Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Choiseul, gammal fransk ätt - Choisya, bot. Se Rutaceae. - Choisy-le-Roi - Chokand. Se Kokan. - Choklad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot jesuiterna. Minnena från Rom, tycke för
tidens rationalism och Pompadours personliga hat
till nämnda orden gjorde honom till jesuiternas
motståndare. Han förmådde Ludvig XV att bekräfta den
parlamentsakt, som 1762 tillintetgjorde deras makt i
Frankrike, och 1764 förvisades ur landet "alla förr
s. k. jesuiter’’. Denna kraftåtgärd gjorde C. mycket
populär. Att stäfja Eysslands makttillväxt var ett
annat af målen för hans politik. Han understödde den
polska konfederationen 1768, eggade Turkiet till
krig mot Ryssland och sökte rycka Sverige ur dess
beroende ställning till detta land. Väl bekant med
svagheten i frihetstidens styrelsesätt, yrkade C.,
som 1766 återtog ledningen af utrikesärendena, en
revolution i Stockholm för skapandet af en stark,
efter engelskt mönster formad konungamakt. Sina
åsikter i detta afseende utvecklade han bl. a. i den
berömda memoar af 1766, i hvilken, enligt Geijers
ord, revolutionen af 1772 redan ligger. C. blef
mycket harmsen öfver den snöpliga utgången af 1768
års revolutionsförsök och inbjöd kronprinsen Gustaf
till Paris för att öfverlägga om bättre mått och
steg för framtiden. När Gustaf i febr. 1771 kom till
Paris, var C. störtad. Efter Pompadours död (1764)
hade hans inflytande småningom aftagit. Hans umgänge
med encyklopedisterna gaf honom ett visst mått af
frisinthet och gjorde honom misstänkt för ett ännu
större. Hans fiender (Aiguillon, Maupeou m. fl. och
framför alla den uppstigande solen madame Du Barry,
hvilken C. hårdnackadt vägrat sin hyllning) begagnade
sig däraf. De intalade konungen, att parlamenten i
sin uppstudsighet hade ett godt handtag af ministern,
och framställde dennes hemliga underhandlingar med
Spanien 1770 (om ett nytt uppträdande mot England
till koloniernas återvinnande) som ett egenmäktigt
och riksvådligt tilltag. Ett handbref från Ludvig XV
julaftonen 1770 underrättade C. om att hans tjänster
vållade monarken missnöje och att han hade att
inom tjugofyra timmar begifva sig till sitt gods
Chanteloup. Hans fall blef hans största triumf:
i den allmänna meningen var det en riksolycka,
och man egnade från alla håll den störtade en
rent af utmanande hyllning. Ludvig ångrade också
sedermera sitt steg. "Hade jag behållit C. kvar",
yttrade han ett par år efteråt, "hade Polens
delning aldrig skett". Ludvig XVI tillät honom
1774 att återvända till Paris, men använde honom
ej i statens tjänst. C. dog barnlös 8 maj 1785,
efterlämnande ofantliga skulder. De "memoarer",
som 1790 under C:s namn utgåfvos af Soudaise,
äro endast omtryck af åtskilliga uppsatser,
som C. 1778 låtit trycka i ett fåtal exemplar,
till rättfärdigande af sin förvaltning. Men 1904
utgåfvos i Paris Mémoires du duc de C. 1719-1785,
som bl. a. innehålla hans till 1757 gående
själfbiografi, skrifven under förvisningstiden. Af den
särskildt i senaste tid rikhaltiga litteraturen
om C. märkas: Maugras, "La duchesse de C. et le
patriarche de Ferney" (1889) och "Le duc et la
duchesse de C." (1902), samt Daubigny, "C. et la
France d’outre-mer après le traité de Paris" (1892).
