Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cicero. 1. Marcus Tullius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
understöd af Pompejus, särskildt vid ansökningen till
konsulatet. Han blef ock vald till konsul för
63, hufvudsakligen genom en sammanslutning af de
förmögnare och ordningens vänner, hvilka fruktade för
Catilinas hemliga planer. Dessa omintetgjordes också
af C. (jfr Catilina). Men genom aflifvandet af
Catilinas medbrottslingar - en åtgärd, som visserligen
skedde efter senatens beslut, men på konsulns ansvar,
eftersom behörig dom ej var fälld - ådrog han sig
hat och förföljelse af de afrättades vänner, af
sammansvärjningens hemlige gynnare och i allmänhet
af de orolige i staten.
C:s konsulat var höjdpunkten af hans
statsmannaverksamhet. Drifven af en hos uppkomlingen
lätt förklarlig fåfänga, framhöll han själf
tidt och ofta samt i de mest skrytsamma ordalag,
att han gjort sitt fädernesland en stor tjänst
och därför fått namnet "fäderneslandets fader"
m. fl. utmärkelser. Också kan man ej neka, att
C. inlagt verklig förtjänst om staten. Men framtiden
hörde honom ingalunda till. Den roll han spelat hade
till stor del varit omständigheternas verk, och den,
som skulle leda Roms öden under den stormiga tid, då
partiers och enskildas ärelystnad gjorde staten till
en tummelplats för bittra och blodiga fejder, behöfde
andra och starkare vapen än en talande tunga. Att
hålla måtta var C:s förnämsta ögonmärke. Han hade
hoppats att på grundvalen däraf kunna bilda ett
parti af sansade män, som skulle uppehålla lagbunden
frihet och ordning; men hans förhoppning visade sig
snart nog vara ett bedrägligt irrsken. Det fanns ej
element till ett sådant parti; ty hvarken de förnäme
folkvännerna eller riddarna voro sinnade att uppgifva
sina intressen, och det romerska folk, som trängdes
i församlingarna på forum, bestod till en stor del
af proletärer och slödder. För dem, som önskade en
förändring i det bestående, gällde det att aflägsna
målsmannen för det lagbundna samhällsskicket, och
så var C:s fall gifvet. En personlig fiende till
honom var tribunen och folkuppviglaren Clodius,
och när Pompejus slöt sig till Cæsar och Crassus,
prisgafs C. utan skoning åt Clodius och hans vilda
skaror. För att undvika en hotande anklagelse
måste han (april 58) gå i landsflykt, hvarefter han
formligen landsförvisades. Först efter sexton månader,
hvarunder han vistats i Macedonien och Grekland,
fick han genom sina vänners bemödanden återvända
hem. På sin färd från Brundisium till Rom möttes han
öfverallt af jublande folkskaror. Svag som han var
för all utmärkelse, berusades han för ett ögonblick af
denna hyllning och tyckte sig hafva återfått sin förra
betydelse i statslifvet. Men verkligheten skingrade
inom kort de flyktiga drömbilderna, och C. insåg
snart, huru vacklande hans ställning var. Clodius och
andra orostiftare uppfyllde honom med fruktan, och han
började därför rikta all sin sträfvan på att bereda
sig trygghet och skydd mot partiyran. Tillräckligt
klarsynt att inse senatens vanmakt, var C., såsom
en man utan anor, föga fäst vid adelspartiet, under
det att å andra sidan demokraternas tygellöshet
måste förefalla högst vidrig för en man, som
afskydde alla öfverdrifter. Han sökte därför närma
sig triumvirerna och främjade såväl Pompejus’ som
Cæsars intressen. Den senares ärelystna planer kunde
visserligen icke vinna C:s bifall; men för sin egen
trygghets skull fann han numera rådligast att icke
korsa Cæsars väg. För öfrigt hade dessa båda mäns
gemensamma intresse för litterär verksamhet förenat
dem redan i ungdomen. Under Cæsars fälttåg i Gallien
hade C. med honom underhållit en liflig brefväxling
och skaffat sin broder Quintus anställning i hans
krigshär. Samtidigt uppträdde han ofta såsom talare,
dels i senaten och dels i rättegångar, t. ex. då
han år 52 försvarade Milo, hvilken dödat hans
hätske ovän Clodius. År 51-50 var han ståthållare
i Cilicien. Han vann där någon krigsära, ådagalade
oegennytta och mildhet samt visade, att han i afseende
på behandlingen af provinsernas inbyggare icke delade
den äldre uppfattningen, enligt hvilken dessa ansågos
rent af rättslösa mot de romerske herrarna.
Vid sin återkomst från Cilicien fann C. ett
medborgerligt krig oundvikligt. Till intetdera af
partierna kände han sig dragen; men efter lång tvekan
slöt han sig till Pompejus, hvilkens seger han väl
ansåg mindre farlig för friheten än Cæsars. Både
Pompejus’ eget beteende och öfvermodet hos hans
omgifning misshagade dock den hofsamme och sansade
fosterlandsvännen. Efter slaget vid Farsalos (48
f. Kr.) insåg han hopplösheten af fortsatt motstånd,
återvände till Italien och fick efter en tid full
tillgift af Cæsar, hvilken till och med bemötte
honom med uppmärksamhet och välvilja. I början lefde
dock C. i tillbakadragenhet och fann en tröst i
litterära sysselsättningar. Men det var icke lätt för
statsmannen att hålla sig fjärran från det politiska
fältet eller för talaren att iakttaga tystnad. För
att utverka nåd åt landsflyktiga vänner närmade
han sig alltmer till Cæsar, och denne såg gärna,
att C. åter uppträdde på skådebanan. Men sorgen
öfver statens och hans eget träldomstillstånd kunde
ej döfvas. Frihetskänslan och saknaden af det som
varit röja sig öfverallt i hans bref, liksom i hans
öfriga skrifter.
Att den för alla intryck så tillgänglige C. efter
mordet på Cæsar (44) skulle uppfyllas af glada
förhoppningar om bättre tider var helt naturligt. Men
äfven nu gäckade verkligheten hans hopp. De
sammansvurne uraktläto att begagna sig af ögonblicket
och gåfvo motståndarna, främst Antonius, tillfälle att
bemäktiga sig händelsernas ledning. Brutus måste
lämna Italien; äfven C. ämnade afresa, men blef af
Brutus öfvertalad att stanna för att med fredliga
vapen befordra frihetens seger. Nu utvecklade
C. en öfverraskande kraft och beslutsamhet. I
de berömda XIV orationes in M. Antonium (efter
Demosthenes’ tal mot den macedoniske konungen Filip
äfven kallade Philippicæ, "de filippiska talen")
använde han hela sin vältalighets kraft för att
krossa Antonius. Det bifall, som från många håll
lät höra sig, uppmuntrade honom, och han gick allt
längre i sina hänsynslösa anfall mot Antonius. Men
för att motstå denne fordrades vapenmakt. C. såg sig
därför tvungen att söka stöd hos den unge Octavianus,
i hvilken han trodde sig hafva funnit en frihetens
kämpe. Jämväl nu blef han dock grymt sviken, ty
knappast hade Octavianus med C:s och senatens hjälp
tryggat sin ställning, förrän han afkastade masken
och förband sig med sin förre fiende Antonius och
med Lepidus. Förbundet beseglades genom upprättandet
af proskriptionslistor, på hvilka, såsom ett offer
åt Antonius’ hämndlystnad. C:s namn uppfördes i
främsta rummet. Med anledning däraf tänkte C. fly
till Grekland, men ändrade detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
