Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Dahlgren, Karl (Carl) Fredrik, präst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dahlgren, Karl (Carl) Fredrik, präst, skald,
föddes 20 juni 1791 å Stens bruk, Kvillinge socken,
Östergötland, och var son af en bruksinspektor. Den
natur, som där omgaf honom, är vida bekant för sin
skönhet; häri ha vi ursprunget till den lifliga
naturkänsla, som är ett utmärkande drag i D:s
författarskap. 1801 kom han till Linköpings
skola; 1809 lämnade han gymnasiet där för att
studera i Uppsala. Redan under skoltiden visade
han vittert intresse, väckt, säges det, af vännen
P. A. Sondén. 1809 stiftade dessa båda "Sällskapet
för vitterhet", som räckte endast vårterminen
ut och som är en utlöpare af det ålderdomssvaga
upplysningstidehvarfvet. D. debuterade som skald i
"Norrköpings tidningar" under senare hälften af
1809. Hans vistelse vid akademien afbröts ofta
af konditioner; på grund däraf och väl äfven
af hans bristande håg för allvarligare studier
var hans bildning, då han 1815 prästvigdes,
synnerligen bristfällig, hvilket menligt inverkat
på hans diktning. 1814 kom D. till Stockholm
som lärare vid Lars Afzelius’ privatskola (som
1815 öfvertogs af A. A. Afzelius). 1815 blef han
komministersadjunkt och 1816 pastorsadjunkt vid
Ladugårdslands församling. Efter att 1824 ha blifvit
komminister där valdes han 1829 till komminister
i Storkyrkan. På denna plats stannade han till sin
död, natten mellan l och 2 maj 1844. 1828 blef D. af
komministrarna i Stockholm vald till riksdagsman. Han
stod vid denna tid oppositionen nära. Under följande
riksdag, 1834–35, räknades han ännu till de liberale,
men 1840 närmade han sig det konservativa partiet,
ett omslag, som inbragte honom synnerligen oblida
omdömen från framstegspartiets press. 1834–44 var
han riksgäldsfullmäktig.
1812–18 var D. en flitig författare i nyromantikernas
vittra publikationer. Denna hans poetiska alstring
är en rent nyromantisk efterklangslyrik, som
endast sällan visar originella drag. Det glada
umgänget i Stockholms litterära kretsar fick honom
snart att vända sin, som han själf senare sade,
joviala sida ut; han blef inom kort en allmänt
omtyckt tillfällighetspoet och festtalare, som
ställde till lustiga upptåg och ej drog sig för att
drifva med folk. Å andra sidan visar hans arbete i
Manhemsförbundet (stiftadt af D. och Cnattingius
1815) hans allvar, särskildt hans intresse för
skolungdomens lyftning; han trifdes där, innan
Almquist tändt tvedräktsfacklan inom förbundet,
men ännu mera hemmastadd kände han sig nog i de
många glada sällskap han tillhörde (Gröna rutan,
där han invaldes 1820, Bellmanska sällskapet, se
d. o., Par Bricole samt det af D. för att sammanföra
författare ur olika läger 1839 stiftade Aganippiska
brunnssällskapet, se d. o.).
D:s förändrade lefnadsförhållanden framkallade en
revolution i hans diktning. Han blef nu en humorist
af starkt komiskt, ofta burleskt skaplynne, som
älskade att ställa allt på hufvudet och lät lustiga
infall hagla. Det råder stundom redan nu i hans
produktion en humoristisk oreda, en lek utan plan
och mål. Därjämte slog hans naturentusiasm ut i full
låga under täta ströftåg i Stockholms omgifningar
och fann ökad näring i Bellmansdikten. D:s
naturdikter gåfvo uttryck än åt yrande vårfröjd
(Vårsång på Valborgsmässoafton, 1822), än åt lugna,
förnöjsamma, idylliska stämningar; hans inspiration
blef, påverkad af Bellman, ofta backanalisk; men då
denne gifvit fullblodiga, lefvande gestalter och
sällsynt åskådliga, fantasieggande naturbilder,
bjuder D. oftast på lustiga karikatyrer ur
lifvet och naturen. Stilen, som från början
varit starkt allegorisk, var fortfarande i hög
grad personifierande; bildvalet blef, särskildt
vid skildringen af naturens företeelser, mycket
realistiskt. Det hela var en tid framåt en egendomlig
blandning af realism och romantik; i stilistiskt
afseende är D. inom vår litteratur det lärorikaste
exemplet på öfvergången från romantiken till
realismen. Denna Dahlgrenska stil har ej varit utan
inflytande på ett yngre släkte. Den är besläktad med
barockens: glädjen öfver fyndigt hopkomna liknelser
och bilder kom honom ofta, liksom Dahlstierna, att
glömma smakens fordringar.
Med Mollbergs epistlar (1819 och 1820) framträdde D:s
originalitet fullständigt. Sådan han i dem är, sådan
förblef han i allt väsentligt sedan. 1820-talet och
de första åren af 1830-talet äro hans bästa tid. Han
skref nu förträffliga visor: i somliga gaf han en
gemytligt parodisk (Den 24 april, Marcheroute för
våren), i andra en älsklig, hurtig naturpersonifikation
(Vårbäcken); i andra åter skalkades och
jollrade han (Zephyr och den gungande flickan,
Flickan och kärleksguden). De flesta af dem ha ett
äkta svenskt kynne och en musikalisk ton, som gjort,
att våra tondiktare ofta anlitat honom. Nämnas
böra äfven hans lyckade parodier på bekanta dikter,
poem, som slogo särskildt an på samtiden genom sin
nyhet. Under 1830-talet skildrade han med förkärlek
den beklämning, som grep honom vid höstens ankomst;
och sentimentaliteten, som redan tidigt visat sig,
tilltog. Formen, som han alltid försummat, blef
allt slarfvigare, hans dikt urartade ofta till
ren rimlek. Svår sjukdom under D:s sista år hade
nog sin andel i denna nedgång i produktionen. Af
"Mollbergs epistlar" förtjänar särskildt skildringen
af Djurgården den första maj beaktande. Här mötas
intryck från Bellman och öhlenschläger (Sankt-Hans
aftenspil). Af D:s senare arbeten må framhållas den
lilla dramatiska dikten Ulla Winblads död ("Opoetisk
calender för poetiskt folk", vinterhäftet 1821),
som ger en tafla ur Bellmans-världen och äfven visar
olympen i dess hvardagslif, en munter gudatravesti;
det romantiska fantasispelet Rosenfesten (ibid.,
sommarhäftet 1822), ett vågadt, drastiskt begabberi
af upplysningstidens nyttighetslära; Babels torn. En
rymdskrift norrut (1824) och Babels torn. Söderut
(1825); Odalgumman (1829); Bellmansvådevillen
Ulla Winblads födelse eller Paris’ dom (s. å.,
otryckt); de poetiska kalendrarna Freja (1830–31),
Aftonstjernan (1832), Toilettkalender för 1833 (1832),
Morgonstjernan (1833) samt Poetisk sångkalender för år
1837 (1836). "Freja" innehåller hans bästa prosaverk,
Ungdomsfantasier eller Nahum Fredrik Bergströms
krönika, af och öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:43:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbe/0589.html