2. J.Th.W.
3. Marie Gabriel Florent Auguste, grefve de
Choiseul-Gouffier, diplomat och fornforskare,
f. 27 sept. 1752 i Paris, d. 20 juni 1817 i Aachen,
fick tidigt sin håg riktad på antiken och anträdde
1776 en resa till Grekland, där han med stor omsorg
studerade minnesmärkena,
antecknade seder och bruk och lät göra ett stort
antal ritningar. Frukten af sina lärda forskningar
nedlade han i Voyage pittoresque en Grèce (3
dlr, 1782-84; ny uppl. af Müller och Hase, 4 bd,
1841). 1780 medlem af "académie des inscriptions
et belles-lettres", invaldes han på grund af detta
stort anlagda verk 1783 i franska akademien. Snart
därefter utnämndes han till fransk ambassadör i
Konstantinopel, där han fortsatte sina studier.
Äfven efter revolutionens utbrott betraktade han
sig som bourbonernas representant där och sände
depescher till Ludvig XVI:s bröder i Tyskland. Men
den franska Rhenarmén uppsnappade korrespondensen,
och nationalkonventet beslöt i okt. 1792 att låta
arrestera C. i Konstantinopel. Han lyckades dock
fly till Ryssland, där han senare under Paul I:s
regering blef statsråd, direktör för konstakademien
i Petersburg och kejserlig bibliotekarie. Efter
Alexander I:s tronbestigning återvände han 1802
till Frankrike, där han uteslutande sysslade med
vetenskapliga studier och efter restaurationen blef
pär samt medlem af kabinettsrådet. C. skref flera
Mémoires i de handlingar, som utgifvas af "académie
des inscriptions et belles-lettres". Bl. a. häfdade
han Homeros’ existens gentemot F. A. Wolf. Hans
stora fornsamlingar inköptes af Ludvig XVIII och
införlifvades med muséet i Louvre.
4. Charles Raynard Laure Félix de C., hertig af
Praslin, den förstnämndes sonsons son, politiker,
f. 24 mars 1778, d. 28 juni 1841, omfattade med värme
Napoleon I:s sak, blef kammarherre hos kejsarinnan och
1814 chef för första legionen af Paris’ nationalgarde,
med hvilket han kämpade mot de förbundne 30
mars. Under restaurationen medlem af pärskammaren,
slöt han sig där till det liberala partiet. Han var
egare af en ofantlig förmögenhet. - En af hans söner,
Théobald de C., hertig de Praslin, f. 1805, är bekant
såsom misstänkt för det 18 aug. 1847 föröfvade mordet
på hans hustru, marskalk Sebastianis enda dotter, med
hvilken han 1825 blifvit gift och fått en kolossal
förmögenhet. Händelsen väckte ett enormt uppseende
och bidrog i ej ringa mån att krossa julimonarkiens
anseende i landet. C. kastades i fängelse, men begick
efter några dagar själfmord.
Choisya, bot. Se Rutaceæ.
Choisy-le-Roi [jwasi-le-rwa^], stad i franska
depart. Seine, vid Seine. 11 km. s. om Paris. 11,601
inv. (1901). Porslinsfabriker. 30 sept. och 29
nov. 1870 försiggingo där smärre strider mellan
fransmän och tyskar. Bronsstaty (rest 1882) af
marseljäsens författare, Rouget de 1’Isle, som dog
där 1836.
Chokand [kö-]. Se Kokan.
Choklad l. Chokolad (fr. chocolat, af mexik. choco,
kakao, och latl, vatten), ett njutningsmedel, som
beredes af kakaobönor. Bönorna sållas och rensas
först från gröfre föroreningar och dåliga bönor. Den
sålunda renade varan rostas i roterande järncylindrar
vid en temperatur af 130-140° C., hvarvid aromen
kommer till utveckling. Skalen afskiljas genom de
afsvalnade bönornas krossning i smärre stycken. Den
s. k. bräckmaskin, som åstadkommer detta, sorterar
bönstyckena, groddarna och skalen hvar för sig. De
sönderstyckade bönorna malas därefter med uppvärmda
granitvalsar, hvarvid kakaosmöret smälter och en
deglik massa uppstår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
