Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Torstenius, till kapellmästare; senare omtalas slägten
Düben, far, son och sonson, alla tonsättare
af koraler m. m. Som prof på passionsspel i
Sverige må nämnas ett torftigt »Passionale»
från denna tid. Gustaf II Adolf förbättrade
fältmusiken. Kristina inkallade franska och
italienska sångare och musikanter samt odlade i
synnerhet den allegoriska »balletten». Till den
»gamla psalmboken» af 1695 ordnades koralerna af
O. Rudbeck och H. Vallerius. I Upsala bildades ett
»collegium musicum» under prof. Burman och skrefvos
flere musikaliska afhandlingar på latin.
På 1700-talet möter först Roman, »den svenska
kyrkmusikens både uppfinnare och förbättrare». Under
Fredrik I uppstod virtuosväsendet, inrättades
offentliga konserter på Riddarhuset och spelade
två franska operasällskap i bållhuset. Adolf
Fredrik inkallade en italiensk operatrupp, anförd
af Uttini, som sedan fick i uppdrag att komponera
för den af Gustaf III stiftade svenska operan,
som invigdes 1773 och fick eget hus 1782, men
endast till texter och personal var svensk, icke
till musiken. De inkallade tyskarna Naumann, Kraus,
Vogler och Haeffner dirigerade och komponerade för
densamma. Kraus skref äfven symfonier och kantater,
Haeffner skapade studentsången i Upsala
och ordnade koralerna till Wallins psalmbok
1819. Den franska stil, som jämte den italienska
började göra sig gällande i den stora operan,
framträdde ännu mer i divertissementen och i
bellmanssången. Instrumentalmusiken var deremot
tysk. Wikmanson skref stråkqvartetter,
Eggert symfonier. Åhlström komponerade visor,
Frigel oratorier. Musikaliska akademien stiftades
1771, men var till en början mindre ett läroverk
än en konsertinrättning.
Det 19:de seklet inleddes med mordplaner från
Gustaf IV Adolf mot operainrättningen, hvilka
dock stannade vid en tillfällig förlamning, hvarpå
operan återupprättades, utan att ernå samma glans
som förut. Emellertid har den från äldsta till
närvarande tid haft framstående namn, såsom sångarna
Stenborg, Karsten, Du Puy, Sällström, Günther,
Strandberg, Willman, Arnoldson, Arlberg, Behrens,
Labatt, Ödmann, Lundqvist, Lange, sångerskorna Olin,
Stading, Wässelius, Frösslind, Thunberg, Widerberg,
Lind, Ebeling, Nissen, Michaeli, Stenhammar,
Gelhaar, Hebbe, Nilsson, Grabow, Edling, Östberg
m. fl. Konsertväsendet uppblomstrade med
stiftandet af Harmoniska sällskapet
1820, hvilket senare följdes af Nya harmoniska
sällskapet, Musikföreningen, Filharmoniska sällskapet
m. fl. föreningar i hufvudstaden och en mängd dylika
i landsorten, särdeles för mansqvartett, en detta
sekels skapelse, hvari Sverige står i främsta ledet;
körer eller qvartetter skrefvos af Haeffner, Crusell,
Nordblom, Geijer, A. och O. Lindblad, Josephson,
Wennerberg, Tullberg, Kapfelman, Randel, Laurin,
Hallström, Frieberg, Udden, Söderman, Grönhamn,
prins Gustaf, Hedenblad, Körling, Svedbom, Arlberg m.
fl. De fleste af dessa och nedan nämnda hafva
skrifvit solosånger, en art, hvari vårt land äfven
kan täfla med andra, framförallt i den
moderna balladen, som kanske ingen behandlat så
mönstergiltigt som Söderman. Hos denne tillspetsar
sig den nationella, på inhemsk folkton hvilande
karakteren, som först af Geijer och A. Lindblad
mera bestämdt anslagits. Utländska föredömen voro
i början mest de tyske klassikerna, men efter
A. Lindblad äfven Schubert och efter Söderman
Schumann, som senare efterträddes af Grieg,
hvilken särskildt påverkat E. Sjögren, hvarjämte
äfven nyare tyska och, franska inflytelser gjort
sig gällande. Bland våra operakomponister rönte
A. Lindblad, Brendler, J. och F. Berwald, Saloman och
den i Finland naturaliserade tysken Pacius inflytande
från Mozart, Weber eller Spohr, de yngre deremot,
Hallström och Ölander, från Meyerbeer, Hallén från
Wagner. Dessutom skrefvos i fransk eller tysk stil
smärre sångspel eller musik till skådespel af Du Puy,
Struve, Dannström, Rubenson, J. Ahlström, Berens,
Foroni, Henneberg, Nordqvist, Dente, Jacobsson, Helène
Munktell samt förut nämnda. I symfoni och kammarmusik
äro Norman och F. Berwald de främsta namnen; i endera
genren hafva äfven många, redan nämnda försökt sig,
jämte andra, såsom Andersen, Åkerberg, Elfrida Andrée,
Tor och Valborg Aulin o. s. v. Mässor, kantater
etc. skrefvos af Gille, A. Ahlström, A. Mankell,
van Boom, Czapek, Stenhammar, Rendahl och en del
förut nämnda, orgelmusik af G. Mankell och Heintze,
koralböcker af Ahlström, Lewerth, Hallberg, Humbla,
J. Lagergren, Lindegren m. fl. Om musikliteratur se
Musik, sp. 524. A. L.
Om den svenska teaterns utveckling se Stockholms
teatrar.
Historia. Sveriges öden under den förhistoriska tiden
äro behandlade under rubriken Nordens förhistoriska
tid (se d. o.). Den första historiska perioden,
vikinga- och omvändelsetiden, omfattar tidsskedet
omkr. 700–omkr. 1060. Den folkstam, hvilken omkr. 700
e. Kr. innehade Sverige, anses numera leda sina
anor upp till den s. k. stenålderns folk. Det var en
gotisk stam, af den germanska folkafdelningen. De båda
namnen svear och götar innebära väl egentligen en
skilnad i afseende på boningsort. Värend och Bleking
besattes dock af en särskild gren af den gotiska
stammen, såsom dessa landsdelars egendomliga arfs-
och giftorätt visar. Till början af ifrågavarande
period höra storartade brytningar i samhällets
både sociala och andliga lif. Den mängd smärre,
af särskilda småkonungar styrda politiska samfund,
i hvilka landet förut varit splittradt, förenades
sedermera och hyllade Upsala-konungen, den. främste af
furstarna i Svealand. Denna förening af de särskilda
smålanden till ett rike var troligen verkställd redan
under förra hälften af 800-talet. I visst samband med
denna företeelse stå de då börjande vikingatågen
kring Östersjölanden, men äfven vesterut, hvarvid
särskildt England berördes. Vikingatidens slut
inträffar i samband med kristendomens välde i Norden,
och de senare härfärderna äro mera att anse såsom
korståg. Vikingatågen ega en stor direkt betydelse
derigenom att de vidgade förbindelsen med utlandet
och särskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
