Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dogmatik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundsats, som uttalats redan af många katolsk-ortodoxa
medeltidsteologer — skall få en reformatorisk
innebörd, måste den sättas i samband med den
s. k. "materialprincipen" — om rättfärdiggörelsen
genom tron på Kristus allena — som ej får fattas
blott som en enskild lärosats, utan tillika anger den
väg, på hvilken skriftens innehåll öfver hufvud för
den kristne blir en honom i hans innersta bindande
auktoritet. Den heliga skrift är närmast urkunden för
den historia, i hvilken Gud i sitt handlande till
människans frälsning tillika uppenbarat sig för
henne. Men i det den såsom sådan också för människan
förmedlar bekantskapen med denna uppenbarelses
höjdpunkt, Jesu Kristi person, kan den hos henne väcka
tron på Guds i honom uppenbarade vilja att för hans
skull förlåta henne hennes synder eller rättfärdiggöra
henne och upptaga henne i sin gemenskap. På grund af
dessa erfarenheter blir närmast Kristus själf för
henne i hennes religiösa lif obetingad auktoritet
och i fullt oinskränkt mening är endast han det. Men
härmed vinner dock äfven skriften i öfrigt,
såsom vittnesbörd om den Kristus förberedande
eller från honom utgående frälsningshistorien,
uppenbarelse-värde och -auktoritet, för så vidt och i
den mån den hänvisar till honom, bekännande uttalar
hans betydelse för tron eller gifver uttryck åt
det af hans ande väckta, nya lifvet. Beviset för
en dogmatisk sats’ skriftenlighet kan därför ej
föras genom att påvisa dess öfverensstämmelse med
enskilda i bibeln innehållna utsagor, utan måste
uppvisa den såsom varande uttryck för ett väsentligt
moment i den Guds uppenbarelse, hvarpå tron och
troslifvet hvila. Det dogmatiska skriftbeviset kan
därför ej lösryckas från erfarenhetsbeviset, som har
att utvisa hvarje enskild dogmatisk sats såsom ett
integrerande led i den ur den kristna troserfarenheten
framväxande totalåskådningen. Och härmed måste åter
det s. k. traditionsbeviset organiskt förenas. En
dogmatisk läras bekännelsetrohet hvilar ej på dess
öfverensstämmelse med bekännelsens ordalydelse,
utan på den trohet, hvarmed den, om än i nya
former, oafkortadt häfdar det trosintresse,
hvilket bekännelsens bestämmelser ursprungligen
velat tillvarataga.
Historia. I den österländska kyrkan, där hellenismens
vetenskapliga traditioner fortlefde, framträdde
redan tidigt storslagna försök till en vetenskaplig
bearbetning och grundläggning af kyrkoläran. Särskildt
går Alexandria med sin kateketskola i spetsen. I
fullföljande af sin lärare Clemens Alexandrinus’
sträfvanden gaf där Origenes i sitt arbete "Peri
archon" (lat. "De principiis", om grundsanningarna)
den första fullständiga, systematiska framställningen
af kristendomens trosinnehåll, tänkt såsom motsats
till, men i mycket besläktad med den heretiska
gnosticismens system. Sin afslutande sammanfattning
får den gamla österländska kyrkans spekulation i
Johannes Damascenus’ stora verk "Pege gnoseos"
(d. v. s. kunskapens källa; vanl. citeradt "De
fide orthodoxa"), och utöfver den här fixerade
teologiska ståndpunkten har den tidigt stagnerade
grekiska kyrkan aldrig väsentligen fortskridit. —
Medan den österländska kyrkans åskådning alltigenom
präglas af hellenismens intellektualism, riktar sig
den västerländska kyrkans hufvudintresse på de etiska
och i allmänhet de praktiska frågorna. Den djupare
uppfattning af syndens och nådens problem, som här
från början framträder, riktar ock det teologiska
arbetet på dessa frågor. Men i vetenskapligt
hänseende står den västerländska kyrkan länge
tillbaka för Österlandet. Först i Augustinus, den
religiöst djupaste och största personligheten i hela
den gamla kyrkan, får den en också i teologiskt
hänseende med de grekiske jämbördig lärare. En
totalframställning af sin åskådning har han dock
gifvit endast i den mera summariska öfversiktens
form (jfr t. ex. "Enchiridion ad Laurentium" och
"De doctrina christiana"). — Medeltidens dogmatiska
arbete inskränkte sig i början till en sammanställning
af kyrkofädernas uttalanden. Men i den mån det slitna
bandet med den klassiska filosofien återknöts, växte
ock den vetenskapliga kraften och tillförsikten. Och
de system, i hvilka medeltidens dogmatiska vetenskap,
den s. k. skolastiken (se d. o.), på höjdpunkten af
sin utveckling sammanfattade hela sin tids vetande,
höra i lärdom, dialektiskt skarpsinne och fullständigt
genomarbetande af ett ofantligt stoff i sitt slag
till de mest storartade bildningar någon tid har
att uppvisa. Dock är den systematiska enheten af
mera yttre än inre art. Då skolastikens tänkande
utgår från kyrkans lära såsom den förutsättning,
som i alla sina detaljer måste fasthållas, får det
prägeln af en, sitt objekt mera utifrån analyserande
än innerligt genomarbetande, förståndsreflexion. Det
gäller att särlägga kyrkoläran i alla dess enskilda
moment, att genom subtila begreppsdistinktioner
upplösa alla motsägelser däri samt att uppvisa
dess öfverensstämmelse, resp. förenlighet, med det
naturliga förnuftet, såsom hvars representant den
grekiska filosofien, särskildt Aristoteles, "Kristi
förelöpare i de naturliga sanningarna", står såsom
en med skriften nästan jämställd auktoritet. Någon
verklig förening af dessa disparata element kommer
ej till stånd, och skolastikens egen utveckling
genom dess "tre perioder" (huvudrepresentanter
för 1:a Anselm af Canterbury, Abailard, Petrus
Lombardus, för 2:a Tomas från Aquino,
Duns Scotus och för 3:e Occam) ter sig
som ett fortskridande, slutligen i full skepsis
utmynnande, uppgifvande af tron på möjligheten att
för förnuftet uppvisa uppenbarelsens sanning. Man
drager sig alltmer tillbaka till kyrkans positiva,
juridiskt uppfattade, auktoritet allena. — Äfven den
senare katolska dogmatiken ända in i våra dagar bär
i sin hufvudriktning i det väsentliga skolastikens
drag. En mycket framstående representant har den
under reformationstidehvarfvet i Bellarmin,
från 1600-talet bör särskildt nämnas jesuiten Suarez,
från senare tid t. ex. Perrone, Gousset, Scheeben,
Simar, Liebermann. Såsom representanter
för friare riktningar må nämnas från 18:e årh.:
Klüpfel, Stattler och Sailer m. fl., från
19:e årh. Hermes, Günther, Klee, Staudenmaier,
Schell m. fl. Genom Leo XIII:s bulla "Æterni Patris"
1879 blef emellertid Tomas’ från Aquino betydelse
såsom den romerska kyrkans "normalteolog" uttryckligen
fastslagen.
I reformationens uppvisande af den rättfärdiggörande
tron såsom det kristna lifvets och därmed dess
åskådnings enhetliga princip låg i grunden ett helt
nytt dogmatiskt program inneslutet. Dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
