Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk-västindiska öarna - Danskön - Danslekar - Dansmusik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligga i närheten af Portorico, ö. om denna. S:te Croix
har en areal af 218,3, S:t Thomas 86,2 och S:t Jan
54,4 kvkm. Tillsammans hade de 1901 30,527 inv. (däraf
S:te Croix 18,590, S:t Thomas 11,012 och S:t Jan
925), af hvilka 14,043 män och 16,484 kvinnor. På
S:te Croix bor hälften af befolkningen i städerna,
på S:t Thomas fyra femtedelar. Endast en liten del
är hvit, af dansk eller brittisk börd (på S:te Croix
knappt 600); resten är negrer eller mulatter, en
femtedel är född på de andra Antillerna. Talspråket är
engelska eller ett blandspråk, det s. k. kreolspråket;
danska anses likväl som det officiella språket. 10,830
pers. höra till den engelska episkopalkyrkan, 8,400
till den romersk-katolska; märiska bröderna äro 6,130
och lutheranerna endast 3,540. Massan af den färgade
befolkningen lefver i konkubinat eller alldeles lösa
förbindelser och knappt en femtedel af inbyggarna i
äktenskap. 70 proc. af barnen äro oäkta. Dödligheten
är stor, de hygieniska förhållandena dåliga;
elefantiasis är mycket utbredd, och äfven spetälska
förefinnes. Af S:te Croix’ jord används en tredjedel
till sockerplantager. Jordmånen är mycket fruktbar
och ger rik afkastning, om tillräckligt med regn
faller i rätt tid. Allmänt rykte åtnjuta sockret och
rommen från S:te Croix. Dessutom är en del af jorden
använd till betesmark eller till rotfruktodling,
men största delen är likväl ouppodlad och delvis
öfvervuxen med skog eller vilda snår. På de andra
öarna äro förhållandena ännu sämre. Handeln på S:t
Thomas har numera gått mycket tillbaka, medan ön
däremot förut var en medelpunkt för ångfartygstrafiken
i Västindien. S:te Croix upptäcktes 1493 af Columbus,
egdes 1620-50 af holländska och engelska nybyggare
samt kom därefter under Frankrike, som 1733 sålde ön
till Danmark. S:t Thomas togs 1671 i besittning af ett
dansk-västindiskt kompani, som 1684 utsträckte sin
makt till S:t Jan. 1755 kommo alla tre öarna under
danska kronan. Under nordamerikanska frihetskriget
(1776-83) och revolutionskrigen i slutet af 1700-
och början af 1800-talet gingo de framåt i välstånd
och folkmängd; men från 1815 har S:te Croix varit
stadt i tillbakagående. Slafhandeln upphörde
1803. Slafveriet inskränktes 1831 och skulle efter
en förordning af år 1847 upphöra 1859; men ett
negeruppror 1848 framtvingade dess ögonblickliga
afskaffande, och 1853 medgafs åt slafegarna ett
vederlag för hvarje slaf. 1852, då öarnas förvaltning
och ställning till moderlandet ordnades, sattes ett
kolonialråd vid sidan af guvernören. 1863 delades
detta råd i två: ett för S:te Croix samt ett för S:t
Thomas och S:t Jan, hvarjämte öarnas själfständighet
utvidgades. 1867 afslöts en traktat med Förenta
staterna i Nord-Amerika, enligt hvilken dessa stater
skulle köpa de två mindre öarna; men oaktadt anbudet
ursprungligen hade kommit från nordamerikansk sida
och en folkomröstning på öarna bifallit afträdelsen,
ville senaten i Washington likväl icke stadfästa
traktaten. I okt. 1869 hemsöktes S:t Thomas af
en fruktansvärd orkan, och i okt. 1878 blef S:te
Croix delvis ödelagdt genom ett uppror af de färgade
jordbruksarbetarna. Efter dessa hårda slag ha öarna ej
kunnat repa sig. Därtill kom det stora prisfallet på
