Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diarré - Dias, Bartholomeu. Se Diaz B. - Dias, Antonio Gonçalves - Diaskevast - Diaspor - Diaspora - Diasporometer - Diastas - Diastole
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af en specifik sjukdom, dels ett enstaka
fenomen, framkalladt af diverse tillfälliga
orsaker, såsom födans beskaffenhet, medikamenter,
psykiska tillstånd (oro etc.). Diarréets
behandling rättar sig efter grundlidandet
och består först och främst i att förebygga en
fortsatt inverkan af den framkallande orsaken.
I. H.
Dias, Bartholomeu. Se Diaz, B.
Dias, Antonio Gonçalves, brasiliansk skald, f. 10
aug. 1823, d. 3 nov. 1864, studerade vid Coimbras
universitet, blef vid återkomsten till Brasilien
professor i historia i Rio de Janeiro och sändes
af regeringen på flera vetenskapliga expeditioner.
Diktsamlingen Primeiros cantos (1846) förskaffade
honom genast en popularitet, som ökades af Segundos
cantos (1848) och Ultimos cantos (1851). D. skref
skådespelen Leonor de Mendonça, Boabdil, Beatrice
Cenci och Patkul, ett ofullbordadt epos, Os
tymbiras, samt en ordbok öfver ett indianspråk
Diccionario da lingua tupy (1858). D.
vistades flera år på Europas kontinent och utgaf
själf 1857 en upplaga af sina lyriska dikter,
Cantos, i Leipzig. Hans dikter blefvo förebildande
genom sin nationella prägel, lokalfärgen och
behandlingen af gamla indianska motiv; med
hans episka diktning samt erotiska och elegiska
lyrik kulminerar romantiken i Brasiliens vitterhet.
Efter D:s död utkommo hans Obras posthumas (1866).
(E. S—f.)
Diaskevast (grek. diaskeuastes,
"anordnare", "färdiggörare"), under den klassiska
forntiden en person, hvilken i litterärt intresse
bearbetade och ordnade äldre författares texter.
Diaskevaster kallades i all synnerhet en grupp af
för öfrigt föga bekanta grammatiker, hvilka under
5:e och 4:e årh. f. Kr. sysslade med redigerandet
af den Homeriska texten. Dessa diaskevaster
voro i sitt arbete i det hela okritiska och
ytliga samt utmärkte sig genom att i de Homeriska
sångernas text godtyckligt inflicka en mängd
oäkta tillägg. — Ordet diaskevast har äfven i
nyare tid begagnats, näml. om sammanställare
af t. ex. de spridda delarna af ett folkepos.
Så om Lönnrot i förhållande till Kalevala-sångerna.
A. M. A.
Diaspor Hauy (af grek. diaspeirein, sprida,
förskingra), miner., ett sällsynt mineral, som
någon gång förekommer kristalliseradt. Det består
af lerjord och vatten (Al2 O3, H2 O eller Al O
. OH) samt är genomskinligt till genomlysande.
Dess färg är hvit, stundom med dragning åt
gult, grönt eller blått. När det upphettas
för blåsröret, sönderfaller det till
små hvita, glänsande fjäll. Det finnes i
Ural, Ticino, Sillerthal, Pennsylvania och Ungern.
(A. Hng.)
Diaspora, grek. (af diaspeirein,
förskingra), egentl. förskingring, en stundom
förekommande gemensam benämning på sådana kristna
församlingar, som äro kringspridda på områden, hvarest
en annan religion än församlingarnas är den
härskande. I nya testamentet och den dåtida
litteraturen användes detta ord i fråga om de judar
eller judekristna, som lefde kringströdda här och
där bland hedningarna, synnerligast i Egypten
och Mindre Asien (Joh. 7: 35; 1 Petr. 1: 1; Jak. 1: 1).
I den teol. litteraturen har ordet blifvit en terminus
technicus för den stora judiska kolonisationen i
romarriket omkr. 200 f. Kr.—150 e. Kr.
