Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har marken sönderknäckts mera oregelbundet (ehuru
äfven parallellt gående förkastningssystem finnas),
hvarvid en del partier blifvit kvarstående,
medan andra sänkts. I F. brytas framför allt
graniterna (Hangö, Nystad, Sordavala) samt den
för landet egendomliga rapakivin (Pyterlaks),
som förekommer i ett stort område mellan Lovisa,
Viborg och Villmanstrand, vid nordöstra Ladoga,
på Åland samt ö. om Raumo och Nystad. Bland öfriga
brytvärda stenarter märkas täljsten (Nunnanlaks,
Vuokatti), marmor (Ruskeala) och kalksten
(Pargas). Malmer förekomma mycket sparsamt. Vid
Ivalojoki, i Lappland, vaskas guld, som äfven
finnes i fast berg, fastän i icke brytvärd mängd;
vid Pitkäranta finnas tenn, koppar och järnmalm,
i Kuusamo m. fl. ställen finnes koppar. Flera bruk
i östra F. använda sjö- och myrmalm, i sydvästra
F. finnes något magnetisk järnmalm (Jussarö), men
traktens bruk bearbeta företrädesvis svensk malm. –
Ganska stora förändringar undergick landets yta under
istiden. Isen täckte nämligen för långa tider hela
F., och såväl vid nedisningens början som vid dess
slut härbärgerade landet stora glidande eller "döda"
ispartier. Vittringsgruset, som under tiderna före
isens ankomst sannolikt hade anhopats till stor
mäktighet i synnerhet under varmfuktiga perioder,
delvis bortfördes med isen, delvis omlagrades och
blandades med det genom isens verksamhet åstadkomna
krosstensgruset; vid isens afsmältning lagrades
sådant grus i stor myckenhet på den af isen
slipade berggrunden och går i dagen i de flesta
backsluttningar samt bildar en lämplig jordmån för
landets stora barrskogar. Ur grustäcket sticka
de glättade och afrundade berghällarna upp. Vid
isens afsmältning aflagrades också mycket i vatten
omsvalladt grus, s. k. rullstensgrus, än såsom långa
ändmoräner framför den smältande iskanten – den
mest framträdande af ändmoränerna är Salpausselkä,
som jämte sin parallellrygg sträcker sig från Hangö
udd, öfver Lahtis och Villmanstrand bortom Joensuu
in i Ryssland – än såsom långa rullstensåsar,
hvilka beteckna den glidande isens rörelseriktning,
vanligtvis stryka fram i dalarna mellan sjöar
och sumpmarker och gifva landskapet dess yppersta
prydnader (af turister uppsökta rullstensåsar äro
bl. a. Pyynikke, Kangasala-åsen, Hattelmala-åsen,
Punkaharju, Tolvajärvi-åsen); äfven aflagrades
sand i stora fält. Isen kvarlämnade äfven på landet
talrika stenblock, som den fört med sig. Huruvida
äfven de ofta i isriktningen utdragna sjöbäckena
uppkommo genom isens slipande förmåga, då den varit
späckad med fastfrusna stenar och grus, är ännu en
öppen fråga. Landets relief blef emellertid mycket
förändrad genom isens arbete. Äldre dalar blefvo
uppdämda och afbrutna, gropar fylldes med grus,
medan somliga trakter miste sin grusbetäckning,
och dräneringsförhållandena på den nedvittrade,
flacka berggrunden blefvo helt andra, än de varit
före istiden. Då skapades äfven F:s många sjöar,
hvilka gifvit landet namnet "De tusen sjöars land",
ett namn, som dock ingalunda säger tillräckligt, ty
sjöarnas antal är flera hundratusen. – Efter istiden
sänktes landet till större delen under hafvet, så
att endast de högsta bergen i mellersta F. reste sig
ur vattnet, bildande en arkipelag af holmar. Därvid
omlagrades och "tvättades" gruset; mycket sand och
lera (hvarfvig lera) aflagrades. Sedermera