rörsocker (omkr. 50 proc.), som lamslog plantageegarna
och försvagade deras välstånd. Ett aktiebolag, som
1876 stiftades i Danmark för att anlägga och drifva
andelssockerfabriker
på S:te Croix och därigenom möjliggöra sockerodling
för negrerna äfven på små jordlotter, måste
1887 öfvertagas af statskassan som förfallen
pant. Därjämte måste danska staten under loppet
af tjugu år försträcka öarna med lån af öfver
10 mill. kr., utan att tillståndet därigenom
förbättrades. 1841-1901 minskades folkmängden med en
fjärdedel (från 41,000). 1902 slöts en traktat med
Nord-Amerikas förenta stater om öarnas försäljning,
men den förkastades 16 maj s. å. i landstinget (med
33 röster mot 30), medan folketinget antog den (med 98
röster mot 7). Nu äro tankarna riktade på inskränkning
af utgifterna för förvaltningen, på samma gång som
moderlandet skulle afskrifva skulderna och öfvertaga
en del af utgifterna. Vidare ämnar man söka främja
uppodlingen af S:te Croix genom att införa fruktodling
och nya kulturväxter samt åter bringa hamnen på S:t
Thomas i flor som upplagsplats för kol och proviant i
hopp om Panamakanalens fullbordande och dess inverkan
på skeppsfartens utveckling. Litt.: B. Petersen,
"En historisk beretning om de dansk-vestindiske
öer" (1855), F. Börgesen och P. F. Uldall, "Vore
västindiske öer" (1900), samt H. U. Ramsing, "Vore
vestindiske öers fremtid under dansk flag" (1901).
E. Ebg.
Danskön, en af Spetsbergens öar, belägen på 79° 43’,4
n. br. och 10° 52’ ö. lgd, är omkr. 6 km. i längd
och något mindre i bredd. Därifrån utgick Andrées
ballongfärd 11 juli 1897, och därifrån ämnar Wellman
sommaren 1906 företaga en ballongfärd mot nordpolen.
Danslekar. Se Dans, sp. 1325.
Dansmusik, den musik, hvars närmaste uppgift är
att reglera dansens rörelser, genom att upprepa
ett visst, till dansstegen sig anslutande rytmiskt
motiv. Sådan musik kräfver en väl grupperad och
tydlig periodik, flytande och upplifvande melodier,
naturlig och gärna äfven retande harmoni samt pikant
instrumentering. Antikens och medeltidens dans
ledsagades af både sång och instrument; sedermera
blef dansmusiken alltmera instrumental. Ännu i 18:e
årh. rörde sig dansen i allmänhet i måttligt tempo;
sedan tog den snabbt framilande runddansen öfverhand,
hvarjämte den symbolik, som fordom ofta inlades,
alltmera gaf vika för den blotta danslusten. Omtyckta
danser under 16:e, 17:e och 18:e årh. voro allemande,
bourrée, chaconne, courante, gaillarde, gavott,
gigue, menuett, musette, pavane, rigaudon, sarabande
m. fl. Dessa voro ursprungligen folkdanser, men
upptogos såväl i sällskapskretsar som på operascener
(se Dans). Dessutom ingick deras karakteristiska
musik uti idealiserad form i svitkompositionen
(se Svit). Denna musik spelade således en viktig
roll i instrumentalmusikens historia, särskildt
menuett-musiken, som genom Haydn och Beethoven
ombildades till scherzo. Äfven det 19:e århundradets
danser fingo sin musikaliska idealisering:
valsen genom Weber, Schubert och Chopin, masurkan
och polonäsen genom Chopin, o. s. v. Den praktiska
dansmusiken odlades i nämnda årh. af Musard, Strauss,
Lanner, Labitzky, Gungl, Lumbye m. fl. samt hvad
den sceniska balettmusiken beträffar af sådana
tonsättare som Spontini, Auber, Meyerbeer, Adam,
Rubinstein, Delibes, Hartmann. Genom operan hafva
många nationaldanser kommit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