Herrnhutarna beteckna därmed de medlemmar
af sin sekt, som ej äro boende inom moderförsamlingen
i Herrnhut. I nyaste tid har uttrycket börjat
användas om de i katolska länder på spridda håll
lefvande evangeliske bekännarna eller i allmänhet
om trosförvanter, som lefva midt ibland en
befolkning af annan bekännelse. I anslutning till
Gustaf-Adolfsföreningen bildades i Tyskland 1882
en diasporakonferens, hvars verksamhet omfattar
alla världsdelar. Sedan 1902 utgifves i Marburg en
tidskrift för de tysk-evangeliske i utlandet.
Diasporometer (af grek. diaspeirein, sprida, skingra,
och metron, mått), fys., instrument för bestämmande af
det förhållande, hvari de brytande vinklarna hos två
prismor af olika ämnen måste stå till hvarandra, för
att prismorna skola tillsammans bilda ett akromatiskt
system, så att en ljusstråle, som genomgått de båda
prismorna, brytes, utan att färgspridning uppkommer.
L. A. F.*
Diastas (af grek. diastasis, splittring), kem.,
kollektivnamn för ferment eller enzym (se d. o.), som
spjälka stärkelse i maltos och dextriner. Namnet gafs
af Payen och Persoz 1833, men redan 1814 hade Irvine
med Kirchhoff observerat stärkelsens försockring
genom malt, och nästan samtidigt hade Saussure
undersökt det stärkelselösande ämnet. Diastaser
förekomma allmänt i växtriket, där de företrädesvis
bildas i frön vid deras groning, således där de
behöfvas för stärkelsens försockring. Afsöndringen
af diastas är då oftast lokaliserad, t. ex. i
sädeskornen till scutellum-epitelet (Brown,
Morris). Diastas framställes bäst ur malt genom
extraktion med utspädd alkohol och extraktets
fällning med vattenfri alkohol. Man erhåller så ett
hvitt amorft pulver, som torkas i vakuum. Detta
preparat kan ytterligare renas genom att gång på
gång lösas i vatten och omfällas med alkohol samt
genom dialys, hvarvid fällningen befrias från en del
salter. Ehuru diastasens kemiska natur ännu ej är
utredd, anses den af de flesta vara ett ägghviteartadt
ämne (albumos). Diastasen har som andra enzymer
ett temperaturoptimum för sin verksamhet, hvilket
ligger vid 60°—70°, hvaremot starkare upphettning
(90°—100°) af lösningen förstör diastasen; i torrt
tillstånd uthärdar den temperaturer till 150°. Den
skadas (förgiftas) i likhet med andra enzymer af ringa
mängder blåsyra, tunga metallers salter m. fl. ämnen;
kolsyra befordrar däremot kraftigt diastasverkan. I
egenskap af enzym förmår diastas att sönderdela
jämförelsevis mycket stora kvantiteter stärkelse —
ungefär 5,000 gånger sin egen vikt. Brown och Morris
antaga 3 slags diastaser, sekretionsdiastas, verksam
i groende frön, translokationsdiastas i öfriga
stärkelsehaltiga växtdelar och cytas. Sedan gammalt
användes såsom reagens för diastas enligt Schönbein
en blandning af guajaktinktur och vätesuperoxid,
hvilken åstadkommer en blåfärgning. Emellertid har
det visat sig, att denna reaktion ej får tillskrifvas
diastasen själf, utan ett ofta medföljande oxiderande
enzym. — Äfven i djurkroppen finnas diastaser,
särskildt i saliven (ptyalin) i pankreas och i
tarmsaften. På grund af att fransmännen benämna alla
enzymer "diastases" har man infört beteckningen
amylas för de stärkelsespjälkande enzymerna.
H. E.
Diastole (grek. diastole),
"isärdragning". 1. Metr. Den af den metriska accenten
(ictus) stundom verkade förlängningen af en i sig
själf kort stafvelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
