Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arbetarekomitéer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturalhistoria, statskunskap, ekonomi, jord-
och folkbeskrifning, svensk historia samt allmän
kulturhistoria. Alla dessa ämnen, föredragas dock ej
årligen, utan somliga af dem vexla. Åhörareantalet har
varit stort: under arbetsåret 1894–95 omkr. 25,000,
de fleste kroppsarbetare eller deras vederlikar, på
sammanlagdt 250 föreläsningar. För att »popularisera
den högre musiken» har institutet,sedan det fick
egen lokal, anordnat folkkonserter, hvilka lockat
fullt hus. Institutets verksamhet upprätthålles
genom inträdesafgifter vid föreläsningarna och
konserterna, gåfvor samt årsbidrag af enskilda,
staten (arbetsåren 1881–82 och 1883–84 5,000 kr.,
derefter 3,000 kr. och sedan 1894 2,700 kr.) och
kommunen (sedan 1883; numera 6,000 kr.). Efter
Stockholms arbetareinstituts förebild hafva sedermera
liknande anstalter af större eller mindre omfattning
upprättats ej blott i flere svenska städer och andra
arbetarestarka samhällen utan äfven i Finland och
Norge (Kristiania 1885). Somliga af dem benämnas
efter Stockholmsförebilden arbetareinstitut
(Gefle, Göteborg, Lund, Norrköping, Söderhamn,
Upsala, Vänersborg), andra föreläsningsförening,
föreläsningsanstalt o. d. (I Kristiania benämnes
anstalten arbejderakademi.) Sedan 1884 har riksdagen
beviljat årligt anslag (för 1895 25,000 kr.) för
föreläsningskurser för arbetare, hvilket fördelas på
ofvannämnda anstalter (f. n. 27).
Arbetarekomitéer. Se Arbets-statistik. Suppl.
Arbetarelagstiftning l. arbetareskyddslagstiftning,
stundom, mindre egentligt, kallad »socialpolitisk»
lagstiftning (jfr Arbetarefrågan), afser skydd för
arbetare i vissa yrken mot faror och olägenheter, som
äro af den natur, att arbetaren icke anses kunna vid
det fria arbetsaftalet sjelf, bevaka sina rättmätiga
intressen, hvarför staten måste inskrida till hans
förmån. Hittills har denna lagstiftning särskildt
haft till föremål: arbetstidens längd; nattarbete;
söndagshvila; qvinnors och barns användande i
fabriksarbete och grufdrift; industrielt arbete, som
medför våda för helsa eller sedlighet; yrkessjukdomar;
yrkesfara; yrkesansvarighet; beredande af ersättning
i händelse af olycksfall under arbetet; försäkring mot
de ekonomiska följderna af öfvergående eller varaktig
arbetsoförmåga till följd af sjukdom, olycksfall och
hög ålder; pensioner under vissa omständigheter åt
afliden arbetares efterlefvande; hjelpkasse- och
föreningsväsendet; fabriksordningar; slitande af
tvister mellan arbetare och arbetsgifvare medelst
förliknings- och skiljenämnder; trucksystemet m,
m. Jfr Arbetarefrågan, Suppl., Fabrikslagstiftning,
Förliknings- och skiljenämnder. Suppl.,
Trucksystemet, Yrkesfara, Suppl., Yrkesinspektion,
Yrkessjukdomar. Suppl. E. Bn.
Arbetare-marseljäsen, de tyske socialdemokraternas
älsklingssång (»Wohlan, wer recht und wahrheit
achtet»), är diktad af Jakob Audorf på den franska
marseljösens melodi. Den sjunges i öfversättning (»Nu
opp till kamp för frihet, bröder») äfven i Sverige.
Abetarepensionering betecknar i allmänhet
tillförsäkrande åt arbetare af ett visst årligt
underhåll vid inträffande »varaktig oförmåga
till arbete» (jfr Pension). I samband med arbetarefrågan och
den moderna arbetarelagstiftningen användes
uttrycket vanligen för en af det allmänna
anordnad och garanterad pensionering med
bidrag af stat eller kommun eller bådadera
i motsats såväl mot fattigvård som mot ett af
arbetsgifvaren ensam utdeladt underhåll. Stundom
inbegripes äfven pensionering af arbetares enka
och efterlefvande barn, liksom ock föräldrar
eller slägtingar i rätt uppstigande led, hvilka
varit beroende af hans arbetsförtjenst. Lagstadgad
arbetarepensionering är införd i Tyska riket; den
är byggd på obligatorisk invaliditetsförsäkring
(se d. o. Suppl.), olycksfallsförsäkring
(se d. o.) och ålderdomsförsäkring (se
d. o.). Förslag till sådan pensionering,
fotad på obligatorisk invaliditetsförsäkring,
framlades i Sverige af regeringen vid 1895
års riksdag, men vann ej riksdagens bifall.
E. Bn.
Arbetaresekreteriat, arbetaresekreterare, i Schweiz,
Se Arbetsstatistik. Suppl.
Arbetareskyddskomitén. Se
Arbetare-skyddskonferens. Suppl.
Arbetareskyddskonferens, Internationel. I samma mån,
som den socialekonomiska lagstiftningen för att
tillförsäkra arbetsklassen ett berättigadt skydd
måste ålägga det enskilda landets industri vissa
inskränkningar eller materiella uppoffringar,
inträda svårigheter orsakade af konkurrensen
med de land, som ännu icke infört motsvarande
bestämmelser. Behofvet af en internationel
arbetarelagstiftning (se d. o. Suppl.) gör sig
derför alltmera känbart i samma mån, som åtgärder
vidtagas till lösning af de spörsmål, hvilka
innefattas i arbetarefrågan (se d. o. Suppl.).
Redan före midten af 19:de årh. höjdes från praktiska
industriidkare röster med yrkande på en mellanfolklig
arbetarelagstiftning. Vetenskapen följde snart
i deras spår. Särskildt uppträdde för saken
Ad. Wagner, J. K. Bluntschli och G. Schönberg. På
1870-talet framställdes yrkanden i samma riktning af
flere arbetarekongresser i olika land. Schweiz var det
första land, der tanken tilltvang sig statsmakternas
praktiska ingripande. Redan 1881 gjorde dess regering
på uppdrag af Förbundsförsamlingen en förfrågan hos
åtskilliga makter angående deras benägenhet för en
internationel konvention i arbetarefrågan. Svaret blef
afböjande, emedan, såsom det hette i Förbundsrådets
berättelse, flertalet stater ansåg att »förevarande
ämne icke egnade sig för internationel reglering till
följd af de olika staternas särskilda forhållanden
och skiljaktiga intressen». Sedan arbetarna sjelfva
på initiativ af »Trades unions» (jfr Trade) hållit en
internationel arbetarekongress i London 1889 »för att
åvägabringa ett gemensamt förfarande i alla frågor,
som beröra arbetarnas intressen», upptogs saken å nyo
af den schweiziska riksförsamlingen. Förbundsrådet
utfärdade d. 15 Mars 1889 enligt gifvet uppdrag
till samtliga europeiska stater, med undantag af
Balkanstaterna, en rundskrifvelse med inbjudning
till deltagande i en konferens beträffande
internationella bestämmelser rörande arbetareskydd,
särskildt vid qvinnors och minderårigas användning i
fabriksarbete. Gynsamt svar ingick från ett flertal
stater, hvaremot Tyska riket,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
