Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 319-320 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diastole - Diastyl - Diaterman

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

2. Språkv. Ett skriftecken, till utseendet
liknande ett vanligt komma, hvilket i grekisk
skrift begagnas mellan sammansättningsleden i
enklitiskt sammansatta ord för att skilja dessa
från lika ljudande enkla ord (t. ex. ὅ, τι,
hvad som helst som, och ὅτι att).
A. M. A.

3. Fysiol. Det tillstånd, i hvilket hjärtats
särskilda afdelningar befinna sig, när deras
muskelväggar äro slappa, icke sammandragna.
När ordet diastole begagnas med afseende
på hela hjärtat (såväl kammare som förmak)
under normala förhållanden, betecknas därmed
således detsamma som "hjärtpaus", eller
den korta period af hvila, som åtföljer hvarje
hjärtats sammandragning. Jfr Systole.
C. L.

Diastyl (grek. diastylos, af dia, åtskils, och
stylos, kolonn), bygnk., en kolonnad, där afståndet
mellan kolonnerna vid basen är 3 gånger så stort som
kolonnskaftets bredd (diameter) vid basen. Enligt den
romerske arkitekten och skriftställaren Vitruvius
särskilde grekerna vid användandet af kolonner 5
olika sätt för dessas uppställning:

pykno stylos	med afståndet mellan kolonnerna	1 1/2	gång	kolonndiam.
systylos	»	2	gånger	»
eustylos	»	2 1/4	gång	»
diastylos	»	3	gånger	»
areostylos	med ännu större kolonnmellanrum.

Ingen af dessa typer återfinnes dock exakt på
någon af de till vår tid bevarade grekiska
tempelbyggnaderna. Vitruvius förklarar
eustyl-ställningen vara den riktigaste. På de
befintliga grekiska templen varierar det angifna
relativmåttet mellan 1 1/4 och 1 3/4; de vanligaste
tyckas ha varit 1 3/5 (Theseion) och 1 2/5 (Parthenon).
I. G. C.

Diaterman (af grek. dia, genom, och therme, värme),
fys., som genomsläpper värme. — Diatermanism,
Diatermanitet l. Diatermansi, egenskapen att vara
diaterman, d. v. s. att genomsläppa infallande
värmestrålar. Olika ämnen hafva denna egenskap i
högst olika grad. I första rummet beror detta därpå,
att det infallande värmet kan, liksom ljuset, vara
af väsentligen olika slag. Man skiljer först och
främst mellan mörkt värme och ljust värme. Mörka
värmestrålar utgå från en kropp, hvars temperatur
ej är tillräckligt hög för att den skall vara
själflysande. Uppvärmes kroppen tillräckligt, börjar
den utsända äfven ljusa strålar: först röda och sedan
strålar af de öfriga färgerna inom spektrum. Äfven de
ljusa strålarna äro åtföljda af värme, och det finnes
således lika många olika slag af ljusa värmestrålar,
som det finnes färger i spektrum. Redan Melloni
iakttog, att kropparnas förmåga att genomsläppa
värme är väsentligen olika med deras förmåga
att genomsläppa ljusstrålar. Svart glas, fastän
ogenomskinligt för ljuset, genomsläpper värme; alun,
ehuru genomskinligare än t. ex. turmalin, försvagar
genomgående värmestrålar mer än denna kristall. Man
inser lätt, att intensiteten hos genomgående strålar
måste minskas med tjockleken af det lager, som de
hafva att genomtränga, och att genomskinligheten
för värmet ökas, om begränsningsytorna äro
väl polerade. I huru väsentlig grad värmekällans
beskaffenhet inverkar kan ses af nedanstående tabell,
upptagande fyra olika värmekällor. Siffrorna utmärka
intensiteten hos de värmestrålar, som genomgått en 2,6
mm. tjock skifva af de uppräknade ämnena, under
antagande att de infallande strålarnas
intensitet varit 100.

Skifvor af		Locatellis		Glödande		Koppar, 400		Koppar, 100
		lampa		platina		gr. varm		gr. varm
bergsalt		92		92		92		92
flusspat, färglös		78		69		42		33
spegelglas		39		24		6		0
bergkristall		38		28		6		0
turmalin, mörkgrön		18		16		3		0
alun, färglös		9		2		0		0
is		6		0		0		0

Af de ofvan uppräknade ämnena är bergsaltet det enda,
som i lika grad genomsläpper alla de undersökta slagen
af värmestrålar, hvaremot de öfriga, alltefter
värmekällans beskaffenhet, i högst olika grad
förändra det infallande värmets intensitet. Äfven
de mest diatermana, icke gasformiga kroppar,
såsom bergsalt och sylvin, äro ogenomskinliga för
några slags strålar, s. k. reststrålar (Rubens). De
kortaste ultravioletta strålarna absorberas starkt af
alla ämnen, äfven de mest genomskinliga, såsom luft
(Schumann). Glaset genomsläpper en icke obetydlig
del af strålarna från lamplågan, men tillåter
icke de mörka värmestrålarna att gå igenom. Detta
är af stor betydelse vid användningen af glas
till fönster. Solljuset med dess värme tränger
in i våra bostäder och absorberas af föremålen
därinne, hvilka i sin ordning afgifva mörka
värmestrålar; men dessa kunna ej tränga tillbaka
ut. Hettan under ett drifhusfönster, en allom känd
företeelse, förklaras genom denna lag för glasets
diatermanitet. Värmestrålar, som redan genomgått ett
eller flera ämnen, blifva därigenom förändrade, så
att de mer eller mindre lätt genomgå nya ämnen. Låter
man t. ex. de strålar, som först gått igenom en
alunskifva, falla på en annan skifva af samma ämne,
så genomgås denna senare af 90 proc. utaf de strålar,
som falla på densamma. Är däremot den första skifvan
af kristalliserad gips, så tränga sedan endast
47 proc. genom en alunskifva. Dessa egenskaper
hos det strålande värmet föranledde Melloni till
det antagandet, att hvarje diatermant ämne har en
viss värmefärg, d. v. s. att det absorberar vissa
strålar och låter andra gå igenom, liksom färgadt glas
genomsläpper de ljusstrålar, som hafva glasets färg,
men absorberar de öfriga. De strålar, som genomgått
ett ämne, blifva sålunda termaniserade och genomgå ett
nytt föremål nästan oförsvagade, om detta senare har
samma värmefärg, men blifva i annat fall mer eller
mindre försvagade. — Äfven vätskor och gaser hafva
blifvit undersökta med afseende på sin förmåga att
genomsläppa värme (gaserna företrädesvis af Magnus,
Tyndall och K. Ångström). Vätskorna inneslutas för
detta ändamål i små kärl, begränsade af parallella,
planslipade väggar af bergsalt, och gaserna i
rör, hvilkas bottnar äro af detta ämne. — Gasernas
genomtränglighet för värme är högst olika, så att, om
den värmeabsorption, som försiggår i luft, sättes =
1, är absorptionen i svafvelväte af samma tryck 390
och i ammoniak 1,195 (Tyndall). Värmeabsorptionen
ökas, d. v. s. gasen blir mindre diaterman, vid
ökadt tryck. En gas absorberar i allmänhet mer,
ju mera komplicerad dess molekylers

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>