Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansmusik - Dansraseri - Danssjuka - Dansvisor - Dansör - Dantan - Dante Alighieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till heders (t. ex. boleron och tarantellan
i "Den stumma"). I senare tid hafva tonsättarna
dels återupptagit äldre former, dels med
förkärlek vändt sig till de ungerska och tjechiska
danserna. Nordiska kompositörer
odla äfven inhemska former (polskan, hallingen
m. fl.). Dansmusiken har i vår tid inkräktat
starkt på kafé- och friluftkonserternas program
samt äfven på operettkompositionen. Jfr
Dans och där omnämnd litteratur.
A. L. (E. F-t.)
Dansraseri. Se Danssjuka.
Danssjuka (lat. chorea, chorea Sancti Viti, chorea
minor</i>), patol., en sjukdom, som utmärker sig genom
ofrivilliga muskelryckningar, hvilka dels uppkomma
vid afsiktliga rörelser och inverka störande på
dessa, dels uppträda under det patienten är i
hvila. Sjukdomen förekommer hufvudsakligen under
senare delen af barnaåldern, oftare hos flickor än
hos gossar. Dess utbrott föranledes ej sällan af
psykiska affekter, t. ex. förskräckelse. Stundom
uppkommer den genom imitation och tyckes så att säga
vara smittsam. Vanligen visa sig ryckningarna först
i ena eller andra handen. Då patienten skall fatta
ett föremål, föres handen åt ett helt annat håll,
och den sjuke tappar lätt hvad han håller i. Skall
han föra ett glas till munnen, sker det med stor
svårighet, under en mängd rörelser med armen i
olika riktningar, och vanligtvis spiller han ut
innehållet. Hans gång är ofta högst besynnerlig:
han kastar foten åt sidan eller den ena foten öfver
den andra och faller lätt omkull. Äfven då han
försöker vara stilla, uppkomma omotiverade rörelser
med händerna och fötterna; hans ansikte förvrides
af grimaser, han rynkar pannan, räcker ut tungan,
kniper ihop ögonen, smackar med läpparna o. s. v. Allt
detta sker utan och mot den sjukes vilja. Stundom äro
ryckningarna begränsade till ena hälften af kroppen
(hemichorea). Under sömnen upphöra de nästan alltid
fullständigt. Sjukdomen varar merendels några månader,
men öfvergår nästan alltid till fullständig hälsa. Att
den beror på förändringar i det centrala nervsystemet,
är otvifvelaktigt; men dessa förändringars natur är
föga känd, emedan sjukdomen ytterst sällan leder
till döden. Vid behandlingen äro hvila och lugn
hufvudsaken. Med chorea behäftade barn blifva ofta
af oförståndiga föräldrar och lärare utsatta för
hårdhändt behandling, emedan deras besynnerliga
grimaser och gester betraktas såsom yttringar af
okynne. Detta är högeligen oriktigt. Sådana barn måste
tvärtom behandlas med stor mildhet, l allmänhet torde
det vara olämpligt att, så länge sjukdomen varar,
låta barnen besöka skolan, emedan skolarbetet och
kamraters gyckel inverka menligt på sjukdomen och
denna möjligen kan spridas till andra barn. Emedan
chorearyckningarna upphöra under sömnen, bör man
låta de sjuke sofva så mycket som möjligt. För att
främja och förlänga sömnen gifvas ofta med fördel
kloral och dylika medel. Sjukgymnastik och bad äro
stundom af stor nytta. Invärtes medel användas efter
olika indikation i de olika fallen. Ett bland de mest
berömda medlen är arsenik i lämpliga doser.
