Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dante Alighieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett ändlöst haf kringflutna berg utgör reningsberget,
skärselden, Purgatorio, och liknar en afhuggen
kon med afsatser för hvar och en af de sju
dödssynderna. Äfven här tillämpas tyngdlagen;
den lägsta afsatsen är sålunda nu platsen för dem,
som varit behäftade med den tyngst vägande synden,
högmod. Därefter följa i riktning uppåt de öfriga
syndkategorierna i följande ordning: afund, vrede,
andlig tröghet, girighet, fråsseri, otukt. Han har
nu troget följt den af Tomas från Aquino angifna
rangordningen synderna emellan.
Purgatorioberget bildar upptill en ljuflig högslätt,
det jordiska paradisets lustgård. De genom straffande
luttring för saligheten mognade själarna samlas där
och föras af änglar upp i himmelriket, Paradiso,
som utgöres af nio koncentriska sfärer, hvilka befinna
sig i ständig rotation och rotera hastigare i den mån
de äro aflägsna från jorden. I den närmast vår jord
befintliga sfären har månen sin bana; i de följande
Mercurius, Venus, solen, Mars, Jupiter, Saturnus,
hvarefter kommer fixstjärnhimlen och ytterst af allt
rörligt kristallhimlen. Därutanför vidtager Empyrén,
orörlig och stilla, platsen för Gud, den absolut klara
ljuspunkten, och för alla heliga före eller efter
Kristi tillkommelse; amfiteatraliskt ordnade kring en
sjö af ljus bildar deras gruppering Rosa celestiale.
Sådan tänkte sig D. ramen till andarnas värld, som
omfattar vida större rymder än den trånga kretsen
för jordelifvets äflan. Teckningen är utförd med
matematisk noggrannhet och vittnar om den starka
konstruktiva kraften i D:s fantasi. Att han länge
och noga planlagt sitt verk, framgår också däraf,
att man redan i "Il Convivio" återfinner flera af
de spekulativa utredningar, som ligga till grund för
hans uppfattning af andevärlden och den för densamma
stadfästa ordningen.
Sin i en vision verkställda färd genom andarnas riken
förlägger D. till påskveckan af kyrkans jubelår,
1300, ehuru han först långt senare började att i
pennan fatta sin dikt. Han får därigenom tillfälle
att ge profetians form åt alla anförda tilldragelser,
som timat efter 1300. I inledningssången skildras
huruledes han under sömnen, syndasömnen, drömde, att
han befann sig i en trång och mörk dal, från hvilken
han förgäfves sökte komma upp i ljusare rymder, emedan
han ständigt motades af tre vilddjur, syndasymboler,
en panter, ett lejon och en varginna. Rådvill och
försagd, ser han sig omkring åt alla sidor för att
finna räddning, då han på något afstånd märker en
person, till hvilken han tar sin tillflykt. Det är
Vergilius, som nu meddelar, att Beatrice, som från sin
plats i himlen varsnat hans svåra belägenhet, skyndat
ned till underjorden och där uppsökt Vergilius,
som hon gifvit i uppdrag att leda D. bort från dessa
farliga nejder, dock icke genom att direkt återföra
honom upp i solljuset, utan på en helt annan väg,
genom andevärlden. Så börjar deras vandring till
underjorden.
Sedan de passerat helvetets förgård, en vid rymd,
afsedd för alla sådana, som i lifstiden varit
hvarken goda eller onda, komma de ned i den första
kretsen. Där finna de samlade alla dem, som icke varit
i tillfälle att få del af frälsningen genom Kristus,
vare sig de lefvat före honom eller af annan anledning
icke kunnat däraf bli delaktiga, och ej heller höra
till de utvalde, som af Kristus, då han
nedsteg i dödsriket, fördes upp bland de salige. Där möta
de ett stort antal af antikens stormän, och Vergilius
ger sig i språk med några af dem. Deras tillvaro är
icke kvalfull, men de lefva i en hopplös längtan
att få skåda det högsta goda. I den andra kretsen
straffas de, som syndat genom oloflig kärlek. Där
råkar han Paolo Malatesta och Francesca da Rimini,
hvilket sammanträffande ger anledning till hans berömda
skildring af deras olyckliga kärleksöde.
 |
| Bild till 3:e sången i "Divina Commedia": Dante och Vergilius vid helvetets förgård. (Efter en handskrift i Vatikanen från slutet af 1400-talet.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
