- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas /
1129-1130

(1906) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daktyloskopi - Dal, geogr. o geol., en i jordytan befintlig långsträckt, af höjder begränsad fördjupning.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egendomligheter i sin teckning. Det är uträknadt,
att de individuella kombinationsmöjligheterna gå
upp till nära 21,000 billioner. Daktyloskopien
tillgodogöres som komplement till det mera
vidlyftiga och tunghandterliga identifieringssystemet
bertillonage (se Bertillon 3) samt anses
af många fackmän vara i all sin enkelhet minst
lika effektivt som det sistnämnda, ja den har i
England redan utträngt detta såsom hufvudsakligt
identifieringssystem samt är fullständigt genomförd
särskildt i Sachsen. - Litt.: Galton, "Finger
prints" (1892) m. fl. arbeten (1893, 1895 o. 1899),
Henry, "Classification and uses of finger prints"
(1901), Bertillon, "Empreintes digitales" (1903),
argentinaren Vucetichs "Dactiloscopia comparada"
(1904), Windt o. Kodicek, "Daktyloskopie" (s. å.),
Roscher, "Handbuch der daktyloskopie" (1905), och
Hansen, "Om fingeraftryk som identifikationsmiddel"
(s. å.).

Dal, geogr. o. geol., en i jordytan befintlig
långsträckt, af höjder, bergväggar eller jordtäckta
sluttningar begränsad fördjupning, som dels har
någorlunda rätlinig utsträckning i en viss riktning,
dels gör böjningar åt än det ena, än det andra
väderstrecket. Dalarnas längd, bredd och djup växla
högst betydligt, icke allenast på olika trakter af
jorden, utan äfven ofta inom de skilda delarna af
en och samma dal. Skillnaden mellan hufvuddalar
och bidalar är densamma som mellan hufvudfloder och
bifloder. Tvärdalar kallar man sådana jämförelsevis
kortare dalar, som öfvertvära den mellan tvenne
mer eller mindre parallella dalar befintliga
höjdsträckan. Sådana fördjupningar i jordytan, hvilka,
i stort sedt, ega en till den ovala eller cirkelformen
sig närmande begränsning, betecknas, ehuru måhända
oegentligt, med namnet kitteldalar. I afseende på
bildningssättet skiljer man mellan erosionsdalar
och sprickdalar.

Erosionsdalar äro de ojämförligt allmännaste, hafva
rinnande vattens verksamhet och transporterande
förmåga i första hand att tacka för sin tillkomst, om
än vittring och någon gång därjämte is-erosion i sin
mån bidragit till deras utbildande. Erosionsdalarna
benämnas också floddalar eller älfdalar; på
deras botten framflyter i de flesta fall ett större
eller mindre vattendrag, en å, älf eller flod. De
flesta större floddalar hafva börjat utskulpteras
redan under förgångna geologiska tidsperioder,
långt före istiden. Så t. ex. bland andra de
norrländska älfdalarna, hvilka äro gamla prekvartära
erosionsdalar, som anlades på och till sitt lopp i
hufvudsak bestämdes af den postsiluriska landyta,
som uppkom, när det skandinaviska området höjdes ur
silurtidens haf. Dessa väldiga och i alla afseenden
väl utpräglade dalgångar, af hvilka Luleälfvens,
Ångermanälfvens och Indalsälfvens torde vara de
förnämsta, ega flera hundratal af km. i längd och
vidga sig ända till 4 à 5 km. bredd redan långt ofvan
älfutloppen. Dalbottnarna utfyllas ofta af särdeles
mäktiga sand- och leraflagringar, som där afsatts
vid en nedsänkning under kvartärtidens haf; och genom
dessa senare utfyllningar har den nuvarande älfven
skurit sig en djup fåra, med branta, stundom nästan
lodräta och mången gång mera än 30 m. höga stränder. -
Under istiden blefvo de gamla flodbäddarna flerstädes
fyllda af moränmaterial och andra lösa
jordaf1agringar, så att älfvarna sedermera
måst taga sig delvis andra lopp vid sidan af
den ursprungliga fåran. Så torde vara händelsen
med Klarälfven nedanför Uddeholm, där den tager
en västligare riktning ifrån sin gamla fåra, som
antagligen gått fram till Kristinehamn. Sannolikt
går också Dalälfven från trakten af Krylbo till
mynningen utanför den gamla fåran, som troligen
sträckt sig ned till Mälaren. - En särskild art af
erosionsdalar utgöra de s. k. genombrottsdalarna,
d. v. s. sådana, hvilkas floder, från att flyta
fram på en jämförelsevis låg trakt, genomskära -
som det tyckes alldeles omotiveradt - mera högländta
bergskedjeartade områden. Detta är t. ex. förhållandet
med åtskilliga norrländska älfvar, i det de, efter
att hafva lämnat sina källområden vid norska gränsen,
passera genom en barriär af höga fjäll, innan de
komma ut ur den skandinaviska bergskedjans region,
nämligen med Ljusnan i Vemdalen, Ljungan vid Klöfsjö,
Indalsälfven i Åredalen,
Angermanälfven i öfre delen af Ströms vattendal
och Luleälfven mellan källsjöarna och Stora
Sjöfallet.
illustration placeholder
Abisko-älfvens cañon, sedd från norr, nära

dess utflöde i Torne träsk.

Orsaken till genombrottsdalarnas
uppkomst har man sökt förklara genom antagandet att
flodens lopp fanns, redan innan den genomskurna
bergskedjan såsom sådan bildades, och att dennas
höjning försiggick så långsamt, att floden genom
sin eroderande förmåga kunde skära sig ned genom
berglagren i samma mån som dessa reste sig. En
annan förklaring är den, att ytan af det nu lägre
landområdet ursprungligen legat i nivå med det
genomskurna höjdpartiet, men småningom blifvit, på
grund af mindre motståndskraft mot denudation, mera
sänkt än detta senare, i hvilket floden samtidigt
mer och mer fördjupade sin fåra. Ett intressant
slag af erosionsdalar äro de i berglagren lodrätt
nedskurna, djupa, men jämförelsevis smala dalar,
som benämnas cañons. De uppstå inom områden,
där en vattenrik flod genomdrager ett regnfattigt
platålandskap. I storslagenhet öfverträffande alla
andra på hela jorden är Colorado-flodens stora cañon
inom Arizona i Nord-Amerika (se Colorado, sp. 566,
och bild i art. Cañon). Från Sverige kan anföras
Abiskoälfvens cañon vid Torne träsk (se fig.). Den
är nedskuren i hårda skiffrar m. m. och har 15-18
m. höga branta väggar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbe/0605.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free