Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cementkoppar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befallning att låta varna boktryckarna "att de ej så
indifterenter skulle trycka och publicera alla materier,
som förekomme, förrän k. m:ts consens vore deröfver
kommen". I 1661 års kansliordning, art. 14, ålades
kanslikollegium att öfvervaka pressen. I nämnda
artikel heter det: "På det k. m:t må veta hvad
för böcker och skrifter, som tryckas och bringas i
ljuset, skola två exemplar af hvarje skrift, straxt
de äro tryckta och förrän exemplaren distraherade
blifva, sändas till kancelliet: ett för riksarkivet, ett
för biblioteket"; och ålåg det kanslikollegium att
granska de inkomna skrifterna samt att, "om uti
dem fans något prejudicerligt, gifva det k. m:t
i tid tillkänna, att behöriga böter derpå kunde
skaffas". Därmed var dock ej i allmänhet någon
tryckningen föregående censur formligen anordnad.
Det första formliga påbudet om sådan censur finnes
i k. brefvet 15 juli 1662 och framkallades af prästerskapets
rädsla för religiösa frågors fria behandling.
Brefvet var ställdt till ärkebiskopen, biskoparna och
menige klerkerna. Dessa uppmanades att draga
försorg om att ej något sådant måtte tryckas, "som
i någon måtto rör den allmänna friden och menigheten,
antingen i andliga eller verldsliga saker, utan
om ett sådant verk företogos, skulle det, med undantag
af hvad vid akademierna eller gymnasierna
’exercitii causa’ utgåfves, öfversändas till
kancelliet till att öfverses och censureras, att det sedan
måtte komma på trycket, om k. m:t så godt
syntes". Detta påbud åtföljdes af ett plakat och
förbud, 21 april 1665, angående paskiller och
smädeskrifter, hvilket – i enlighet med de grundsatser,
som gjort sig gällande i den kanoniska rätten –
gjorde ej allenast författaren, boktryckaren och
utspridaren af en skrift af brottsligt innehåll, utan
äfven hvar och en, som hade den i sitt förvar eller
fick den i sina händer och uraktlät att lämna den
till offentlig myndighet, ansvarig för innehållet. På
samma gång stadgades äfven, att allmänna lagens
bestämmelser om lasteligt eller smädligt tal borde
tillämpas på tryckta skrifter. Förbudet angående
skadliga böckers införsel och hämmande, 2 nov.
1667, ålade bokhandlarna att i Stockholm för
bibliotekarien och annorstädes för biskop och konsistorium
uppvisa register på införda böcker och skrifter, innan
de finge något försälja, och egde dessa myndigheter
makt att förbjuda skrifter, som voro i religiöst,
sedligt eller politiskt hänseende förargelseväckande.
Såsom myndig konung förnyade och stadfäste Karl
XI, genom order till biskoparna och konsistorierna
12 nov. 1674, dessa stadgar. 5 juli 1684 utfärdades
en ny k. förordning, genom hvilken den preventiva
censuren infördes för allt, som trycktes, och hvarigenom
boktryckarna å andra orter än i universitetsstäderna
förbjödos att ånyo upplägga hvad förut
var tryckt – med undantag af kyrko- och
skolböcker –, förrän de anmält sig hos konsistorium i
orten, och beträffande "andra verk, andeliga eller
verldsliga saker, som nyskrifna äro", fingo de ej,
vid 100 dal. smt vite, understå sig att "något af
trycket låta utgå, förrän det godkändt blifvit
antingen af kancelliet eller af sådana män, som till
sådana böckers uppläggande egentligen förordnade
äro". Därjämte tillsattes år 1686 en särskild "censor
librorum". Genom beslut 24 april 1749 blef brukligt
att i hvarje tryckt skrift sätta ordet imprimatur
(må tryckas), jämte censors namn. Censurens
ordnande åtföljdes af privilegiers utfärdande för skrifters
utgifning. Särskildt privilegium erfordrades, enligt
k. förbudet 20 april 1687, för rätt att utan särskildt
tillstånd utgifva offentliga handlingar. Några år
därefter blef förbjudet att utan särskildt tillstånd
trycka psalmböcker eller andra gudliga skrifter. Då
dylika förbud kunde komma när som helst, blef
följden, att boktryckarna ej utan att skaffa sig
särskilda privilegier kunde med fördel utöfva sitt yrke
i hela dess omfattning. Slutligen bör nämnas, att
på denna tid den periodiska pressen inskränkte sig
till avisor, hvilkas utgifvande, enligt § 23 i 1626
års kansliordning, ålåg riksarkivets historicus, men
sedermera öfverflyttades på postmästaren (enl.
instrukt. af 2 jan. 1643), hvarefter k. m:t eller
kanslikollegium förordnade särskilda "gazetteskrifvare".
Konungen blef sålunda den, som genom sina organ
bestämde allt hvad som skulle få tryckas och
offentliggöras och som på administrativ väg gaf föreskrifter
därom. Enär ingenting fick tryckas, som ej förut
var granskadt, och då allt missbruk af yttrandefriheten
i skrift var att anse såsom öfverträdelser
af censurförordningarna, förvandlade sig alla mål
angående skrifters utgifvande på tryck till ordningsmål,
hvilka tillhörde administrativ-justisen.
Kanslikollegium upptog dessa mål och afgjorde dem eller
öfverlämnade dem åt konungen, hvilken sedan, på
sätt honom godt syntes, lät handlägga och afgöra
dem. Detta pressens beroende af de styrandes
godtycke kvarstod under frihetstiden, till dess
tryckfrihetsförordningen 2 dec. 1766 afskaffade censuren
och censorsämbetet samt kanslikollegiets befattning
att öfverse, gilla eller ogilla till tryckning ärnade
skrifter. Hvar och en, som utgaf skrifter, blef i
fråga om ansvar och straff ställd under lagens och
laga domstols skydd samt i denna sin verksamhet
fredad mot hvarje intrång från polismaktens sida.
En fullständig tryckfrihet infördes, offentliga
handlingar gjordes tillgängliga för allmänheten, och åt
sistnämnda k. förordning medgafs den fullkomliga
trygghet, som grundlag medför. Vidkommande
boktryckeri och bokhandel bibehölls dock det näringstvång,
som tillhörde denna tid, och i stadgandet om
uppsikt öfver utländska böckers införande skedde
ingen ändring. Med 1772 års förändring i
statsskicket upphörde denna tryckförordnings giltighet.
Gustaf III utgaf 26 april 1774 en ny sådan och
bibehöll däri det hufvudsakliga af 1766 års förordning,
ehuru med några viktiga undantag (bl. a.
angående bestämmelserna om ansvarighet och straff
för högmålsbrott, hvilka under alla förhållanden
skulle drabba boktryckaren, äfven om han kunde
styrka hvem som var författaren). Som tryckfrihetsförordningen
förlorat sin egenskap af grundlag, återfick
den sin forna plats bland de stadgar och
reglementen, hvilka hörde under konungens lagstiftning
allena. I samma mån som den diskussion af
allmänna angelägenheter, hvilken skedde genom pressen,
blef misshaglig för konungen, vidtog denne
inskränkningar i tryckfriheten. Genom k. påbudet 6
maj 1780 blef boktryckaren den, som ovillkorligen
skulle stå till ansvar för tryckt skrifts innehåll,
hvaremot auktorn skulle vara fri från ansvar, utom
i fråga om politiska förbrytelser, och skulle
boktryckaren, tredje gången han gjorde sig skyldig
till öfverträdelse af nämnda påbud, förklaras
boktryckeriet förlustig. Genom k. m:ts tillägg 3 maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