betäckte hafvet de lägre partierna af landet utmed
kusterna, men ännu så sent som under stenåldern
lågo kusterna ända till 100 km. bredd under ett
jämförelsevis salt hafs vågor. Vid alla dessa
öfversvämningar omsvallades gruset och bildade
stora sandmoar eller afsattes lera på de då bildade
kustslätterna. De förra bära vanligen endast skog
af smärta tallar, men lerslätterna äro landets
åkerjordar, ja, man kan säga, att odlingen i F. ännu
hunnit föga utöfver dessa leraflagringar. I nyaste
tid har landet ytterligare uppvuxit ur hafvet
(landhöjningen har varit större än 1 m. vid Vasa
och omkr. 0,5 m. vid Helsingfors under senaste
sekel); vågorna och vinden ha anhopat dyner utmed
Bottenvikens kust från Gamla Karleby norrut och
utmed Kronstadtska vikens kust samt mångenstädes
på Karelska näset, mellan Ladoga och Finska viken;
sjöarna ha mångenstädes utfyllts af torfmossar,
hvilka lämpa sig för odling. Torfmarkerna intaga
dock fortfarande omkr. 1/5 af F:s areal. – F:s yta
är i detalj ganska ojämn i följd af att berggrunden
nedvittrat ojämnt och förkastningar sönderknäckt
marken "liksom ett illa lagdt mosaikgolf". På denna
kuperade grund ha visserligen glaciala och senare
aflagringar verkat utjämnande, hvilket i synnerhet
kan märkas i kusttrakterna. I stort sedt är således
landet tämligen plant, med en svag lutning från
mellersta Lappland såväl mot n. som s. och från de
högländtare östra gränstrakterna mot v. och s. v. På
en mindre profil med naturliga höjdförhållanden blefve
ojämnheterna på landets yta knappast märkbara. Högst
är marken på den arm, som från Lappmarken utgår mot
n. v. mellan Norge och Sverige, där gränsfjället
Haldatjokko når 1,254 m. På bergsryggen Ounasselkä är
högsta toppen Himmelriiki l. Taivaskero, omkr. 858
m., på den öde fjällgruppen Saariselkä, vid ryska
gränsen, nå några toppar öfver 700 m., men utom
de lapska fjällen ligger hela landet lägre än 300
m. Och bortser man från de nordöstra gränstrakterna,
når F:s yta blott i isolerade toppar mera än 200
m. ö. h., d. v. s. landet är i stort sedt ett
lågland, men ett backigt sådant. De berg, som höja
sig öfver det låga landet, kunna visserligen spela
en stor roll hos kringboende befolkning, men äro
rätteligen inga berg efter geografisk måttstock,
utan endast klippor. Lerslätterna sträcka sig i
ett omkr. 100 km. bredt kustbräm, utmed Bottniska
och Finska vikarna, något bredare utmed den förra,
något smalare utmed den senare, och innanför dem
utbreder sig ett 100–150 m. ö. h. liggande, rikt
kuperadt platåland, som omfattar F:s flesta sjöar
och därför fått namnet Sjöplatån. Denna utgör ett
amfibielandskap, där sjöarna i förgrenade flikar
tränga in i landet, och detta är så sönderdeladt,
att knappast ett hemman finnes så litet, att det icke
har eget fiskevatten i en sjö. Ett motstycke till
sjölandet är skärgården, som i synnerhet är rik mellan
Åland och Åbo-kusten. Bland halföar, som tränga ut i
skärgården från fastlandet, må nämnas: Porkkala- och
Hangö uddar (den senare med vintersjöfart); bland
större öar "Fasta Åland", Korpo, Nagu, Rimito, Kusto,
Kimito, alla i "Skärgårdshafvet", samt Pyttis och
Björkö öster ut. I öppna hafvet ligger den natursköna
klippön Högland i Finska viken. I Bottniska viken
är skärgården i allmänhet knapp, rikast i Kvarken;
den största ön är Karlö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
