Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cementkoppar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ändamål utöfvade denna litterära granskning. 1486
utgafs därom ett mandat af ärkebiskopen i Mainz.
1515 bestämde lateranska kyrkomötet, att böcker
ej fingo utgifvas, förrän de blifvit granskade af någon
kyrkans man. Hvarje bok, som ej fått ”imprimatur”
(må tryckas) sig påtecknadt, skulle brännas och
bannlysas. Jämte denna censur, hvilken stod under
den romerska kyrkans och den heliga inkvisitionens
myndighet, uppkom snart en annan, som utöfvades
af den borgerliga makten, genom kungliga censorer,
och som sträckte sig till skrifter af politiskt
innehåll. Reformationen åstadkom ingen annan ändring
i dessa afseenden, än att den teologiska
granskningen öfvergick i det protestantiska prästerskapets
händer. Censurens hämmande inverkan på offentliggörandet
af den fria forskningens resultat samt på
granskningen och afhandlandet af allmänna
angelägenheter blef alltmer kännbar, ju mer det
religiösa och det samhälleliga intresset växte hos
allmänheten. Detta intresse framkallade nämligen en
lifligare författarverksamhet, och i samma mån som
antalet af de litterära alstren ökades (till följd hvaraf
granskningen ej heller kunde försiggå med erforderlig
noggrannhet), blef censuren godtycklig. Behofvet af
dess afskaffande vardt allt starkare, ju mera den
periodiska pressen började vinna i betydelse. Likväl
blef i de flesta länder trycktvånget bibehållet ända
till innevarande århundrade. England var det första
land, som upphäfde detsamma, näml. 1695, då hvar
och en berättigades att trycka skrifter utan annat
ansvar än efter allmän lag. När de nordamerikanska
Förenta staterna antogo sin författning, erkändes
tryckfriheten såsom en allmän medborgerlig rättighet.
Samma grundsats ingick i franska konstitutionens
”déclaration des droits” (1791), art. 11.
I Danmark blef 14 sept. 1770 censuren afskaffad af
Struensee, som införde en oinskränkt tryckfrihet.
Men i alla dessa länder framkallades dock en
reaktion. Till och med i Storbritannien och
Nord-Amerika finnas exempel på politi-åtgärder emot
vissa skrifter, och det engelska parlamentet utöfvade
länge, genom särskilda parlamentsbeslut mot
misshagliga skrifter, en godtycklig makt öfver pressen
i afseende på politiska ämnens behandling. Danmarks
tryckfrihet fick ej varaktigt lif. Särskilda påbud
utfärdades strax efter 1770 års reskript, och
tryckfrihetsförordningen af 27 sept. 1799 återinförde
censur för domfällda författare; denna censur utsträcktes
först till tidningar, hvilka berörde utländsk
politik, sedan än längre. I Frankrike återinfördes
censuren 1805. Med det konstitutionella statsskickets
utveckling och i synnerhet efter 1848 års
revolutionära rörelser har en ordnad presslagstiftning
kommit till stånd i alla länder med fri statsförfattning.
Den preventiva tidningscensuren, hvilken sedan
någon tid varit i verkligheten afskaffad äfven i ryska
rikets hufvudorter, Petersburg och Moskva (genom
det val, som lämnats pressen emellan ställande af
kaution och preventiv granskning), har i nov. 1905
blifvit åtminstone temporärt upphäfd. Af teatercensuren
påträffas däremot ännu här och där enstaka
spår.
I Norge blefvo, efter föreningen med Sverige,
genom bestämmelsen i grundlagen af 4 nov. 1814,
§ 100, alla besvärande band på pressen upphäfda,
och i enlighet därmed har lagstiftningen sedan
lämpats. Danmark kom, genom sin grundlag af 5 juni
1849, § 91, och presslagen af 3 jan. 1851, i
åtnjutande af lagbunden tryckfrihet och befriades
sålunda från censuren.
I Sverige följde censuren boktryckeriers anläggning
i spåren. Här liksom annorstädes hade
boktryckerierna hufvudsakligen till ändamål spridning
af andaktsböcker och stodo därför i kyrkans tjänst
samt under dennas uppsikt. Först sedan Gustaf Vasa
blifvit konung och reformationsverket begynt, egnade
regeringen någon uppmärksamhet åt boktryckerierna.
Den första regeringsåtgärden i detta hänseende
riktades mot det 1523 i Söderköping af biskop Brask
inrättade boktryckeriet, hvars verksamhet lade
hinder i vägen för reformationens genomförande. Det
blef på konungens befallning år 1526 igenslaget, och
boktryckaren, presbytern Olaus Ulrici, förvisades ur
riket, hvarjämte konungen (2 febr. 1527) förbjöd
biskopen att låta sända några skrifter bland enfaldigt
folk, förrän konungen hade genomsett dem. Som
Gustaf I var angelägen att, med begagnande af
boktryckarkonsten, sprida upplysning bland folket –
ehuru en upplysning af annat slag än den, som
meddelades af det katolska prästerskapet –, drog han
ungefär vid samma tid försorg om att ett nytt
boktryckeri anlades, hvilket ställdes under hans egen
uppsikt. Genom ett bref af 10 juli 1537 öfverlät
han ett förut ”det heliga lekarna gillet” tillhörigt,
till kronan indraget hus åt en konstförfaren man att
därstädes för det meniga bästa anlägga ett boktryckeri.
Att med inrättandet af detta boktryckeri – det
första, som här i riket åtnjöt några offentliga
förmåner – äfven förbands censur öfver hvad som
skulle tryckas, visar sig däraf, att konungen, missnöjd
med åtskilliga yttranden af Olaus Petri i dennes
krönika och i en af hans tryckta predikningar, 1539
förbjöd reformatorerna att utgifva någonting af
trycket utan konungens tillåtelse. Öfvervakning af
tryckta skrifter var en naturlig sak, så länge tryckning
och spridning af skrifter egde hufvudsaklig
betydelse såsom ett medel att underlätta undervisningen
och så länge boktryckarnäringen måste
uppmuntras genom särskilda anslag. De, som drogo
försorg om boktryckeriers anläggning, såsom förhållandet
var med konungen och den offentliga undervisningens
eforer, biskoparna, öfvervakade i orterna
hvad som trycktes och tillsågo, att ingenting
utspreds, som i religiöst eller politiskt hänseende var
misshagligt. Det öfvervakande af här i landet
utgifna eller utifrån inkomna skrifter, hvilket dittills
framkallats af tillfälliga förhållanden, blef nu en
regelbunden verksamhet. Enligt Gustaf Adolfs
förslag till inrättande af ett ”consistorium generale”
(1623) borde detta konsistorium utöfva censur öfver
allt tryck, utom skolböcker, hvilka skulle granskas
af biskopen. (Konungens förslag i detta afseende
gick ej i verkställighet.) Först i senare hälften af
1600-talet blef censursystemet lagstadgadt.
Begynnelsen skedde genom konstitutionerna för Uppsala
universitet 27 juni 1655, i hvilka stadgades, att
alla akademiska skrifter skulle, innan de befordrades
till tryckning, granskas och af dekanus eller någon
professor i den fakultet, till hvars vetenskaper ämnet
hörde, få tryckningstillåtelse på manuskriptet antecknad.
Denna föreskrift åtföljdes af allmännare bestämmelser
om granskning af pressens alster. Karl X
Gustaf gaf 1656 Schering Rosenhane, som då var
öfverståthållare och ledamot af kanslikollegium,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
