d. o.).
Benämningen internationell rätt (fr. droit
international) såsom synonym med folkrätt är
mindre lämplig, enär den omfattar icke blott
folkrätten, utan äfven den internationella privat- och
straffrätten, hvilken bör skiljas från folkrätten. Den
internationella privat- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
