Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Tengström, Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förskaffade sig delvis genom konditionering medel
till fortsatta studier, blef filos. kand. 1775,
promoverades s. å. till filos. magister och utnämndes
1778 till docent i moral vid Åbo universitet samt 1780
till e. o. filosofie adjunkt derstädes. Han gjorde
sig tidigt bemärkt såsom skald. En öfversättning
af Virgilius’ »Aeneid» belönades 1775 med större
priset af Vitterhetsakademien och publicerades i
»Svenska Parnassen» för 1785. Naturbeskrifvande
poem af hans hand äro intagna i Göteborgs Vet. och
vitt. samhälles handlingar samt i sällskapet Utile
dulcis »Witterhetsnöjen». I en ännu bevarad,
handskrifven samling »Min rimsamling» har han
förenat ett antal didaktiska och naturbeskrifvande
qväden från denna tid. Åren 1779–81 vistades
T. i Stockholm såsom informator i kammarrådet
v. Stockenströms hus. Han blef då medlem i den
vittra krets, i hvilken J. H. Kellgren var själen,
medverkade i sällskapet Utile dulci samt lemnade
bidrag till »Stockholms-posten». Om den ståndpunkt
han dåmera intog i literära frågor vittnar hans
1780 inlemnade Svar uppå den af kongl. Vitterhets
Academien framstäldte fråga: om intet folkslag
härtils gjort, är det väl troligt ät någon nation
hädanefter gör några lyckeliga framsteg i vitterhets
öfningar utan at känna de gamla Grekers och Romares
original-skrifter? Afhandlingen, som prisbelönades
och infördes i 5:te del. af akademiens handlingar
(1788), vänder sig kraftigt mot den herskande franska
smakriktningen. All förkonstling i poesien förkastas,
och Ossians sånger prisas såsom framför andra
poetiskt sköna. Samtidigt egnade T. sig, uppmuntrad
af A. Schönberg och E. af Sotberg, åt historiska
studier och vann 1781 Vitterhetsakademiens stora pris
för en delvis på arkivforskning grundad vidlyftig
afhandling öfver ett af akademien uppgifvet ämne:
Historisk afhandling om svenska siömagten i äldre
tider och i synnerhet under konung Erich XIV (inf. i
4:de del. af akad:s handl., 1783).
Återkommen till Åbo på hösten 1781, utgaf T. en
afhandling De expiatione Christi vicaria (1783;
icke afslutad), blef 1783 teol. adjunkt, prestvigdes
1784 och utnämndes 1790 till teol. professor. År
1800 promoverades han till teol. doktor. Såsom
teolog var han fördragsam mot olika tänkande, så
att hans frisinnade uppfattningssätt hos ortodoxt
sinnade t. o. m. väckte anstöt. Hans verksamhet
sträckte sig för öfrigt vida utom de göromål, som
voro förenade med den teologiska lärostolen. Han
deltog nitiskt i skötseln af universitetets
administrativa och ekonomiska angelägenheter. Och
han var den mångsidigaste och produktivaste bland
de skriftställare, som medverkade i det literära
lif, hvilket uppspirade i Åbo och hade ett organ i
»Åbo tidningar». Bland T:s der införda dikter må
nämnas en vacker Minnessång öfver J. H. Kellgren
och sällskapsvisor (t. ex. Mer lycklig än Croesus,
de lydiers kung), i hvilken diktart T. var en af de
främste mästarna. På T:s initiativ uppsattes 1803
i Åbo en literär tidskrift under namn af »Allmän
Litteraturtidning», till hvilken han sjelf lemnade
många bidrag, men som vid
årets slut måste upphöra till följd af svårigheter,
som gjordes från vederbörande myndigheters
sida. T. var tillika en af denna tids lyckligaste
skriftställare för barn, hvarpå såsom bevis må
anföras hans Läseöfning för mina barn (1795; 4:de
uppl. 1813) och Tidsfördrif för mina barn (1799,
nya uppl. 1803 och 1813; finsk uppl. 1836). De i den
senare införda, poetiska styckena Den sena våren,
Barnen och insekterna, Gossen och fjäriln m. fl. kunna
i afseende å naiv uppfattning och skär, anslående
form likställas med Franzéns dikter i samlingen »Selma
och Fanny».
Under inflytande af Porthan vände T. sina forskningar
till Finlands häfder, hvilka småningom blefvo
hufvudområdet för hans literära verksamhet. Hans
Minne öfver Johannes Elai Terserus (1786, belönt
med Uppfostringssällskapets guldmedalj; 1795
utg. i utvidgad form) rör sig redan till stor del
på detta fält. Terserus’ personlighet skildras
med stor sympati, och författaren betraktar
honom såsom ett offer för ett oupplyst tidehvarfs
intolerans. Vita et merita-episcopi Isaaci B. Rothovii
(i disputationsform 1796–1813) är ett hufvudarbete
för kännedomen, om skol-, universitets- och kyrkliga
förhållanden i Finland under midten af 17:de årh. T:s
ställning såsom biskop föranledde honom sedermera
att i detalj studera den finska kyrkans och de
kyrkliga församlingarnas förvaltningshistoria,
hvaraf frukten blef hans Afhandling om presterliga
tjenstgöringen och aflöningen i Åbo erkestift (3
dlr 1820–22). Till T:s historiska skrifter höra
ytterligare ett 1804 hållet, varmt minnestal på
latin öfver H. G. Porthan, äfvensom Handlingar till
upplysning af Finlands kyrkohistoria (1821–32) samt
Samling af Åbo domkapitels cirkulärbref 1564–1700
(forts. och 1836 utg. af hans måg V. G. Lagus). I
utarbetandet af K. H. Strandbergs ȁbo stifts
herdaminne» tog T. del. År 1793 valdes han till
medlem af Vitt.- hist.- och ant. akademien, der han
1795 höll sitt inträdestal Om de fordna Finnars
sällskapsnöjen och tidsfördrif (akad:s handl.,
7:de del., 1802). Äfven till rent praktiska ämnen
sträckte sig T:s skriftställareverksamhet. Härom
vittna hans Åkerbrukskatekes (1803; 3:dje uppl. 1844;
i två finska uppl. 1844 och 1846), belönt med Finska
hushållningssällskapets högsta pris, och den af samma
sällskap publicerade, såsom svar på dess prisfråga
inlemnade skriften Om Ahlmanska sochnescholornas
tjenligaste inrättning (1804).
På grund af sitt sinne för praktiska värf valdes
han af Åbo stifts presterskap 1800 till revisor i
Kiksgäldskontorets diskont och till riksdagsman. Vid
riksdagen i Norrköping s. å. var han medlem af
bankutskottet och, efter biskop Wallqvists död, af
hemliga utskottet. 1801 och 1805 var han revisor i
banken och i Kiksgäldskontoret. Till det anseende han
åtnjöt bidrog hans vältalighet, hvaraf dock endast få
prof kommit till efterverlden. Han hade derför alla
förutsättningar för en ledande ställning, då han 1803,
uppförd i andra förslagsrummet, utnämndes till biskop
i Åbo stift, med hvilket ämbete prokanslersämbetet
vid universitetet var förenadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
