Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dante Alighieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vacker och egendomligt fängslande skildring i en
skrift, åt hvilken han själf ger benämningen Vita
nuova (tidigast från 1293), som af några anses
liktydig med "i lifvets vår", andra åter ge däråt
betydelsen "nytt lif", "pånyttfödelse". Båda dessa
tolkningar ega sitt berättigande, ty han tecknar här
gången och utvecklingen af sin ungdoms kärlekssaga,
men på samma gång antyder han den själens luttring,
som framkallades af hans djupa sorg öfver att ej
här på jorden kunna återse Beatrice, som nu från
andevärlden manade honom att rikta blicken upp mot
högre rymder. Denna skrift består af systematiskt
ordnade, vid skilda tillfällen författade
sånger, för hvilka alla han låter Beatrice utgöra
medelpunkten. Dessa dikter beledsagas af en kommentar,
hvari han redogör för deras anledning och rätta
betydelse och äfven skildrar händelser, som med dem
stå i samband. Han afslutar skriften med berättelsen
om en vision, efter hvilken han beslöt att ej vidare
orda om föremålet för sin kärlekslängtan, förr än han
kunde än värdigare förhärliga sin Beatrice och då om
henne "sjunga så, som ingen någonsin sjungit om en
kvinna". Häri kan ligga en antydan om La Commedia,
som från en synpunkt får anses utgöra en apoteos af
Beatrice. (Om "Vita nuova" se O. Levertin i "Diktare
och drömmare", 1898).
Men D. tillhörde dessa rikt begåfvade naturer, hos
hvilka ett svallande känslolif finnes förenadt med
energi och verksamhetsbegär. Mot slutet af 1200-talet
fingo florentinarna åter upplefva oroliga tider, och
partistriderna, som varit endast dämpade, utbröto nu
i full låga. Ghibellinerna, som efter Hohenstaufen
Manfreds nederlag mot Karl af Anjou vid Benevento
1266 blifvit förjagade från Florens, trängde nu
på igen, men utan framgång, sedan de 1289 förlorat
slaget vid Campaldino, hvari man har skäl antaga,
att D. aktivt deltog, och däraf framgår, att han
ej var främmande för krigaryrket. För nämnda seger
hade florentinarna främst att tacka den guelfiskt
sinnade adelsgruppen, som därigenom blef öfvermodig
och kräfde vidgad andel i stadens styrelse. Härigenom
uppstod en ny partibildning inom själfva guelferna,
som nu sönderföllo i två hvarandra motsatta partier:
neri ("de svarte"), i spetsen för hvilka stod
adelns flertal, som sökte stöd i stadens lägre, lösa
befolkning, och bianchi ("de hvite"), som utgjordes
af borgarklassen och dess anhängare. Till detta
senare parti hörde D., och man får antaga, att han
tidigt blef en verksam medlem däraf, ty af dokument,
som ännu finnas i behåll, vet man, att han deltog
i det offentliga lifvet. Att han gjorde sig bemärkt
för duglighet och klokhet, framgår däraf, att han vid
35 års ålder år 1300 för tiden 15 juni-15 aug. utsågs
till en af stadens sex priorer. För att få ett slut på
partislitningarna beslöts nu att landsförvisa de mest
framskjutne medlemmarna af neri-partiet. Dessa tydde
sig till påfven Bonifatius VIII och utverkade, att den
franske prinsen Karl af Valois fick i uppdrag att med
härsmakt begifva sig till Florens för att där skydda
deras rätt. Med hans tillhjälp kom neri-partiet till
makten, och i sin tur landsförvistes nu, i jan. 1302,
bianchi-partiets främste ledare; bland dem var D.,
som sedan aldrig fick återse sin födelsestad, utan
var dömd att som landsflykting tillbringa de tjugu
sista åren af sin lefnad.
Om D:s enskilda lif under denna hans politiska period
vet man endast, att han före 1296 trädde i äktenskap
med Gemma de’ Donati och att han med henne fick fyra
barn, af hvilka sonen Pietro kommenterat sin faders
stora dikt Commedia. D:s maka stannade kvar i Florens,
och de återsåga aldrig hvarandra. Man finner henne
aldrig nämnd i D:s skrifter, och det är uppenbart
att för honom äktenskapet bildar en episod af mycket
ringa betydelse. Trots äktenskap, offentliga värf
och politiska slitningar låg Beatrices bild, om än
stundom undanträngd, troget kvar i hans minne.
Att för alltid nödgas lämna sin fädernestad kände
D. som ett mycket hårdt slag, och han klagar
ofta öfver den hemlöse, fattige landsflyktingens
bittra öde. Till en början slöt han sig till sina
olycksbröder och gjorde med dem fruktlösa bemödanden
att få återvända till Florens. Men han vantrifdes
i deras sällskap och började snart ensam ett
kringirrande lif, under hvilket han tydligen besökt
många olika trakter af Italien, ty i en ofulländad
latinsk skrift, De vulgari eloquentia, har han med
verklig sakkännedom karakteriserat italienskans
dialektförhållanden. Om hans vistelseorter under
hans båda senaste decennier har man endast sparsamma
upplysningar. Man antager nästan med visshet, att
han mot slutet af sin lefnad under flera år i
Verona var en omhuldad gäst hos stadens styresman Can
Grande della Scala. På inbjudning af grefve Guida
da Polenta begaf han sig omkr. 1320 till Ravenna,
där han fick sammanträffa med två af sina barn, sonen
Pietro och dottern Beatrice. Att han tidigare gjort
en längre vistelse i den lärda universitetsstaden
Bologna anses som säkert, och icke osannolikt är, att
han sträckt sina irrfärder ända till Paris. Ansedd
som en klok och erfaren man, blef han våren 1321 i
ett politiskt uppdrag af Guido sänd till Venezia,
hvarifrån han återkom sjuk. Sin lefnad slutade han
i Ravenna 13 sept. 1321. Hans likbegänselse firades
med stor högtidlighet, hvaraf framgår, att man redan
före hans död börjat inse och uppskatta hans snille.
Som landsflykting utan fast hemort var D. afstängd
från sådan kommunal verksamhet, som mot slutet af
hans vistelse i Florens tagit tid och intressen
i anspråk. Med rikt tillfälle att egna sig åt
lärda studier förvärfvade han snart en vidsträckt
beläsenhet. Han studerade ifrigt den latinska
litteraturens då kända författare, särskildt
Vergilius, hvars dikter han kunde uppläsa ur minnet,
och Cicero, hans stora filosofiska auktoritet
näst efter Aristoteles, som då stod på höjden af
anseende och för hvilken D:s vördnadsfulla beundran
var obegränsad. Med Versio vulgatas bibeltext var
han mycket förtrogen, och han var väl bevandrad i
de förnämste skolastikernas skrifter, bland hvilka
han bäst tillegnat sig och trognast följde dem af
Tomas från Aquino. Genom inträngande studium af sådana
och andra skrifter, t. ex. Elementa astronomica af
Alfraganus, blef hans minne fylldt af varierad lärdom,
och han lämnar ett slående bevis på den otroliga
studiekraft, som utmärkte flera af medeltidens rikast
begåfvade intelligenser.
Redan omkr. 1306 kände han sig färdig att dokumentera
sig för lärdom och att till andras gagn framlägga
frukterna af sina studier. I denna afsikt började
han en vidlyftigt planlagd skrift, Il
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
