Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1369-1370 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dante Alighieri

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Convivio (gästabudet), hvari han ämnade meddela fjorton
af honom författade canzoni, af hvilka hvar och en
skulle beledsagas af en vägledande encyklopedisk
kommentar. Arbetet förblef dock ofulländadt, och
ehuru det i sitt fragmentariska skick bildar en rätt
stor volym, omfattar det blott inledningen och
tre canzoni med därtill fogad kommentar. Det är
mycket sannolikt, att detta arbete trängdes undan,
först af hans politiska intressen, men därefter och
i all synnerhet af den allt fastare formade planen
att genom en storslagen lärodikt visa mänskligheten
vägen till jordisk lycka och himmelens salighet. Il
Convivios största betydelse ligger däri, att man
genom detta verk kan följa D:s andliga utveckling
från ungdomsårens "Vita nuova" till den mognade
mannaålderns storslagna Commedia.

Dantes grafvård (af Pietro Lombardi) i Ravenna.

Till politiskt skriftställarskap föranleddes D. af
sin okufliga längtan att få återvända till sin
fädernestad. Han insåg, att han icke kunde nå detta
mål på annan väg än genom att framkalla en opinion
till förmån för ett starkt kejsardöme, som i Italien
kunde bilda motvikt mot påfvens egennyttiga politik
och det franska inflytandet. Denna öfvertygelse,
som spirat fram ur hans hat mot Bonifatius VIII,
upphofsmannen till hans lifs stora olycka, dref
honom alltmera afgjordt öfver till ghibellinernas
läger. Kraftigt och verksamt omfattade han den
åsikten, att Italiens intressen bäst tillgodosåges
genom att förmå den tyske kejsaren, Henrik VII af
Luxemburg, att i spetsen för en här bege sig till Rom
för att krönas där och sålunda vinna erkännande som
landets högsta världsliga öfverhet. I sådant syfte
skref han på latin manande bref till olika personer
och korporationer, och han författade, likaledes på
latin, en politisk skrift, De Monarchia, hvari han
utreder och försvarar den skolastiska uppfattningen,
att världen bör i högsta instansen ledas af tvenne
öfverhufvud, påfven för de andliga angelägenheterna
och kejsaren för de världsliga. - Henrik VII kom
verkligen till Italien, och D. hälsade i honom den
store befriaren, som skulle i landet återföra lugn
och god ordning och för honom själf öppna Florens’
portar. Men hans förhoppningar gäckades grymt genom
Henriks ringa framgångar, och då denne furste 1313
bortrycktes af döden, återstod för D. endast full
visshet att nödgas sluta sin lefnad i landsflykt.

Af omständigheternas tunga tvång blef D. efter 1313
sålunda så godt som uteslutande hänvisad till studier,
kontemplation och diktkonst. Under förhållanden,
som bättre motsvarat hans egna önskningar, hade
han sannolikt aldrig fått tillräcklig arbetsro för
att fullända sin länge planlagda Commedia; det är
sålunda D:s bittert kända, hopplösa landsflykt,
som eftervärlden har att tacka för detta enastående
mästerverk i högstämd diktkonst.

Redan i slutet af "Vita nuova" antyder D., att
Beatrices tidiga bortgång gaf honom den första starka
känningen af jordelifvets fåfänglighet. Mannaålderns
bittra pröfningar stärkte denna känsla, och han var
nu fullt färdig att rikta sin andes hela kraft mot
andarnas värld och att gifva en skildring af tillvaron
hinsidan grafven, hvilken för hans af mystik fyllda
sinne egde större realitet än den jordiska. Denna idé
att skildra de döde och deras boningar var icke ny,
ty i detta hänseende hade D. många föregångare inom
den medeltida latinska visionslitteraturen. Men det
var endast själfva grundtanken, som hämtades från dem,
i utförandet gick han fullt själfständigt till väga,
dock utan väsentliga afvikelser från den ortodoxa
kyrkans lära om lifvet efter detta.

Hans dikt utfördes sålunda i tre stora afdelningar,
"cantiche", en för hvardera af andevärldens tre
riken: helvetet (Inferno), skärselden (Purgatorio)
och de saliges boningar (Paradiso). Dessa tre riken
omfatta hela universum, sådant man föreställde sig
detta enligt Ptolemaios’ system. Helvetet bildade en
under jordskorpan befintlig trattlik grufva, hvars
cirkelcentrum befann sig rätt under Jerusalem. Dess
kretsformiga afsatser blefvo mot djupet allt trängre,
och den slutade i en spets i jordens medelpunkt,
världens centrum. Till de gradvis ordnade kretsarna
skickades de fördömde i öfverensstämmelse med
tyngdlagen, d. v. s. att för sådana mindre tungt
vägande synder, som endast äro yttringar af svag
motståndskraft mot syndiga böjelser, ledo deras
utöfvare sitt straff i de öfre kretsarna. Verklig
ondska och svekfullhet, som djupt sänkte rättvisans
vågskål, medförde förvisning till de djupast belägna,
trånga kretsarna, där straffen voro hårdast och mest
afskräckande. I trattens nedre ända befann sig likt
en propp en jätte af kolossala dimensioner, djäfvulen
själf, den trehöfdade Lucifer. Ursprungligen en af de
främste i änglaskaran, hade han af högmod revolterat
mot Gud, hvarför han utstöttes ur himmelriket. Af sin
tunga synd drogs han ned mot världsalltets medelpunkt
och fastnade där. Då han i sitt fall nalkades jorden
från den mot vår hemisfär motsatta sidan, drog allt
fastland sig undan och hopade sig till ett högt berg,
beläget på södra halfklotet, diametralt motsatt
Jerusalem. Detta af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>