Den ofvan beskrifna chorean, chorea minor, är en
själfständig sjukdom. Benämningen chorea magna har
däremot utan åtskillnad användts för åtskilliga
sjukdomsfall med häftiga konvulsiviska symtom,
men för öfrigt af olika art. Så t. ex. hafva
såsom chorea magna beskrifvits fall af hysteri,
af fallandesot, hjärn- och ryggmärgslidanden,
och ej sällan har chorea magna varit simulerad. -
Från danssjukan bör också helt och hållet skiljas det
epidemiska dansraseriet, en troligtvis hufvudsakligen
psykisk rubbning, som härskat vid flera tillfällen,
i synnerhet under medeltiden, då den vann stor
utbredning, särskildt efter pestepidemien i senare
hälften af 14:e årh. När det uppträdde i Strassburg
och hundratals däraf angripna människor ledo af
våldsamma konvulsioner, anordnade myndigheterna
vallfärder till Sankt Vitus’ kapell i Zabern. Däraf
uppkom benämningen "S:t Veits-tanz" (chorea S:ti
Viti). - Den engelske läkaren Thomas Sydenham
(1624-89) var den förste, som begränsade benämningen
till den sjukdom, hvilken nu kallas danssjuka, chorea
S:ti Viti. P. W.*
Dansvisor. Se Dans, sp. 1316 och 1324-25.
Dansör (fr. danseur), scenisk dansare, konstdansare. -
Dansös (fr. danseuse), konstdanserska.
Dantan [data’]. 1. Jean Pierre D., fransk bildhuggare,
f. 1800, d. 1869, studerade i Rom tillsammans med
sin broder bildhuggaren Antoine Laurent D. (f. 1798,
d. 1878) och utbildade sig till en
framstående porträttskulptör. Som sådan vann han
rykte i synnerhet genom sina karikatyrstatyetter,
eller s. k. charger (Wellington, Talleyrand, Victor
Hugo, Rossini m. fl.). - 2. Joseph Edouard D., den
föregåendes brorson, fransk målare, f. 1848, gjorde
sig känd genom religiösa målningar (Petrus och Andreas
kallas till apostlar, 1877, Kristus på korset, 1878),
genom antika ämnen (Diskusspel, 1875, museet i Bouen),
moderna ateljéscener, såsom Hörn af en ateljé
(1880, Luxembourg-galleriet), En svarfvarverkstad
(1884, Nya pinakoteket i München), Gipsafgjutning
efter lefvande modell (1887, Göteborgs museum). Han
målade äfven Ett barns begrafning (1885, museet i Le
Havre), Mellanakt på Théâtre français med en mängd
porträtt (1886, i teaterns ego), Ett växthus under
byggnad (1890) m. m. D. målade äfven porträtt och
illustrerade böcker. Han dog genom olyckshändelse i
Villerville 1897. G-g N.
Dante Alighieri (l. Allighieri), italiensk
skald, föddes i Florens 1265, sannolikt i slutet
af maj. (Säkra data ur D:s lefnad äro icke många,
och flera uppgifter, som med stöd af långvarig
tradition ansetts fullt autentiska, ha af de senaste
decenniernas omsorgsfulla kritik dels alldeles
undanröjts, dels blifvit dragna i tvifvelsmål.) Under
13:e årh. hade Florens utvecklats till en rik och
mäktig industri- och handelsstad, som egde goda
och väl ordnade förbindelser med såväl Orienten som
hela det västliga Europa. De högre samhällslagren
utgjordes af feodaladeln jämte borgerskapet,
hvars medlemmar bildade samhällets bästa kärna;
det var starkt organiseradt i skrån alltefter olika
industrigrenar. Adeln egde stora domäner inom Florens’
vidsträckta landområde; den underhöll krigsfolk,
och dess sociala uppgift var att skydda staden mot
yttre fiender och utföra härnadståg mot grannstäder,
med hvilka florentinarna af någon anledning råkade
i konflikt. De adliga släkterna räknades i allmänhet
för ghibelliner, d. v. s. de hyllade den principen,
att en romersk kejsare skulle utgöra det feodala
samhällets höga öfverhet. Men då efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
