Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 849-850 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cremer, August Hermann, tysk teolog - Cremer, William Randal, engelsk fredsfrämjare - Crémer, Camille, fransk general - Cremera - Crêmes - Crémieux

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppenbarelsen, och som han gör till centrum i
sin egen åskådning. Det energiska genomförandet
af denna synpunkt gaf honom en osedvanligt klar
blick för mycket af det centrala i reformatorernas
tankar och visade sig också i exegetiskt hänseende
fruktbärande, men kom honom ock ofta att förbise eller
omtyda tankegångar, som ej ville låta sig inpassa i
detta schema, öfver hufvud älskar han att gifva sina
tankar en kärft paradoxal tillspetsning. Resultaten
af sina omfattande exegetisk-bibelteologiska
forskningar nedlade han i det verkligt monumentala,
ständigt utvidgade arbetet Biblisch-theologisches
wörterbuch der neutestamentlichen gräcität (1867;
9:e uppl. 1902) - hans egentliga lifsverk. Den
fullständigaste framställningen af hans grundåskådning
finnes dock i Die paulinische rechtfertigungslehre
(1899; 2:a uppl. 1900). Bland hans öfriga skrifter
torde böra nämnas: Die christliche lehre von den
eigenschaften Gottes (1897), där han med stort
mästerskap, utifrån sin centralidé, förstått att
gifva nytt lif åt en af dogmatikens af ålder mest
ofruktbara läropunkter, vidare de mot A. Harnack
riktade stridsskrifterna Zum kampf um das apostolikum
(1892; 4:e uppl. 1893; "Bidrag till striden om den
apostoliska trosbekännelsen", öfv. 1893 af Hj. Danell)
och Das wesen des christenthums (1901; 3:e uppl. 1902)
samt predikosamlingen Das wort vom kreuze (1891;
3:e uppl. 1900). Jfr "A. H. Cremer-gedenkblätter"
(1904) och M. Kähler, "Wie H. Cremer wurde" (s. å.).
E. Bg.


Cremer [krftne], William Randal, engelsk
fredsfrämjare, f. 1838, började sin bana som timmerman
och är sedan 1885 såsom liberal arbetarkandidat
medlem af underhuset för londonska valkretsen
Haggerston. C. är sedan 1872 sekreterare i det
internationella freds- och skiljedomsförbundet
(International arbitration league) samt har
besökt många länder för att tala för dess sak och
energiskt verkat särskildt för åvägabringande af
en skiljedomstraktat mellan England och Förenta
staterna. Han är ock stiftaren af de
interparlamentariska konferenserna, till hvilka
fredsvänliga medlemmar af olika staters riksdagar
ha mötts sedan 1889 (i Paris, London, Rom, Bern,
Haag, Bruxelles, Budapest, Kristiania, Wien och S:t
Louis). C. erhöll 1903 af norska stortinget Nobels
fredspris, och af dettas belopp donerade han 1904
största delen (7,000 pd st.) till internationella
freds- och skiljedomsförbundet, som får uppbära
räntebeloppet, under förutsättning att detsamma ökas
med frivilliga bidrag och att förbundets styrelse
alltid består af 24 personer, däraf två tredjedelar
arbetare. 1906 donerade han till samma förbund 1,000
pd st. som grundplåt till en fond för egen byggnad
åt förbundet.

Crémer [kremär], Camille, fransk general, f. 1840,
blef 1857 officer, deltog i expeditionen till Mexico
(1863) och var vid fransk-tyska krigets utbrott (1870)
kapten. I okt. s. å. blef han
tillfångatagen, men frigafs mot villkor att ej låta använda sig
mot tyskarna. C. ställde sig dock till regeringens
i Tours förfogande, fick divisionsgenerals rang
samt bildade i östra Frankrike en armékår på 15,000
man och 20 kanoner. 18 dec. blef han slagen vid
Nuits. Han ordnade dock på nytt sin kår, som nu
införlifvades med östarmén under Bourbaki. När denna
armé i jan. 1871 måste söka skydd bakom schweiziska
gränsen, lyckades C. fly undan åt södra Frankrike. I
mars s. å. var han i Paris, där kommunen förgäfves
erbjöd honom öfverbefälet öfver sina trupper. Vid
arméns ombildning fick han endast majors grad,
hvarför han tog afsked. Död 1876. Han skref Quelques
hommes et quelques institutions militaires, souvenirs
rétrospectifs (1872) och, tillsammans med Pouillet,
La campagne de l’est et l’armée de Bourbaki (1874).

Cremera (nu Fiume Valca), biflod fr. h. till
Tiber. Den är bekant för det nederlag, som den fabiska
släkten led därstädes mot vejenterna 477 f. Kr.

Crêmes [kräm], fr. Se Likör.


Crémieux [kremio]. 1. Isaac Moïse C., kallad Adolphe C.,
fransk advokat och statsman, f. 30 apr. 1796 i Nîmes,
d. 10 febr. 1880 i Paris. Han blef 1817 advokat i
sin födelsestad och skapade sig snart ett lysande
namn genom sin vältalighet, sin rättrådighet och sin
grundliga sakkunskap. Efter att under restaurationen
hafva försvarat en mängd politiskt anklagade, köpte
han efter julirevolutionen af Odilon Barrot dennes
plats som advokat vid kassationsdomstolen och
väckte stort uppseende genom sitt liktal öfver den
från revolutionen bekante konstitutionelle biskop
Grégoire. C. delade den dynastiska oppositionens
politiska åsikter, angrep i en mycket läst skrift
planen att omgifva Paris med detacherade fort,
kämpade i andra skrifter för Polens frihet, för de
under restaurationen dömde politiske brottslingarna,
för marskalk Neys rehabilitering m. m. I synnerhet
blef han bemärkt genom sitt vältaliga försvar
för de många åtalade oppositionstidningarna,
bl. a. "La tribune", "Charivari", "Le national" och
"La gazette de France". Samtidigt egnade han sig
åt vetenskapliga arbeten, deltog i utarbetandet
af "code des codes" (1835) och uppträdde, själf
af judisk börd, till försvar för sina betryckte
trosförvanter. 1842 invald i deputeradekammaren,
utöfvade han där stort inflytande genom sin sakkunskap
och sin outtröttliga energi samt tog liflig del i
anordningen af reformbanketterna, som ledde till
februarirevolutionen. Ehuru förut anhängare af
monarkien och väl anskrifven hos Ludvig Filip,
insattes han 1848 i den provisoriska regeringen,
öfvertog justitieministeriet och understödde kraftigt
Lamartine i hans försök att lugna folket. På hans
förslag beslöts afskaffandet af dödsstraff för
politiska förbrytelser. C., som redan förut stod i
vänskapsförhållande till familjen Bonaparte, arbetade
för Louis Napoléons presidentskap, men blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>