Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dogmatik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dröjde det länge, innan detta kom till konsekvent
utförande. För Luther låg all systematik fjärran.
Och äfven Melanchthon nöjer sig i sina "Loci
communes" (1521), den lutherska kyrkans första
dogmatik, ursprungligen med att i klassisk enkelhet
och klarhet formulera hufvudtankarna i reformationens
nya, praktiskt religiösa förståelse af kristendomen.
De "höga artiklarna" om triniteten och
Kristi två naturer vill han här lämna åsido. I de
senare upplagorna upptar han allt mera af det
häfdvunna dogmatiska stoffet, dock alltjämt utan
anspråk på systematisk slutenhet. Ett steg i denna
riktning betecknar det senare 1500-talets mest
betydande lutherske dogmatiker M. Chemnitz’
arbete "Loci theologici". Dock står äfven detta från
denna synpunkt vida tillbaka för Calvins
"Institutio religionis christianæ" (1536), protestantismens
första verkliga "system" i större stil. Det är
den reformerta kyrkans på en gång företräde och
svaghet, att den af själfva sin ledande reformatoriska
personlighet fått ej blott ett kapital af
väckande tankar, utan dessa redan fixerade i
lärosystemets form. — Den i sådana arbeten i sina
grunddrag utformade läroåskådningen utbildades
inom båda kyrkorna af den under 17:e och början af
18:e årh. härskande teologien, den s. k. ortodoxismen,
till ett uti de minsta detaljer noga genomfördt
system. Här kommer reformationens åskådning väl
i detaljerna mångenstädes kraftigt till uttryck, men
i sin vetenskapliga totalkaraktär och sina metoder
ter sig ortodoxismen snarast såsom ett återupplifvande
af den medeltida skolastiken, med hvars främste
representanter dess ledande teologer visserligen ock
i fråga om lärdom, flit och skarpsinne äro fullt
jämbördiga. Väl vill man göra allvar med häfdandet
af skriften såsom enda "norma normans",
men den tolkas dock alltigenom efter den fixerade
kyrkliga lärans analogi. Och väl söker man i läran
om den helige andes vittnesbörd uppvisa den inre
väg, på hvilken den kristne öfvertygas om
skriftordets sanning, men härmed fastställer man dock
blott dettas formella auktoritet, som sedan, med stöd
af inspirationsläran, göres gällande på yttre lagiskt
sätt i de katolska auktoriteternas stil. Och trots det
starka betonandet af uppenbarelsen såsom dogmatikens
enda källa ingår äfven här från början ett
rationellt element, som på grund af hela uppfattningens
intellektualistiska art får allt större
utrymme: de senare ortodoxerna ställa redan vid sidan
af läror, som blott af uppenbarelsen kunna inhämtas
(articuli puri), sådana, som åtminstone till en del
kunna också ur det naturliga förnuftet vinnas
(articuli mixti). Redan inom ortodoxismen förberedes så
dess skenbart radikala motsats: rationalismen.
Hufvudrepresentanter för den lutherska ortodoxismen:
Hutter, J. Gerhard (hos hvilken mycket af
reformationstidens ursprunglighet och kraft
fortlefver), Calovius, Quenstedt, Baier,
Hollazius. Den sistnämnde röjer redan inflytande
af pietismen, på gränsen till denna står
Buddeus. För Sverige har Hafenreffer genom
sin här allmänt som lärobok använda "Loci
theologici" en särskild betydelse. Såsom representanter
för den reformerta ortodoxien — i allt
väsentligt likartad med den lutherska, dock med
starkare praktisk-moralistisk tendens, och därför
lättare förenlig med de pietistiska sträfvandena —
må nämnas Wendelin, Heidegger och
framför allt Voetius. — Öfvergången till
rationalismen förberedes genom pietismen, mindre
genom någon kritik af ortodoxismen än därigenom,
att den drager bort intresset från allt, som ej
direkt synes ha betydelse för det praktiska
fromhetslifvet. I stället för denna måttstock träder
i den, många olika utvecklingstendenser i sig
upptagande, s. k. upplysningsriktningen alltmer den
praktiska nyttans. Den teologiska rationalismen, i
hvilken upplysningstidens religiösa uppfattning får
sitt vetenskapliga uttryck, ter sig väsentligen blott
såsom en allt radikalare reduktion af ortodoxismens
åskådning: såsom uppenbarad sanning erkänner
den blott det, som tillika visar sig såsom en
nödvändig förnuftssats eller åtminstone som ett
likartadt komplement till förnuftskunskapen, och i sin
radikala form uppställer den det naturliga förnuftet
såsom den enda källan för religiös kunskap.
Teologien, som under ortodoxismens tid dominerat hela
det andliga lifvet, blir här fullständigt beroende af
de skiftande filosofiska systemen, först Wolfs och
den s. k. popularfilosofiens, sedan Kants. De
djupare grundtankarna i dennes kritiska idealism göra
sig inom teologien först senare gällande; närmast
fullbordas blott i den under hans inflytande
stående s. k. kritiska rationalismen den gamla
vulgärrationalismens tendenser. (Huvudrepresentanter för
den tidigare rationalismen: Semler, S. J.
Baumgarten, Töllner m. fl., för den
senare: H. Ph. K. Henke, Wegscheider
m. fl.). I motsats till rationalismen betonar den s. k.
supranaturalismen (Reinhard, Storr m. fl.)
starkt uppenbarelsens auktoritet och nödvändighet.
Men på grund af dess med motståndaren gemensamma
intellektualistiska uppfattning af denna
såsom en summa uppenbarade läror och dess
ifver att i allt uppvisa dessas "förnuftighet" blir
gränsen flytande. Än omöjligare är det att fasthålla
distinktionen mellan "supranaturell rationalism"
(Bretschneider m. fl.), "rationell supranaturalism"
(Stäudlin m. fl.) o. s. v. Genom
inflytandet från Schellings och Hegels spekulativa
filosofi öfvervinnas väl äfven inom teologien
vulgärrationalismens trivialiteter, men aldrig har kristendomen
varit närmare att fullständigt förlora allt
positivt uppenbarelseinnehåll och teologien att helt
öfvergå i filosofi än i den af dem beroende (stundom
såsom "spekulativ rationalism" betecknade) teologien
(Daub, Marheineke). — Till ett nytt
själfständigt lif väckes emellertid ungefär
samtidigt teologien genom Schleiermacher (dogmatiskt
hufvudarbete: "Der christliche glaube", 1821).
Här först utföres metodiskt det i reformationens
grundtankar liggande vetenskapliga programmet.
För dogmatiken äro särskildt två af hans
grundtankar af epokgörande betydelse: å ena sidan
betonandet af hvarje religions karakteristisk-positiva
art, å andra sidan fastställandet af den kristna
troserfarenheten såsom dogmatikens utgångspunkt.
Religionen betecknar, såsom en egendomlig bestämdhet
i människans innersta lifsgrund eller "känslan", ett
gentemot såväl moral som vetande själfständigt
område. Allmännare bestämdt framträder den såsom
känslan af absolut beroende, men denna känsla får
inom hvarje särskild religion en i alla dess yttringar
framträdande karakteristisk egenart, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
