Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arbetarefrågan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra samhällsklasser röna inflytande af det system
för skattelagstiftningen, som göres rådande. Också
uppställa »arbetareprogrammen» vanligen ganska
bestämda fordringar i fråga om vissa delar af denna
lagstiftning, såsom om förhållandet mellan direkt och
indirekt skatt, om tullagstiftningen, om progressiv
(degressiv) beskattning, om arfsskatt, om tyngre
skattläggning af inkomst från kapital än från arbete
m. m. I de land, der den politiska rösträtten är
beroende af viss inkomst och en betydande del af
arbetsklassen står »under strecket», gå nutidens
arbetarerörelser följaktligen ut derpå att vidga
kretsen af de arbetare, hvilka tillerkännas fulla
medborgerliga rättigheter. Der åter arbetarnas flertal
redan eger rösträtt, uppställes den fordran att
tillfälle gifves dem till rösträttens fria utöfvande,
dels genom valens förläggande till lämpliga dagar och
tider, dels genom valhandlingens lagfästa tryggande
mot hvarje påtryckning utifrån.
Jordbruksarbetarefrågan är såväl af vetenskapen som
framförallt af den socialpolitiska lagstiftningen
vida mindre uppmärksammad än den industriella
arbetarefrågan. Till en del torde detta hafva
sin grund deri att de på landsbygden rådande
missförhållandena icke hittills framträdt i lika akut
form. Det kan knappast bestridas, att huru sträfsamt
och hårdt lifvet än må vara bland jordbrukets
arbetareklass, dock vissa omständigheter gifva
åt detsamma en mindre tröstlös prägel än den nöd,
som stämplar de allra fattigaste innevånarna i ett
fabrikssamhälles hopgyttrade arbetareqvarter. Sjelfva
jordbruksarbetet är i och för sig vanligen en källa
till mera tillfredsställelse än fabriksarbetet. Först
och främst erbjuder det större omvexling. Det
innefattar en mängd olika sysslor, hvilkas
allmänna karakter vexlar med årstiderna. Ej häller
medgifver det den minutiösa arbetsfördelning, som vid
maskinarbetet släppar genom sin ängsliga enformighet
och försvagar fysiken genom att dag ut och dag in
nöta samma muskler, samma nerver och tvinga till
samma kroppsställning. Äfven är jordbruksarbetet
trots klimatiska olägenheter långt helsosammare,
emedan det till stor del försiggår i det fria och i
naturens sköte.
För öfrigt kan man säga, att på landsbygden
arbetarefrågan i modern mening finnes endast der,
hvarast jorden är i händerna på större egare, hvilka
sysselsätta ett mera betydande antal daglönare eller
statfolk (jfr Stat), utan att dessa hafva utsigt att
kunna sjelfva förvärfva sig en egen torfva eller
ens på drägliga vilkor öfvertaga arrende af ett
mindre, men för deras behof tillräckligt jordområde
(jfr Torp).
Att särskildt bland dessa eller med dem likställda
klasser af jordbruksarbetare i flere land eller
landsdelar svåra missförliållanden råda med hänsyn
till aflöning, arbetssätt, arbetstid, bostäder
m. m. låter sig ej förneka. I fråga om dessa
missförhållanden och medlen till deras afhjelpande må
här i tillämpliga delar hänvisas till den redogörelse
som i det föregående lemnats för den industriella
arbetarefrågan. Såsom åtgärder af särskild vigt för
arbetarefrågan på landet må framhållas betydelsen af
goda arrendelagar, hvilka särskildt trygga de mindre
arrendatorernas ställning,
samt en lagstiftning rörande jords styckning och
förvärf m. m., hvilken underlättar tillfällen för
så många som möjligt af jordbruksarbetarnas klass
att sjelfva i smått blifva jordegare. Af synnerlig
betydelse är vidare att icke jordbruksarbetaren
undantages från det skydd genom försäkring och
dylikt mot följderna af olycksfall i arbetet och af
invaliditet, som den moderna lagstiftningen söker
bereda andra klasser af arbetare. Slutligen må
framhållas krafvet på fortsatt bildning
och ädel förströelse genom föredrag, kurser utöfver
folkskolans mått, folkhögskolor och andra anstalter af
samma syfte som städernas arbetareinstitut. Bristen
på sådana ökar den ledsnad, hvilken man, säkerligen
med rätta, påstår vara en bland de faktorer, som
bidraga att locka landsbygdens söner och döttrar in
till städerna.
Denna alltjämt pågående inflyttning till städerna
är ett varnande tecken på oklokheten deruti att man
så mycket som hittills skett lemnat landsbygden
ur sigte vid arbetarefrågans behandling. Det
antagandet ligger nära till hands, att reformer,
som genomföras i stadsarbetarens läge, äfven ingå
såsom en ej oväsentlig beståndsdel i den lockelse
städerna öfva på landtbefolkningen. Men ju flere
arbetskrafter som strömma till städerna, dess mer
öfverfylles der arbetsmarknaden, dess svårare blir
det att varaktigt förbättra ens de industrielle,
vanligen i städerna bosatte, arbetarnas vilkor. Man
råkar in i ett slags social-ekonomisk cirkelgång, ur
hvilken ingen utväg finnes, förrän arbetarefrågan för
stad och land behandlas som ett sammanhängande helt.
E. Bn.
*Arbetareförening. Jfr art. Kooperation och Trade.
Arbetareförsäkring kallas den försäkring (se d. o.),
som afser att mot premier inbetalda af arbetaren
sjelf eller af andra (föreningar, arbetsgifvare,
stat, kommun) bereda arbetaren ett visst understöd
till tryggande mot de ekonomiska farorna af mer
eller mindre fullständig oförmåga till arbete eller
af arbetslöshet samt i händelse af hans frånfälle
tillförsäkra hans efterlefvande antingen pension
eller tillfälligt understöd. Arbetareförsäkringen
innefattar följande hufvudformer: sjuk-,
olycksfalls-, invaliditets- och ålderdomsförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring, begrafningshjelp och
lifförsäkring samt enke- och barnpensionering. Se
Arbetslöshetsförsäkring. Suppl., Hjelpkassor.
Suppl. Invaliditetsförsäkring .Suppl., Olycksfallsförsäkring,
Sjukkassor och Ålderdomsförsäkring.
Arbetareinstitut kallas i Sverige och Finland
läroanstalter, i hvilka åt män och qvinnor utan
högre skolbildning meddelas »undervisning i form af
fullständiga och systematiska föreläsningskurser»
mot en ytterst låg afgift och på tider, då
kroppsarbetarnas klass i vanliga fall är fri från
arbete. Det första arbetareinstitutet stiftades i
Stockholm 1880 på initiativ af med. dr A. Nyström
(se denne) och inrymmes sedan Jan. 1894 i eget
hus (Klara norra kyrkogata n:o 8), som utom
föreläsningssal innehåller biblioteks- och läsrum
samt kafé. Undervisningen har omfattat matematik,
astronomi, meteorologi, fysik, kemi, anatomi, och
fysiologi jämte sjukdoms- och helsolära; allmän
helsovård, samaritkurs, tandhygien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
