Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1131-1132 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dal, geogr. o geol., en i jordytan befintlig långsträckt, af höjder begränsad fördjupning. - Dal, l. Dalsland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sprickdalar benämnas sådana rätlinigt fortlöpande
dalar, som anses hafva sprickor och rämnor i
berggrunden att tacka för sin uppkomst. Ovisst
torde vara, huruvida dalar finnas, där sidorna
utgöras af just de branta väggar, som uppstå, då
en rämna öppnar sig; men om så är händelsen, så
kunde dessa anses såsom äkta, primära sprickdalar,
i motsats till sådana, som visserligen framgå längs
sprickor eller brottlinjer i jordskorpan, men hvilkas
tilldaning och utskulpterande tillgått på det sätt,
att rinnande vatten eller skridande glaciär-is
bortsopat de genom atmosfäriliernas verksamhet,
längs sprickan och i dennas närhet lättare än eljest,
söndersplittrade och vittrade bergpartierna. Somliga
sprickdalar torde hafva bildats på så sätt, att det
mellan tvenne parallella sprickor eller brottlinjer
befintliga området sjunkit, sålunda bildande en
s. k. grafsänka. Ett exempel på en äkta sprickdal
är måhända Skurugata i Småland, på gränsen mellan
Eksjö och Hults socknar, en trång dal, som inom en
lång sträcka har en bredd af endast 7 m. med nästan
lodräta 35-50 m. höga bergväggar. Sprickdalar af de
öfriga slagen tyckas vara ganska vanliga inom flera
delar af mellersta och södra Sverige; från Bohus län
och Dalsland är att särskildt anmärka den, i hvilken
Idefjorden och Bullarensjöarna hafva sin plats, samt
den, som upptages af sjön Stora Le, från Östergötland
den, i hvilken Slätbaken samt sjöarna Roxen och Boren
hafva sin bädd, från Roslagen den, som skiljer Väddön
från fastlandet, förutom många andra. För öfrigt
ha naturligtvis berglagrens utsträckning och läge
samt bergarternas större eller mindre hårdhet icke
ringa inflytande på dalarnas riktning och gestalt.
E. E.

Dals vapen.

Dal l. Dalsland (ett i senare tider infördt
namn), landskap i Götaland, är beläget mellan
58° 23’ och 59° 16’ n. br. samt 5° 17’ och 6° 24’
v. lgd från Stockholms observatorium, gränsar i
n. till Värmland, i v. till Norge och Bohus län,
i s. till nämnda landskap och Västergötland samt
i ö. till Vänern. Landskapets största längd, i
n.-s., är 98 km. och största bredd, i ö.-v.,
59 km. Arealen utgör 4,136,3 kvkm., hvaraf 3,686,6
kvkm. land och 449,7 kvkm. vatten. D. är till största
delen ett bergigt högland, som oregelbundet sänker
sig mot s. Den efter Vänern (44,09 m. ö. h.) löpande
kuststräckan är i sin norra del helt smal, men vidgar
sig i den södra delen, Dalboslätten, till 20 km. bredd
och uppstiger mot en i n.-s. med böjning mot v. gående
bergsträckning, som vid gränsen mot Värmland har en
höjd af nära 200 m. och litet sydligare stiger till
298 m., hvilket är landskapets högsta punkt, och i den
södra delen, benämnd Kroppefjäll, högst går till 213
m. Innanför denna bergsträckning utbreder sig ett af
många och stora, i n.-s. och n. v.-s. ö. långsträckta
sjöar samt vattendrag genomskuret bergland, hvars
höjd ö. h. växlar från omkr. 180 m. till 255 m. i n.,
245 m. i midten af landskapet och 274 m. mot norska
gränsen. Bland dessa sjöar äro att nämna de från
Värmland nedskjutande Stora Le (101,3 m. ö. h.) och
Lelången (93,2 m.), båda förenade inom Värmland genom
sjön Foxen, samt Västra Silen (97,7 m.) och östra
Silen (102,5 m.). Den 66 km. långa Stora Le tillhör
D. med 37 km. och har en bredd af blott 2-3 km.;
den fullt 40 km. långa Lelången tillhör landskapet
med 32 km., och dess bredd är icke fullt 3 km. Vidare
märkas sjöarna Grann (101,3 m. ö. h.), Iväg (101 m.),
Laxsjön (75,2 m.), Råvarpen (58,8 m.), Ånimmen (46,8
m.) samt i landskapets sydligaste del Hästefjorden
(65 m.). Det förnämsta vattendraget är Upperudsälfven
(Långedsströmmen), som är aflopp för Stora Le och
Lelången, hvilken mottager vatten från Västra och
Östra Silen, för Laxsjön, som ock mottager vatten från
Västra Silen och från Grann, Iväg m. fl. sjöar, vidare
för Råvarpen samt sjöar och vattensamlingar ofvan
kusten af Vänern, där Upperudsälfven utmynnar. Denna
långa, från sydändan af Stora Le till Vänern räckande
vattenväg, som genomgår det natursköna landskapets
vackraste trakter, är farbar genom Dalslands kanal
(se d. o.). S. därom utmynnar Holmsån, och genom
Dalboslätten flyter Dalbergsån, en förening af
Frändeforsån, som genomgår Hästefjorden, och Örsån
(Krokan). N. om Upperudsälfven utfaller Kärrkilsån,
kommande från Ånimmen, som genom Snäcke kanal står
i förbindelse med nämnda älfs nedersta del, vidare
Rolfkärrsälfven, Åmålsån m. fl. Äfven västerut
till saltsjön flyta några vattendrag. Högsäters- l.
Valboån samlar vattnen v. om Kroppefjäll, och
n. v. därom upprinner Rölandaån, hvilka båda liksom
Töftedalsån slutligen förenade till Kvistrumsälfven
utfalla i Saltkällefjorden i Bohus län, och genom
sjöar på gränsen mot Norge samt nämnda landskap och
genom Kynne älf går vatten äfven till Ide-fjorden.
– Af landskapets egovidd uppgifvas 1/4 vara odlad jord
och äng samt nära 2/3 skogbärande mark. Jordmånen
är i landskapets södra och nordöstra delar god,
men åkerbruket lider öfverallt af bristen på
behöfliga arbetskrafter, då dessa bättre betalas
vid fabriksverksamhet och å främmande ort, hvadan
det icke kan stå på någon hög ståndpunkt. Förutom
en hel mängd mindre och medelstora torfmossar eger
D. flera sådana af betydlig storlek, t. ex. den
nära 7 km. långa Skemossen på Dalboslätten samt
Tingvallamossen, Öjemossen och Tronemossen i
provinsens västligare delar. De större mossarna
innehålla rika tillgångar af för torfströtillverkning
lämpligt material, de flesta andra äro tjänliga
till odling eller bränntorfsberedning, för hvilka
ändamål ett icke ringa antal under de senare
årtiondena tagits i bruk. En särskild olägenhet
för D. äro de ej sällan förekommande och förödande
hagelskadorna. Boskapsskötseln gifver landskapet en
alltmer ökad inkomst. På Dalboslätten råder delvis
skogsbrist, och visserligen är landskapet att anse
som en skogsbygd, men skogarna äro, hvad gröfre
dimensioner beträffar, hårdt anlitade, och ungskogen
räcker knappast till den stora förbrukningen såväl
för export af grufstöttor som i all synnerhet för
de trämassefabriker och pappersbruk, som i ovanligt
stort antal finnas i D. och årligen förbruka mer än
200,000 kbm. virke. – Landskapet har omkr.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>