Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 293-294 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cicer - Cicero, boktr. - Cicero. 1. Marcus Tullius

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äfven som surrogat för kaffebönor. - Växten odlades
redan i forntiden ai romarna. Den uthärdar lätt
torka och trifves på ställen, hvarest bönor, ärter och
linser vissna.

Cicer arictinum. A ett stycke af den blommande växten, B balja, C frö.

Ldt. (G. L-m.)

Cicero, boktr., en tryckstil, som i kägeln håller
6 kvartpetit l. 12 typografiska punkter och alltså
står

(exempel: Cicero)

mellan korpus och mittel. Den nyttjades förr mycket
till boktryck. Namnet uppkom däraf att Ciceros bref
var det första arbete, som trycktes med denna typsort
(af Konrad Sweynheym och Arnold Pannartz i Rom,
1467). Jfr Boktryckarkonst, sp. 969.


Cicero. 1. Marcus Tullius C., romersk statsman, talare
och skriftställare, föddes 106 f. Kr. nära Arpinum
(nu Arpino). Hans fader tillhörde riddarståndet,
och på dennes idylliskt belägna landtgård tillbragte
han sin ungdom. Tidigt blef han, jämte sin broder
Quintus, af fadern medförd till Rom, där barnen
fingo undervisning af grekiska lärare. Det visade
sig snart, att den unge Marcus hade ovanligt rika
anlag. Genom faderns förbindelser bereddes honom
tillfälle att umgås med och åhöra Roms store talare,
bl. a. Crassus, och så utbildades redan tidigt hans
håg och fallenhet för talarkonsten. År 91 anlade han
toga virilis (manlig toga), hvilket betecknade hans
inträde i det offentliga lifvet. Därefter vistades han
hos augurn Q. Mucius Scævola och, efter dennes död,
hos hans broder,
öfversteprästen, för att genom deras ledning och föredöme
lära känna det romerska rätts- och samhällsväsendet
samt utbilda sig för medborgerliga värf. År 89 deltog
C. i marsiska kriget, hvarefter han återvände till
Rom och där fortsatte sina studier. Dessa omfattade
särskildt retorik och filosofi, i hvilket senare ämne
epikuréen Faidros samt nya akademiens hufvudman,
Filon, och stoikern Diodotos voro hans lärare. I
den grekiska diktkonsten invigdes han af skalden
Archias. Till de teoretiska studierna kommo besök
på forum, för åhörande af rättegångar och politiska
förhandlingar, samt på teatern, där han fick se
och höra dåtidens störste mästare i ädelt föredrag,
Aisopos och Roscius. Dessutom idkade C. flitigt tal-
och skriföfningar. Det var genom att på detta sätt
skaffa sig både sakkännedom och formell färdighet,
som han förberedde sig för talarkallet. Under
Sullas diktatur började han offentligt utöfva
verksamhet såsom talare. Det första brottmål,
hvari han uppträdde, var amerinen Sextus Roscius’
sak (80). Försvaret för denne, hvilket var förenadt
med stor fara, enär en mäktig gunstling hos Sulla
gynnade motsidans intresse, väckte stort uppseende,
och den unge C. betraktades nu såsom en framtidsman,
i synnerhet af folkvännerna. Kort därefter företog
C. en resa till Grekland och Asien för att stärka sin
något vacklande hälsa. I Aten knöt han med romaren
T. Pomponius Atticus en vänskapsförbindelse, hvilken
sedermera tilltog i styrka. Efter två års frånvaro
återvände han till Rom med stärkta kroppskrafter. Nu
beträdde han den politiska banan; år 75 var han
kvestor, 69 edil och 66 pretor. Kvesturen på
Sicilien förvaltade han med sådan skicklighet och
hofsamhet, att sicilianerna år 70 åt honom uppdrogo
att anklaga f. d. pretorn C. Verres, som under tre
år hade misshandlat och utplundrat dem. C. fick
därvid ett ypperligt tillfälle att göra bruk af
sin talkonst. Också lyckades det honom att samla
så många och viktiga bevis, att Verres, fastän han
hade mäktiga gynnare, förskräckt af sin motståndares
kraft och fasthet, snart gaf sin sak förlorad. Äfven
i andra mål, särdeles i försvarstal, uppträdde C. med
skicklighet och framgång. Han visade sig mäktig såväl
att öfvertyga som att gripa åhörarna, och därför
stadgades mer och mer hans rykte som en talare af
första ordningen. Mot hans sakförarverksamhet kan
visserligen framställas berättigadt klander, men
detta träffar mindre honom själf än tidsandan, som
af advokaterna framför allt fordrade skicklighet
och kraft samt öfversåg med bruket af mindre
lofvärda medel och med principlöshet. C. själf
sade en gång, då man förebrådde honom, att han
yttrade raka motsatsen af hvad han förut yrkat:
"man misstager sig, om man tror sig i våra tal
finna ett uttryck af våra personliga åsikter:
det är saken och omständigheterna som tala, icke
människan och talaren". En verksamhet, som leddes
af dylika grundsatser, måste nödvändigt utöfva ett
mindre hälsosamt inflytande på karaktären. Också
är det märkbart jämväl i C:s politiska lif. att
han alltför mycket hyllade omständigheternas makt
och gjorde sig skyldig till brist på hållning
och följdriktighet. Sitt första politiska tal höll
C. såsom pretor, nämligen till försvar för Manilius’
förslag att gifva Pompejus öfverbefälet i kriget mot
Mithridates, sannolikt förmådd därtill af hoppet att
vinna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>