Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dogmatik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kristendomen bestämmes däraf, att allt här hänföres
till den genom Jesus af Nasaret fullbordade
förlossningen. Från det så bestämda fromma
själfmedvetandet hafva såväl dogmatiken som etiken
att utgå och böra ej eftersträfva något annat än att,
från olika synpunkter, beskrifva detta i dess
olika tillstånd och dess innehåll. Schleiermachers
omedelbara lärjungar äro K. I. Nitzsch, Twesten och Schweizer.
Men till hans angifna grundtankar
ansluta sig under större eller mindre modifikation
alla senare teologiska riktningar, hvarvid dock
hans inflytande korsas af inflytandet å ena sidan
från de andre store tänkarna, särskildt Hegel och
Kant, å andra sidan från den religiösa och kyrkliga
väckelse, som ungefär samtidigt bryter igenom. Minst
är hans inflytande på den hegelianiserande teologien
(Biedermann, Pfleiderer). En förening af hans och
Kants åskådning försöker Lipsius. Mycket stark
är hans inverkan, vid sidan af den spekulativa
filosofiens och det kyrkliga lifvets, på flertalet af
de teologer, som bruka sammanfattas under den ytterst
sväfvande rubriken: "förmedlingsteologien". Dit
pläga ungefärligen räknas: Rothe, Hase, J. P. Lange,
J. Müller, Dorner, Martensen, Kahnis,
F A. B. Nitzsch. Martensen, ursprungligen starkt
påverkad af Hegel, närmade sig alltmer till den
konfessionella riktningen. Inom denna intager den
s. k. Erlangen-teologien främsta rummet, representerad
af v. Hofmann, Thomasius, v. Frank, v. Oettingen,
Ihmels m. fl. Nära dessa står Luthardt. Von
Hofmann torde näst Schleiermacher vara 1800-talets
mångsidigast inflytelserike teolog. På yttersta högra
flygeln står den s. k. repristinationsteologien, som
i 1600-talets ortodoxism ser lutherdomens klassiska
uttryck, med Philippi, Kliefoth, Vilmar, Hengstenberg
m. fl. som betydande representanter. Relativt
afsides från de stora utvecklingslinjerna står
den s. k. bibel-teologiska skolan (Beck, Kübel m. fl.,
i Sverige Myrberg m. fl.), som, med återgång till
den württembergska pietismen (Bengel o. s. v.),
sträfvar att direkt ur skriften hämta fram ett gudomligt sanningssystem.
De hvarandra närstående A. H. Cremer och Kähler
(särskildt den sistnämnde af stor betydelse) höra genom sitt
bibelteologiska program samman med Beck,
eljest med den konfessionella riktningen. De nyare
författare, som på svenska framlagt fullständiga
framställningar af dogmatiken, Björling, S. L. Bring,
finnen Granfelt, J. A. Ekman, stå i hufvudsak
på konfessionell grund, under inverkan: de tre
förstnämnde företrädesvis från Erlangen-skolan
och Martensen (Bring med starka spekulativa
intressen), den sistnämnde från Beck. — De
nyare representanterna för de nämnda riktningarna
träda i gemensam motsats till Albrecht Ritschl
(dogmatiskt hufvudarbete "Die christliche lehre von
der rechtfertigung und versöhnung", 1870—74), hvars
namn i viss mån betecknar en ny utgångspunkt för den
teologiska grupperingen. Äfven han går tillbaka till
Schleiermacher, men fäster sig särskildt vid dennes
betonande af religionens positiva art och skärper
detta till det yttersta. Mot allt tal om naturlig
religion eller uppenbarelse liksom mot all mystik är
han ytterligt misstänksam. En uppenbarelse är för honom
i grunden gifven endast i Jesu Kristi historiska
person, som starkt isoleras äfven gentemot
"uppenbarelsehistorien" i öfrigt. Dogmatiken
har ej (mot Schleiermacher) att analysera den
kristnes erfarenhet, utan att framlägga det
normativa sanningsinnehållet i Jesu evangelium. I
kunskapsteoretiskt afseende återgående till Kant
(resp. Lotze), ställer han sig afvisande mot all
metafysik och spekulation i teologien: den religiösa
kunskapen löper ut i "värdeomdömen". Bland från
Ritschl utgående teologer må nämnas: J. Kaftan,
Herrmann, H. Schultz, Reischle, Gottschick, i Sverige
Fr. Fehr. Af dessa har blott Kaftan — med starkt
mildrande af mästarens ensidigheter — framlagt ett
utfördt dogmatiskt system. Om en Ritschls skola
i egentlig mening kan knappt längre talas, dock
fortverka alltjämt hans impulser kraftigt, om än i
divergerande riktningar. Medan det en tid såg ut,
som skulle för arbetet på de kritiska och historiska
problemen intresset för de dogmatiska frågorna
alldeles träda tillbaka, har arbetet på dessa på
sista tiden med förnyad ifver upptagits. I det sätt,
hvarpå detta koncentrerar sig kring de grundläggande
frågorna, medan omfattande systembildningar synas
låta vänta på sig, afspeglar sig emellertid det ännu
otillfredsställda sökandet efter nya riktlinjer.
Litt.: Till artikeln i dess helhet:
inledningarna till de flesta af nyare dogmatikers
system (särskildt utförlig: v. Oettingen,
"Lutherische dogmatik. I. Principienlehre",
1897) och framställningarna af den teologiska
encyklopedien. Därtill särskildt (ur senaste tidens
litteratur): P. Lobstein, "Einleitung in die
evangelische dogmatik" (1897), E. Grützmacher,
"Hauptprobleme der gegenwärtigen dogmatik" (i
"Studien zur systematischen theologie", 1904),
J. Kaftan, "Zur dogmatik" (1904), W. Herrmann,
"Christlich-protestantische dogmatik" (i "Kultur der
gegenwart", 1906). — Till dogmatikens historia. Gamla
tiden och medeltiden: Harnacks, Seebergs och Loofs’
m. fl. dogmhistorier. Den protestantiska teologien:
W. Gass, "Geschichte der protestantischen dogmatik"
(1854—67), G. Frank, "Geschichte der protestantischen
theologie" (1862—1906), I. A. Dorner, "Geschichte
der protestantischen theologie" (1867), Kahnis,
"Der innere gang des deutschen protestantismus"
(1874). God och lättillgänglig öfversikt öfver den
lutherska ortodoxismens system: H. Schmid. "Dogmatik
der evangelisch-lutherischen kirche" (7:e uppl. 1893);
jfr ock Luthardt, "Kompendium der dogmatik"
(10:e uppl. 1900). Liknande för den reformerta
ortodoxien i A. Schweizers "Glaubenslehre der
evangelisch-reformierten kirche" (1847). 18:e—19:e
årh:s teologi: Landerer, "Neueste dogmengeschichte"
(1881). 19:e årh:s teologi: O. Pfleiderer, "Die
entwicklung der protestantischen theologie seit Kant"
(1891), F. H. R. v. Frank, "Geschichte und kritik der
neueren theologie" (3:e uppl. 1898), Kattenbusch,
"Von Schleiermacher zu Ritschl" (3:e uppl. 1903).
E. Bg.
Dogmatiker (grek. dogmatikos), idkare af
dogmatikens vetenskap; anhängare af ett dogmatiskt
betraktelsesätt.
Dogmatisera (jfr Dogm), framställa dogmer; upphöja
en åsikt till trossats; i omtvistliga frågor yttra
sig i en afgörande ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
