Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bogdanovitj ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej utan framgång täflade. Bland hans romaner må
det vara nog att anföra Le format colonel (1872),
La vieillesse de M. Lecoq (1878; »Lecoqs sista
bragd», 1879), La main coupée (1880: »Den afhuggna
handen eller nihilisterna i Paris», 1881) och
Marie Bas-de-lain (1889; »Strump-Marie», 1890). B:s
reseskildringar Du Rhin au Nil (1876) spela likaledes
på den sensationella strängen.
Boisot, Lodewyk van, herre till Ruart, holländsk
amiral, var en af Nederländernas ryktbaraste män i
frihetskriget mot Spanien. I Jan. 1574 vann han med
underlägsen styrka en fullständig seger öfver den af
75 fartyg bestående spanska flottan vid Reimerswaal
i närheten af Bergen op Zoom. S. å. sprängde han en
stor flotta på Scheldefloden emellan Lillo och Callao;
11 fartyg jämte amiralen togos, 4 råkade på grund och
resten lyckades rädda sig till Antwerpen. Europeisk
ryktbarhet vann han, då han efter dammarnas öppnande
förde sin flotta fram emellan träd och hus öfver åkrar
och ängar, som satts under vatten, samt betvingande
de spanska skansverken efter en månads ansträngningar
och strider, lyckades d. 3 Okt. 1574 undsätta den
nästan uthungrade staden Leiden. Vid försöket att
undsätta Zierikzee omkom B. d. 15 Juni 1576.
Bois satiné [båa’]. Fr., feroliaträ. Se Ferolia
guianensis.
Boissier [båassiē], Marie Louis Gaston, fransk
kulturhistoriker, f. 1823 i Nîmes, idkade med
utmärkelse klassiska studier vid École normale i
Paris, var från 1846 lyceilärare i olika städer
och erhöll 1861 en professur i latinska språket
och literaturen vid Collége de France, med hvilken
lärostol han sedan 1865 förenar en befattning såsom
föreläsare i samma ämne vid École normale. Han
invaldes 1876 i Franska akademien och utsågs 1895
till dess ständige sekreterare (efter Camille
Doucet). Derjämte är han sedan 1886 ledamot af
Académie des inscriptions et belles-lettres. Med
grundliga insigter förenar B. ett smakfullt
framställningssätt. Han har utgifvit bl. a. Etude
sur la vie et les ouvrages de M. Terentius Varron
(1859, belönt med »prix Bordin»), Ciceron et ses
amis, étude sur la société romaine au temps de César
(1866; 8:de uppl. 1888), hvilken skrift prisbelönades
af Franska akademien, La religion romaine d’Auguste
aux Antonius (2 bd, 1874; 2:dra uppl. 1878),
L’opposition sons les césars (1875; 2:dra uppl. 1885),
Promenades archéologiques. Rome et Pompéi (1880; ny
uppl. 1892), de två monografierna Madame de Sévigné
(1887) och Saint-Simon (1892), La fin du paganisme
(2 bd, 1891) m. m. Af B:s arbeten finnas i svensk
öfvers. »Romerska republikens sista dagar. I.
En politisk epikuré i Rom. II. Cicero» (1864–65)
»Lifvet och sederna under romerska kejsardömet»
(1868) och »Slafvarne i Rom» (1870), samtliga ur
»Revue des deux mondes».
Boîte à savonnette [båa’t a savånnä’tt], Fr.,
farmak., fröna af Feuillea cordifolia. Se Feuillea.
Boito. 1. Camillo B., italiensk
konstskriftställare, f. 1836 i Rom, idkade studier
i Tyskland, Polen (hans moder var en polsk grefvinna
Radolinski) samt vid Paduas universitet, vid
Venezias konstakademi, der han utbildade sig till
arkitekt, och i Florens, hvarest han började skrifva
konstuppsatser (i tidningen »Spettatore»). Endast 24
år gammal, utnämndes han till professor i arkitektur
vid konstakademien i Milano (1860). Sedan 1872 är
han tillika medlem af Consiglio superiore per le
belle arti inom undervisningsministeriet. B. har
varit verksam såsom utöfvande arkitekt (stadshuset
och Museo civico i Padua, skolbyggnader der och
i Milano). Framförallt är han dock en pennans man,
idérik och lifrull i sina skrifter, gerna försvarande
framtidsriktningar inom konsten. Han har författat
bl. a. Scultura e pittura d’oggi (1877), Leonardo e
Michelangelo (1878), Architettura del medio-evo in
Italia (med illustr., 1880), I principii del disegno
e gli stili dell’ ornamento (1882; ny uppl. 1887), Gita
di un artista (1884), Restauri e concorsi (1888),
II duomo di Milano (s. å.) och Questioni pratiche di
belle arti (1893). B. har äfven skrifvit noveller
(Storielle vane, 2 bd, 1876–79, m. m.). Han är
gift med den vittra markisinnan Madonnina Malaspina
från Venezia. — 2. Arrigo B., italiensk tonsättare
och skald, den föregåendes broder, född i Padua
1842, elev af Mazzucato vid Milanos konservatorium,
besökte 1862 och 1867 Paris, Tyskland och sin moders
hemland Polen. Redan hans kantat Le sorclle d’Italia,
skrifven tillsammans med Faccio (1862), väckte mycket
uppseende, och samtidigt debuterade han med framgång
såsom skriftställare. Efter långvariga musikaliska
och literära studier framträdde han med operan
Mefistofele (1868), till hvilken han sjelf sammansatt
texten efter båda delarna af Göthes »Faust». Till
följd af sina djerfva nyheter och sin i denna första
form opraktiska anordning väckte denna opera så
häftiga tvister och oroligheter bland åhörarna på
Scalateatern (Milano), att myndigheterna snart måste
förbjuda dess uppförande. Omarbetad, upptogs den i
Bologna (1875) och gjorde då en kolossal lycka samt
blef småningom ett repertoarstycke på all verldens
operascener (Stockholm 1883). Ehuru den såsom helhet
är förfelad redan i textbearbetningen och i musiken
gör många koncessioner åt det banala eller fula, är
likväl dess framgång förklarlig genom dess populära
hållning och sceniska elfektfullhet äfvensom genom
flere musikaliska skönheter, framförallt i prologen,
fängelsescenen och »klassiska valpurgisnatten». Dess
utskrikna »wagnerism» existerar, såsom så ofta är
fallet, endast i utskrikarnas egen fantasi. B. är
visserligen en beundrare af Wagner och har
öfversatt flere af dennes texter, men hans egen
stil har knappt tagit ringaste inflytande från
denne, snarare från Beethoven, Schumann, Berlioz,
Verdi och den gamle venezianaren Marcello. Af B:s
öfriga operor (Ero e Leandro, Nerone, Orestiade)
har ingen blifvit uppförd (utom ett enakts-stycke
Abenddämmerung i Hamburg 1891), och öfver hufvud har
B. i öfvervägande grad verkat såsom skriftställare
(Libro dei versi, flere noveller, operatexterna
Gioconda, Otello, Falstaff o. a.). 2. A. L.
*Boj, sjöv. Se vidare Ankarboj och Vaka. Om
lifräddningsboj se d. o.; om vrakboj se Vrak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
