Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 227-228 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Choinski-Jeske - Choirades - Choirolos - Choiromyces, bot. Se Tryffel. - Chois - Choiseul, en av de större öarna i tyska Salomons-arkipelagen - Choiseul, gammal fransk ätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i 19:e årh. och Tyska riddarepiken) och om Frankrike
(Octave Feuillet, Zola m. fl.). A-d J.

Choirades, forntida namn på ön San Paolo utanför
Taranto.

Choirilos (grek. Xoigttog,
lat. Chærilus). 1. Dramatisk skald i Aten,
samtidig med peisistratiderna. Han uppgifves såsom
författare till 160 stycken, hufvudsakligen satyrspel,
i hvilken diktart han prisas såsom mästare. - 2. Episk
skald från Samos, mot slutet af 5:e årh. f. Kr. I
en omfångsrik dikt med titeln Perseis 1. Persiká
(persersången), hvaraf några fragment kommit till
vår tid, besjöng han grekernas seger öfver Xerxes. -
3. Episk skald från Iasos i Karien. Han åtföljde
Alexander den store på tåget mot Persien och lär
hafva besjungit dennes bragder samt för hvarje god
vers blifvit belönad med ett guldmynt.

Choiromyces, bot. Se Tryffel.

Chois., i botaniska namn förkortning för den
fransk-schweiziske botanisten J. D. Choisy, f. 1799,
d. 1859.

Choiseul [jwasö7!], en af de större öarna i tyska
Salomons-arkipelagen. Omkr. 5,850 kvkm. ön är bergig
och nästan okänd.

Choiseul [jwasö’1], gammal fransk ätt, som
kan spåras redan från början af 900-talet, då
medlemmar af densamma voro mäktiga feodalherrar
i Champagne. Sedermera delade sig ätten i
flera släkter. Den äldsta grenen utslocknade på
1400-talet. Af de yngre grenarna märkas familjerna
de Beaupré-Stainville, till hvilken den bekante
ministern hörde (se nedan 2), de Daillecourt,
till hvilken C.-Gouffier hörde (se nedan 3), och
de Praslin, som har sitt namn efter ett markisat
i Champagne och bland sina medlemmar räknat, utom
nedannämnde hertigar af Praslin (se nedan l och 4),
äfven två marskalkar af Frankrike, nämligen Charles
de C., markis de Praslin, marskalk 1619, och César
de C., grefve du Plessis-Praslin, Turennes besegrare
vid Réthel 1650, marskalk 1645, d. 1675.

1. César Gabriel de C., hertig af Praslin,
statsman, f. 1712 i Paris, d. där 1785, blef 1748
generallöjtnant, men efterträdde 1758 sin kusin (se
nedan) som fransk ambassadör i Wien. Hemkallad
1760, fick han plats i konseljen och blef 1761
utrikesminister samt 1766 marinminister. Som sådan
nedlade han mycket arbete på ökningen af franska
flottan, förstärkningen af krigshamnen i Brest och
utvecklingen af sjöartilleriet. Tillika uppgjorde
han planen till den första franska världsomseglingen,
hvars ledning han anförtrodde åt Bougainville.
C. föll i onåd 1770, samtidigt med sin kusin,
och drog sig tillbaka från det offentliga lifvet.
1762 blef han hertig och pär.

2. Étienne François de C., grefve de
Stainville, hertig af Choiseul-Amboise, den föregåendes
kusin, fransk statsman, f. 18 juni 1719.
Hans farfader antog namnet Stainville efter sin
svärfader, en österrikisk grefve, hvars egendomar
han ärfde, och under namnet grefve af Stainville
trädde C. ut i lifvet. Han uppfostrades i ett
jesuitkollegium, ingick därefter i hären och
deltog i österrikiska arfföljdskriget (1740-48).
Vid Prags belägring 1741 blef han sårad, fick
1743 öfverstefullmakt och utnämndes 1748 till
generalmajor. Efter krigets slut beträdde han
hofvägen. hvarjämte han
genom sitt gifte med en rik bankirdotter, Louise
Crozat du Chatel, fick tillfälle att föra ett mera
lysande lefnadssätt, än hans egen hårdt medtagna
förmögenhet skulle hafva tillåtit. Vid hofvet
intog han inom kort en bemärkt plats genom sin
kvicka frispråkighet och sitt, trots ett ingalunda
fördelaktigt yttre, vinnande sätt att vara. Snart
skaffade han sig en gynnarinna i den allsmäktiga
madame de Pompadour.

1753 af gick han som sändebud
till Rom, där hans medlande till jansenisternas förmån
ådrog honom ("ateisten") jesuiternas hat och vållade
honom en officiell tillrättavisning. 1757 blef han
ambassadör i Wien, fick i aug. 1758 rättighet att
återtaga familjenamnet Choiseul och hertigtiteln och
kallades i dec. s. å. att efter abbé Bernis öfvertaga
ledningen af utrikesärendena, emedan han ej tvekade
att göra sig till redskap för Pompadours plan till
en fortsatt förbindelse med Österrike mot Preussen,
ehuru Frankrike sedan 1755 var inveckladt i ett
vidtutseende kolonialkrig med England. Det ingångna
förbundet var en förnekelse af Frankrikes hela
föregående politik, och kriget mot Preussen var folket
förhatligt. För att återvinna folkgunsten uppbjöd
C. alla sina krafter mot England - dock ej genom att
möta dess härar i kolonierna, som snart sagdt voro
blottade på försvar, utan genom försöket att gifva
denna makt ett dråpslag i Europa. Detta skulle ske
genom landstigningar i Skottland (20,000 man under
Aiguillon) och England (50,000 man under Soubise). För
utförande af sin "stora plan" sökte C. förmå Sverige,
hvars utrikes politik sköttes af A. J. v. Höpken,
att på fransk bekostnad och mot löfte om ön Tabago -
som dock befann sig i Englands våld - öfverföra 12,000
man svenska trupper till Skottland. Höpken framställde
visserligen sina betänkligheter mot denna plan, hvars
realiserande skulle hafva tillintetgjort Sveriges
handel, men bedrog C. en tid bortåt genom att låtsa
beundran för idén. När den "stora planen" 1759 skulle
sättas i verket, befanns den outförbar. C. grep
därefter till ett annat medel för att betvinga
England. Genom det bourbonska familjefördraget 1761
indrog han Spanien, Neapel och Parma i Frankrikes
politiska system. För att kunna kraftigare bedrifva
kriget lämnade han s. å. utrikesärendena åt sin
frände Choiseul-Praslin samt öfvertog själf marin-
och krigsministersysslorna. Trots hans beundransvärda
ansträngningar för flottans och härens stärkande
slöts kriget 1763 med tillintetgörelsen af Frankrikes
kolonialvälde i norra Amerika och Ostindien. Genom sin
diplomatiska skicklighet uträttade han likväl, att
villkoren blefvo lindrigare, än man väntat. Medelst
Corsicas införlifvande med Frankrike (1768) måttade
C. ett hugg mot England, och han umgicks med den
sedermera af Napoleon I försökta planen att genom
Egyptens eröfring träffa hjärtpunkten af Englands
välde, Ostindien. Mera lycklig än i striden mot
England var C. i striden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>