Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utanför Uleåborg. – Hafvet utanför F:s kuster är
grundt. Djupast äro Ålands haf och norra Ladoga,
i hvilka sänklodet sjunker mer än 200 m., i
Bottenhafvets midt finnes en öfver 100 m. djup
ränna, men Finska viken och Bottenviken äro mycket
grundare, så att man först i deras midt träffar djup
öfver 50 m. Hafsvattnef är föga salt, lätt upprördt
af vindarna, och strömmar märkas flerstädes vid
kusterna, så att skeppen drifvas ur sin kurs. –
Sjöplatåns vattendrag äro genom låga vattendelare
åtskilda från hvarandra. Vattnet rinner från sjö
till sjö (i s. k. stråtar) och samlas slutligen
i vattenområdets lägst liggande sjö, eller i
"stråtarnas centralsjö". Ur denna tömmes det genom
en större älf i hafvet. De stora vattenområdena
äro: 1. Saima-vattensystemet i ö., bestående af
omkr. 120 större och tusentals mindre sjöar, hvilka
genom det praktfulla vattenfallet Imatra och floden
Vuoksi utmynna i Ladoga, 2. Päijänne-vattensystemet
i landets centrum, benämndt efter den långa och smala
sjön Päijänne, i hvilken vattenmassan norrifrån samlas
för att genom Kymmene älf ledas till Finska viken,
och 3. det sydvästra vattensystemet, hvars sjöar genom
sjön Pyhäjärvi, invid Tammerfors, och Kumo älf utfalla
i Bottenhafvet. Bland öfriga sjöar och vattensystem
må nämnas Ule-vattensystemet, i hvilket centralsjön
utgöres af Uleå träsk, som genom Ule älf utfaller i
Bottenviken. – I Lappland strömma många vattenrika
och klara älfvar ned från fjällen, t. ex. gränsfloden
mot Norge, Tana älf, Pasvik älf l. Paatsjoki, som
tömmer den stora sjön Enare, gränsfloden mot Sverige,
Torne älf med dess långa biflod Muonio älf, och
F:s längsta flod, Kemi älf. Öfver det österbottniska
slättlandet rinner ett antal mer vattenfattiga floder,
hvilkas betydelse såsom kommunikationsmedel därför är
ringare än de lapska flodernas. Södra F:s lerslätter
genomströmmas af korta, vanligen starkt slingrande
åar (Aura-, Vanda- och Borgå å). På de flesta större
sjöar röra sig ångbåtar, vid de större forsarna finnas
fabriker (Kyröfors, Tammerfors, Nokia, Valkiakoski,
Kuusankoski, Imatra, m. fl.).
Klimatet är mildt i förhållande till landets nordliga
läge, i följd af att det ligger öppet mot varmare haf
och för västliga och sydvästliga vindar. Gynnsamma
omständigheter äro vidare: Golfströmmens närhet,
den ringa höjden öfver hafvet, de många invattnen och
terrängens stigning mot n. ö. På 64:e parallellen har
F. 6° högre temperatur än detta bältes medeltemperatur
jorden rundt. F:s medeltemperatur ligger mellan
+ 2° och + 3° C. Genom landets sydvästra hörn stryker
årsisotermen för + 5,5°, längst i n., nära Enare sjö,
isotermen för -2°. Nederbörden är i södra F. omkr. 500
mm. eller mera, i norra och mellersta delarna af
landet 400 mm. eller därunder. Största regnmängden
faller i kusttrakterna under hösten, inne i landet
under sommaren. Minsta nederbörd råder i allmänhet
under febr. Snötäckets tjocklek ökas ställvis
ända till 1 m. under mars månad, men blir vanligen
därunder, hvarefter det börjar minska. Ofta inträffa
sommarnattfroster, i synnerhet i landets nordöstra
delar, och framkalla missväxt samt lokal nöd.
Växtvärlden. 10 proc. af landets yta upptagas af
sjöar och floder, 33 proc. af skogbevuxna kärr, berg
och impediment, 47 proc. af torr skogsmark och endast
nära 10 proc. af odlad jord och
naturlig äng. F. ligger inom barrskogarnas
bälte, men i kusttrakterna äfvensom vid de goda
flottningslederna äro de fordom präktiga skogarna i
hög grad sköflade. De bästa skogarna (företrädesvis
kronans) ligga på Suomenselkä, eller den breda
vattendelaren mellan Österbotten å ena sidan och
Satakunta-Tavastland å den andra, samt i de östra och
nordöstra gränstrakterna. Gran, tall och björk finnas
i hela landet. I s. märkas några mellaneuropeiska
löfträd här och där i lundar och skogsbryn (lind,
lönn, alm, ek, ask m. fl.); bok saknas. Bland
sädesslag odlas allmänt råg, som går ända till 67°–68°
n. br., korn, till 68° n. br., och hafre. Hvete odlas,
ehuru till ringa mängd, i södra delen, bohvete i
landets östra nejder, lin till 64° n. br. och hampa
till 65° n. br. Potatis odlas allmänt i hela landet.
Djurvärlden påminner i hög grad om den
skandinaviska. Bland större rofdjur må nämnas
björn, varg, räf, järf och lo, bland gnagare
flygande ekorren och haren, hvilka allmänt jagas,
och bland idisslare vildrenen, som dock håller på
att dö ut, hvaremot den hålles tam eller halftam i
norra Österbotten och Lappland, samt älgen. Sälen
är ganska allmän i skärgården och ett par af de
största sjöarna. Af vilda fåglar fälles årligen
mycket skogsfågel (tjäder, orre, järpe, ripa)
samt sjöfågel (ejder, and, alfågel, skrake). Vid de
många vattnen finnas många arter vadare, och öfver
skog och fält sväfva roffåglar. Föremål för fiske
vid kusterna äro strömming, torsk och hvassbuk;
i älfvarna fås lax, harr och sik, i sjöar och
hafsvikar gädda, abborre, gös, id, braxen, lake, ål
m. fl. Huggormar äro talrika i skärgården. Af lägre
djur äro skadeinsekter ofta till stort förfång.
Litt.:
K. E. F. Ignatius, "Finlands geografi" (1881 ff.),
R. Hult, "Finlands geografi i korthet framställd"
(1896), Sällsk. f. Finlands geografi, "Atlas öfver
Finland", text (1899).
J. E. R.
Befolkningsförhållanden. Följande siffror utvisa den
progressiva tillväxten af F:s befolkning sedan 1815:
| 1815 | 1,095,957 |
| 1820 | 1,177,546 |
| 1830 | 1,372,077 |
| 1840 | 1,445,626 |
| 1850 | 1,636,915 |
| 1865 | 1,843,245 |
| 1870 | 1,768,769 |
| 1875 | 1,912,647 |
| 1880 | 2,060,782 |
| 1885 | 2,208,518 |
| 1890 | 2,380,140 |
| 1895 | 2,525,558 |
| 1900 | 2,712,562 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
